Häckel Päckel.
Vad får ett skratt kosta? En fråga värd att ställas. På skolor över hela landet finns det barn som får betala ett högt pris för sina klasskamraters glädje. Magont och rädsla är en valuta som är gångbar i korridorer överallt. Tyvärr vet vi att det inte blir bättre när vi blir vuxna. Vårt behov av att gruppera oss och finna människor att spy galla över för att slippa konfrontera våra egna brister och tillkortakommanden förändras inte. Däremot förändras tillvägagångsättet. Vår förmåga till subtil utfrysning förbättras och det som försiggår mellan offer och förövare blir svårare att upptäcka. Men vi vet att det finns där ändå.
Då är det ganska sorgligt att den sortens beteende har fått något av en trendstämpel. Det ligger en klar motsättning mellan all den strävan som i skolvärlden läggs på att förhindra mobbning och verbala kränkningar elever emellan och den tendens som finns inom media att inte bara ge plats åt utan också uppmuntra uppkomsten av situationer där någon görs till offer. I femmans humorsatsning Partaj blev veckans gäst Per Andersson sms-raped, vilket innebär att någon annan med hans mobil skickar mer eller mindre provocerande meddelanden till de människor som finns i telefonlistan. En av dem som som drabbades av detta var Harald Treutiger. Under 80- och 90-talet var Treutiger en välkänd TV-profil, men in på 2000-talet har engagemangen blivit glesare. Treutiger har i olika sammanhang berättat hur han sörjer sin avsomnade karriär och detta tog man fasta på. ”Dig har man inte sett på länge. På tv alltså! Skönt!” skrev en av skådespelarna och skickade iväg det. I programmet framgick det inte att Treutiger svarade, men det gjorde han. När han lite senare fick reda på sammanhanget sade han sig inte ta illa upp och slapp då också fundera mer på varför någon han betraktade som sin vän fann för gott att skicka ett meddelande som han mycket väl visste skulle träffa en mycket öm punkt.
Det återgivna exemplet är bara ett i raden av tillfällen där skratt och underhållning på andras bekostnad har blivit medial kutym. Att unga människor som deltar i Idol mobbas och häcklas av juryn har vi liksom vant oss vid och det bör verkligen ses som en varningssignal. Det innebär nämligen att gemene man har blivit sämre på att tolerera svaghet och bättre på att tolerera människor som behandlar andra med arrogans och respektlöshet. Återigen blir det uppenbart att det omgivande samhället och förväntningarna på skolans sätt att agera fjärmar sig från varandra. Skollagen skärptes i somras och elevers möjligheter att anmäla skolor som inte handskas tillräckligt handfast med mobbning har blivit bättre. Visst är det fascinerande? Samhällsklimatet har hårdnat i alla avseenden, näthatet frodas, förnedrings-TV sjunker allt lägre och alla ska förvänta sig tjuvnyp från alla håll, men kraven på att skolan ska vara en miljö helt befriad från allt det som har besmittat den övriga världen har ökat. Hur många arbetsplatser med enbart vuxna kan ärligt skryta med att ingen någonsin mår dåligt, hamnar i svårtlösta konflikter med kollegor, utesluts ur den informella fikarumsgemenskapen eller känner sig förbigångna rent yrkesmässigt? I ljuset av att det antalet sannolikt är försvinnande litet, inser man ganska fort att det är mer än utmanande att upprätthålla ordning bland impulsstyrda människor som varken utanpå eller inuti är färdigväxta. Jag menar ingalunda att rektorer och lärare med skygglappar ska ursäktas. Kanske är det mer än rimligt att vi måste börja där om vi ska kunna skicka ut individer med god självkänsla att uträtta storverk i världen. Men vi i skolan klarar det inte på egen hand!
Alla måste ta del i det ansvaret. Det kan inte bara vara skolan och den personal som verkar där som ska jobba för ett samhälle där alla kan känna sig trygga, sedda och uppskattade. Det är naivt att tro att skolan är en skyddad verkstad som inte påverkas av det omgivande samhället. Skolan utgör i själva verket en ytterst liten del i hela den kontext som uppfostrar och formar en individ och därför kan man inte förvänta sig att skolan ska utföra mirakler medan resten av världen lägger armarna i kors och tittar på. Det kan inte vara så att bara människor i skolans värld ska förväntas höja rösten för att stävja oönskat beteende.
Time to step up, som det heter, och det gäller oss alla oavsett var vi finns. Själv hade jag gärna sett att en rättrådig programdirektör kommit in i studion och tagit Partajteamet i örat för att de till priset av ett billigt flatskratt utsatte en medmänniska för ett lika grymt som onödigt skämt.
Källa:
Wahlsten, Jonna: "Häcklad av sin vän i TV", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 201001009. Tillgänglig 20111015.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article13751517.ab
Bildkälla:http://t2.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcQQKAWL-Bfroy4FUXkQXbRvSViRevGoH67gB4tMTefBd05YBOm8Jg
Post-Modernism.
Att kommunikationsvanorna i samhället har förändrats drastiskt pratas det om varje dag, men aldrig har det blivit så konkret för mig som det blev idag. Dagens unga generation kommunicerar med sina telefoner och datorer. De flesta av dem har aldrig skickat ett vanligt brev med gatuadress på. Vi som är sådär lagom unga tycker att e-post är förskräckligt modernt, men de riktigt hippa i den unga generationen bryr sig inte om mossiga mailboxar. När man som lärare frågar efter en elevs emailadress för att kunna hålla kontakten får man den inte sällan med tillägget "men jag använder den nästan aldrig", vilket gör överlämnandet till en i stort sett meningslös handling i kommunikationshänseende och ett ovedersägligt bevis för hur oviktigt det faktiskt är för gemene elev att de kan nås av de pedagoger som undervisar dem. Om man hänger med det minsta i vad som händer på multimediamarknaden och ser vilka smartphones eleverna sitter och fipplar med i korridoren mellan de där ovälkomna avbrotten som undervisningen innebär, inser man också att de flesta skolors satsning på bärbara datorer till eleverna kommer i senaste laget. Vem vill släpa omkring på en trekilosklump i ryggsäcken när det finns smidiga läsplattor med i stort sett samma funktioner som inte ens väger hälften så mycket?
Att tekniken går framåt har - förutom att revolutionera vårt sätt att interagera - förstås gjort att vissa lagringsmedier blivit hopplöst ålderdomliga. Jag är i huvudsak uppväxt med kassettband och LP-skivor och är medveten om att en 16-åring aldrig skulle kunna se den naturliga kopplingen mellan ett krånglande kassettband och en blyertspenna. Små barn skulle förmodligen fascineras och utmanas av en telefon med nummerskiva och ingen skulle väl längre komma på tanken att spara data på en diskett. Vad kommer vi att ha lämnat bakom oss om fem år? Vad kommer att hamna på elektronikåtervinningstippen under det kommande decenniet? Hur framtiden ter sig vad gäller kommunikation och nätverkande kan vi lekmän förstås bara spekulera om, men den nyligen avlidne Applelegendaren Steve Jobs har enligt källor flera idéer lagrade hos företaget som kommer att fortsätta driva branschen framåt under flera år framöver. Dessutom kommer nya idésprutor att dyka upp och med dem ny teknik och nya lösningar. Tanken svindlar onekligen.
Fortfarande befinner vi oss dock i brytningspunkten mellan gammalt och nytt och jag kan inte låta bli att småle åt gymnasisterna när de ovant smyger iväg med sina kuvert i handen. Den tanke som icke desto mindre slår mig är att de med stor sannolikhet tillhör den sista generation som fortfarande har den stora förmånen att kunna stoppa ett gammaldags pappersbrev i en gammaldags gul låda.
Bildkälla: http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/images/news_images/159/1641403_520_293.jpg
Kvinna eller Försvinna.
I världen i stort råder brist på kvinnor och även där är det våra egna aktiviteter som har påverkat utvecklingen. Det patriarkala samhället kräver söner som försörjer åldrande föräldrar och för släktnamnet vidare och det har inneburit att döttrar inte är eftersträvansvärda. Dessutom innebär flickor traditionellt sett mer konstnader, eftersom de ska ha med sig en hemgift i boet när de blir en del av sin makes familj. Denna problematik har blivit synlig i Kina sedan barnbegränsningspolitiken satte stopp för familjer med fler än en barn och sedan ny teknik möjliggör för blivande föräldrar att tidigt få veta fostrets kön. Detta har medfört att flickfoster har aborterats av strategiska skäl, trots att det egentligen är förbjudet. Detta bruk har dessutom spritt sig till grannländerna och nu börjar bristen på kvinnor märkas.
Hur hanteras då denna brist på giftasvuxna kvinnor? Vem ska de hett eftertraktade sönerna bilda egna familjer med när det inte finns några girls next door? I sedvanlig ordning lyckas manssamhället hitta en lösning som om möjligt ännu mer förvärrar situationen för kvinnor som redan är tillräckligt utsatta. I det här fallet handlar det om regelrätt trafficking där man kidnappar och säljer kvinnor från områden där tillgången på dem är bättre och förser de giftassugna killarna med avelskor. Det riktigt sorgliga är att såvida inte en radikal förändring i synen på kvinnors värde kommer till stånd kommer dessa köpta kvinnor i sin tur - påverkade av sina makar - att välja bort döttrar de också och därmed riskera att utsätta även nästa generations unga kvinnor för samma trauma.
Detta visar med plågsam tydlighet att den jämställdhet mellan män och kvinnor som vi hittills har uppnått endast är tunn fernissa på ett mångtusenårigt mansvälde och att det krävs ytterst lite åverkan för att strukturer vi önskar vi lagt bakom oss kommer i dagen. I andra delar av världen är till och med fernissan - hur bräcklig den än är - något som kvinnor än så länge bara kan drömma om.
Källor:
Hall, Gunilla von: "Flickor väljs bort i Kina", i: Svenska Dagbladet [online].
Publicerad 20090216. Tillgänglig 20111006.
URL: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/flickor-valjs-bort-i-kina_2478447.svd
Julander, Oscar: "Männen blir fler än kvinnorna för första gången i modern tid", i. Expressen [online].
Publicerad 20110925. Tillgänglig 20111009.
URL: http://www.expressen.se/nyheter/1.2571046/mannen-blir-fler-an-kvinnorna-for-forsta-gangen-i-modern-tid
Bildkälla: http://erikssonskultursidor.files.wordpress.com/2010/02/china_girl.jpg?w=500&h=288
Ketch Me if You Can.
Historien om ketchupbluffen visar att verkligheten många gånger överträffar dikten, men medan de Jesus lät sin mänsklighet ta överhanden framställs yrkesmördare på film för det mesta som känslokalla robotar. De utför sina uppdrag och reflekterar inte över konsekvenserna som deras handlingar får. Få yrkestorpeder är lika klassiska som Schakalen. Denna figur dök upp i en roman av Frederick Forsyth med samma namn 1970. Romanen har sedan filmatiserats två gånger. I versionen från 1997 med Bruce Willis i titelrollen, framställs Schakalen som något bortom det mänskliga. Han kan med hjälp av skickliga förklädnader och förfalskade papper smälta in i vilken miljö som helst och bland vilka slags människor som helst, utan att egentligen själv vara människa fullt ut. Man får som tittare nästan en känsla av att dräkten när som helst ska glipa i halsen och avslöja det samvetslösa monstrum som döljer sig därunder. En minnesvärd scen är när han i det närmaste avrättar en kille han lejt för att bygga en hållare till ett maskingevär. Killen inser inte först hur illa ute han är när de reser till en ödslig plats för en testkörning, men när Schakalen utan att blinka skjuter av honom armen när han testar träffsäkerheten och sedan avslutar till synes oberörd av killens böner för sitt liv, blir det tydligt att för Schakalen är det endast uppdraget som har betydelse.
En mer hjärtevärmande berättelse i genren är den franska Léon från 1994. Huvudpersonen som spelas av Jean Reno är en torped med yrkesstolthet som tar en föräldralös grannflicka under sina vingar när hennes familj avrättats av en korrumperad polis. Leon försöker undkomma ansvaret som flickan innebär, men hon tar sig in under hans hårda yta och det omaka paret utvecklar mot alla odds en innerlig vänskap. Motivet i sig är på intet sätt originellt, men filmen fick stor uppmärksamhet för sitt sätt att kombinera utstuderat våld med Renos innerliga gestaltning av en kallhamrad mördare som tvingas omvärdera sitt liv.
Den brasilianske torpeden nöjde sig inte med att bli vän med sitt tilltänkta offer och hans inneboende mänsklighet hindrade honom från att fullfölja det uppdrag han åtagit sig. Han kommer förstås med stor sannolikhet att bli straffad för sitt tilltag, men han har åtminstone inte gjort sig skyldig till att ha bragt en annan människa om livet. Den enda som är att betrakta som offer i hela affären är en flaska ketchup.
Källa:
Tagesson, Sofi. "Torpeden blev kär - fejkade hennes död", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20110923. Tillgänglig 20110925.
URL. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13675186.ab
Bildkälla: http://klaeli.blogg.se/images/2011/ketchup_163135781.gif
Äta Dör Man.
Under fyra helvetiska månader tvingade föräldrarna till en 10 månader gammal brittisk flicka i henne fast föda. Ibland när hon kinkade extra tog de en tratt till hjälp för att få i henne kött och flingor. Hennes mamma var sjuksköterska och agerandet blev slutligen dotterns död. Lunginflammation till följd av igentäppta luftvägar var orsaken.
Ett barn kan börja med fast föda när det är sex månader gammalt, men tvångsmatning i den stil som dessa föräldrar sysslade med borgar inte för framgång. Det första man ska ge barnet smakportioner av är pureade grönsaker eller frukt och olika slags gröt. Först när barnet vant sig vid detta kan det bli aktuellt med små bitar av fisk, kött och och mer svårtuggade födoämnen. Den tio månader gamla flickans föräldrar hade inte tid att vänta på att dottern skulle vänja sig utan tog vägen via tratten när hon var särskilt obstinat.
Det är svårt att tänka sig att föräldrar kan bara så totalt blinda för ett litet barns behov, men å andra sidan vet vi ju att det finns miljoner barn som behandlas illa i sina hem av dem som borde vara deras absoluta trygghet. I ett hem ska man kunna äta sig mätt, bli älskad och kunna tassa in till mamma och pappa när man drömmer otäckt. Det är skrämmande att det finns föräldrar som inte ens bemästrar det första utan att klanta till det big time.
Källa:
Karlsson, Josefine: "De tvångsmatade sin bebis till döds", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20110923. Tillgänglig 20110924.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13669826.ab
"När är det dags att börja med smakportioner". se.babycenter.com.
Tillgänglig 20110924.
URL: http://se.babycenter.com/baby/startingsolids/introducing/
Bildkälla: http://www.barntotal.se/images/stories/Artiklar/hur_mycket_ata_big.jpg
Sprechen Sie Mandarin?
Vi håller krampaktigt fast vid att vi är duktiga på engelska och det är ett gångbart lingua franca i många sammanhang, men inte överallt. Om man till exempel ska vara till störst nytta i det land som Sverige exporterar allra mest till bör man vara väl bevandrad i just det allt mindre populära skolspråket tyska. Hos ungefär en tredjedel av de företag som tillfrågats är tyska det språk man främst efterfrågar hos potentiella medarbetare. På en stark andraplats finns spanska och som nummer tre finner vi kinesiska. Att vi som liten, exportberoende nation är bevandrade i andra språk och kulturer är en förutsättning för att vi ska lyckas i framtiden, men då krävs att vi förändrar vårt sätt att tänka.
Skolan behöver till exempel tänka om. Man behöver hitta sätt att argumentera väl och därmed locka till sig och behålla elever som vill studera språk och göra det på mer än nybörjarnivå. Ett viktigt steg är att göra undervisningen mer funktionellt inriktad. Den tanken har fått genomslag i den gymnasiereform som nu trätt i kraft. I den nya ämnesplanen för engelska har man understrukit att kommunikationen ska vara just funktionell och så långt som möjligt knuten till autentiska situationer, elevernas utbildning och kommande arbetsliv. Som lärare får man se till att balansera teorin med praktiken och undvika traditionella grammatikövningar till förmån för en verksamhet där språket är ett verktyg för kunskapandet snarare än det faktiska målet för undervisningen. Detta kan låta väldigt enkelt, men den med erfarenhet av undervisning inser att det inte är fullt så enkelt.
För en lärare i gymnasiegemensamma ämnen är elevernas motivation en ständig utmaning. Inställningen till skolans olika ämnen är ganska cementerad vid det laget och en elev som har dåliga erfarenheter eller bristande förkunskaper är av naturliga skäl inte särskilt förtjust i tanken på minst ett år till med t. ex engelska. Redan där stretar man i uppförsbacke. En skicklig pedagog kan klara att vända det med rätt redskap, men i de tighta skolbudgetarnas tidevarv när klasserna tillåts växa, är förutsättningarna inte de bästa. I synnerhet är det träningen av den muntliga kommunikationen som innebär en utmaning. Arbetsspråket i klassrummet ska nämligen vara engelska, både för elever och lärare. Det finns en tydlig skrivning om detta i den nya ämnesplanen. Att få elever som inte från grundskolan är vana vid att ta emot instruktioner på målspråket och inte heller är vana att använda sin egen engelska i det vardagliga lektionssammanhanget är dock inte ovanligt. Ämnesplanens intention är god, men som ensam pedagog med 26 elever med varierande förkunskaper och motivation se till att intentionen följs och efterlevs är svårt. En månad med den nya ämnesplanen i ryggen har redan gjort mig till en tjatig typ i klassrummet. Syftet är med det hela är gott, men elever som i mycket liten utsträckning använt engelskan i naturliga situationer har svårt att se det goda. De har även svårt att se det goda i ett språkbad som kanske framåt jul har gjort dem så vana vid instruktioner och genomgångar på engelska att de faktiskt förstår merparten av det jag pratar om utan att kompisen bredvid direkttolkar. De vill ju slippa anstränga sig här och nu och väntar på att jag ska dra det hela på svenska också, helt enkelt för att jag kanske till slut tröttnar på tjatet och gnället. Det har bara gått fyra veckor och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är frestad.
De elever som väljer att börja läsa ett annat främmande språk är av ett annat virke än de som ytterst motvilligt tar ens engelska ord i sin mun, men naturligtvis tillhör inte alla samma kategori. De som tänker strategiskt inför kommande studier på en populär utbildning läser gärna språk på mer avancerad nivå för att komma åt de attraktiva meritpoängen. Hur många av de som studerar språk som faktiskt kan räknas till denna grupp är så klart svårt att veta. Förhoppningsvis finns det också ett genuint språkintresse hos de flesta av av dem. Om inte kommer intresset för språket att upphöra så fort det inte längre i deras ögon fyller någon vettig funktion och vi står i så fall i framtiden lika mycket utan språkkompententa medarbetare som somliga analytiker spår. Vi är som sagt en liten nation och knagglig skolengelska fungerade möjligtvis för 30 år sedan, men inte längre. Om vi inte lyckas vända språkskutan - och börja agera som den kunskapsnation vi påstår oss vara - kommer vi hjälplöst att guppa kvar i andra mer framsynta nationers kölvatten.
Källa:
Fjelkner, Metta & Tobias Krantz: "Vi måste satsa på tyska och kinesiska i skolan", i: Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20110921. Tillgänglig 20110924.
URL: http://www.dn.se/debatt/vi-maste-satsa-pa-tyska-och-kinesiska-i-skolan
Bildkälla: http://1.bp.blogspot.com/_dbYQSqdyyao/ScZUAxj1t_I/AAAAAAAABOc/HaVP0zCMuvY/s400/spr%C3%A5k.jpg
Nödvändigt Ont.
Sorg lägger band på tungan och det är väl inte konstigt. Känslor överhuvudtaget kan ju vara svåra att klä i ord. De kinkar och kråmar sig som småbarn som inte vill ta på sig jackan. Sorg står dock i en klass för sig. Den gör mer än bara kinkar. Den är tung och flyktig på en och samma gång och den vill helst inte låta sig kläs.
Sorg kan både skapa samhörighet och så split. Den kan bli en mur som byggs mellan människor eller ett sätt att förena. När tragedier inträffar eller när kända människor dör finner människor ofta utlopp för sorgen i ett officiellt sammanhang. Vem minns inte drivorna av blommor utanför Buckingham Palace efter prinsessan Dianas död eller de människor som nu samlas vid platsen där två små sigtunabarn hittats döda? Den privata sorgen kan däremot vara av annat, mer svårhanterligt slag. I novellen Det nödvändiga av malmbergsfödde författaren Björn-Erik Höijer är sorgen det genomgående temat och det som komplicerat förhållandet mellan en far och en son. Relationen mellan föräldrar och barn är en utmaning i sig och sorgen försvårar ytterligare. Ejnar har förlorat sin mor i en tragisk olycka och lider av den ordlösa tomhet som hon lämnat efter sig i hemmet. Miljön som berättelsen utspelar sig i - ett Norrland som Höijer kände väl och som gestaltas genom sommarnattens ljus och ödsliga myrlandskap - accentuerar dessutom den bedövande tystnad som gror när de som lämnats kvar inte finner de rätta sakerna att säga till varandra. Från inledningen och genom hela stegringen mot berättelsens klimax är det just den som kommunicerar och den bryts först när graven är iordninggjord och far och son tillsammans har fått ett fysiskt utlopp för saknaden. Båda har fram till den punkten dolt sorgen för den andre, men fadern tar bladet från munnen och säger hur viktigt det är de håller ihop. Att de måste göra det för att orka ta sig igenom det svåra.
Människor blir lätt isolerade i sin egen sorg, något som berättelsen om Ejnar och hans pappa visar. Ibland är det självvalt eftersom det kan vara svårt att hantera att världen snurrar vidare trots att någon man älskar är borta. Andra gånger är det påtvingad isolering, resultatet av att andra drar sig undan för att de inte vet hur de ska bemöta en människa i sorg. I artikeln "En klyscha är nästan aldrig fel" (Dagens Nyheter [online] 20090206) intervjuar Malin Nordgren samtalsforskaren Viveka Adelswärd med anledning av hennes bok Till struntpratets lov. Adelswärd skriver bland annat om klyschor och deras roll som socialt smörjmedel - inte minst när vi just möter människor i sorg. Hon påpekar att klyschorna fått ta oförtjänt mycket stryk trots att de många gånger är det bästa vi har att tillgå i en svår situation. Vi lever enligt Adelswärd i en originalitetskultur som vi upplever tvingar oss att försöka prestera mer än bara slitna fraser, även i situationer där det faktiskt inte är orden i sig som är viktiga.
Det rättframma samtal som pappan inleder på väg hem från kyrkogården är därför i all sin tafatta enkelhet faktiskt det som får Ejnar att slappna av och tillåta sig börja bearbeta förlusten av sin mamma på riktigt. Det kan vara något för oss alla att tänka på nästa gång vi möter en medmänniska för vilken det ofattbara blivit verklighet.
Källor:
Höijer, Björn-Erik: "Det nödvändiga", ur: Mot kylan: noveller. 1968.
Nordgren, Malin: "En klyscha är nästan aldrig fel", i Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20090206. Tillgänglig 20110920.
URL: http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/en-klyscha-ar-nastan-aldrig-fel
Bildkälla: http://farm3.static.flickr.com/2271/2491097135_9af96322bc.jpg
Armbrott och Straff.
Somliga straffar Gud med en gång, säger ett talesätt. Det stämmer bra i 32-årige Dmitry Ivanovs fall. Han trodde förmodligen att det skulle bli en enkel match att befria den ryska tanten på gatan från sin väska, men då hade han inte räknat med 79-åriga Nina Rykmans beslutsamhet. Hon höll så hårt i sin egendom att väskryckarens axel rycktes ur led. Han föll därefter så illa att han bröt en arm, fick sprickor i revbenen och drabbades av hjärnskakning. Fru Rykman tyckte emellertid inte att tjuven lidit tillräcklig skada utan gick dessutom loss på honom med den väska han inte lyckats ta ifrån henne. Till slut lyckades han dock undfly den ilskna damen och ta sig till akutmottagningen där han fick sina skador omsedda.
Om detta hade varit Sverige hade tanten förmodligen redan suttit inne på Hinseberg. Hennes pension hade oavkortad lagts på ersättning för sveda och värk till den stackars mörbultade väskryckaren. Hans liv hade efter en tids konvalescens återgått till det normala, medan tanten hade fått betala dyrt för att hon haft mage att med våld försöka hindra någon att tillskansa sig hennes egendom.
Jag förespråkar inte våld. Våld ska undvikas till varje pris, eftersom det sällan bidrar till annat än mer våld. Min reptilhjärna håller emellertid inte alltid med om detta. Den kan ibland ge upphov till bisarra fantasier där jag får möjlighet att utdela smärtsam, utdragen, fysisk bestraffning till människor jag anser har gjort sig förtjänta av det. När jag läser om kvinnor som överfallits utomhus brukar de bli särskilt detaljerade. Känslan av ett knä uppkört i ett oskyddat scrotum eller ett knogjärn som knäcker näsben och splittrar tänder gör mig nästan berusad - för att inte tala om den järnmättade doften av färskt blod och en poor-excuse-for-a-man som ligger kvidande av smärta vid mina fötter.
Detta lär förbli fantasier - hoppas jag! -men reptilhjärnan inom mig applåderar och beundrar icke desto mindre den ryska tanten och hennes obändiga vilja. Den uppmanar oss alla att - när nöden så kräver - göra ett "ryk"!
Källa:
Sundell, Camilla: "Skulle råna mormor - hamnade på sjukhus", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20110826. Tillgänglig 20110826.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13530119.ab
Bildkälla: http://storamodegarderoben.blogg.se/images/2006/bild_013_1162129370_7519391.jpg
Kuriöst.
När riksdagsbeslut om förbud mot rökning på restauranger och krogar trädde i kraft sommaren 2005 var det välkommet. Jag var trött på att komma hem från utekvällar och stinka som ett askfat trots att jag inte dragit ett enda bloss själv. Jag tyckte synd om bar- och serveringspersonal som tvingades vistas i en sådan arbetsmiljö och ansåg att bord för rökare på restaurang var ungefär lika meningsfullt som att ha ett kisshörn i en bassäng. Så här sex år senare känns det till och med nästan overkligt att man någonsin fått röka i offentliga lokaler och att allergiker, astmatiker och andra som helt enkelt inte uppskattade passiv rökning i praktiken var utestängda från nöjeslivet.
Och jakten på blossare fortsätter. De får snart inte röka någonstans, åtminstone inte där någon kan råka se dem. Röster höjs för att förbjuda rökning även på allmänna platser utomhus, såsom busskurer och uteserveringar och runt om i landet inför kommuner rökförbud för sina anställda under arbetstid. Piteå kommun har utrett frågan under två år och var på väg att klubba igenom ett sådant beslut i dagarna. Detta blev dock inte av utan ärendet bordlades till längre fram i höst. Planerna på att förbudet ska införas ligger dock fast, men trots detta har kommunen nu investerat 270 000 kronor i tre nya rökkurer som ska placeras ut vid stadshuset. På frågan om det inte är onödigt dyrt med tanke på det planerade förbudet svarar kommunchef Mats Berg att det dels är viktigt att kurerna är estetiskt tilltalande och dels att det kommer att finnas besökare och människor i stadshuset som inte är kommunanställda och därmed inte kommer att omfattas av förbudet.
Hur ska man se till att förbudet efterlevs av dem det gäller? Vem kommer att agera tobakspolis uanför Piteås stadshus när förbudet träder i kraft och hur kommer övervakningen att gå till? Jag kan tänka mig situationer när den av kommunchefen tillsatte nikotinjägaren smyger runt och med myndig stämma ber om anställningsbevis från de personer som puffar pinne inne i kurarna. Problemet är att det känns som gestapometoder light och därför kan bli knepigt att rättfärdiga. Kommer man istället att tvingas till att blint lita på de kommunanställdas eget rättpatos och hederskänsla i det här fallet? Nja. Göteborg bör ha lärt kommunala paragrafryttare att inte agera rundhänt med sådant förtroende utan tvärtom förutsätta att människor varken gör som de blir tillsagda eller lyder regler och normer om ingen kontrollerar dem. Det finns en anledning till att Piteås beslutsfattare sköt det hela på framtiden och jag tror vi har funnit den.
Så vad händer härnäst, tro? Tobakspolis eller låt-gå-men-då-har-vi-i-alla-fall-visat-att vi-vågar-ta-ett-beslutvarianten? Jag skulle bli storligen förvånad om rökrutor med ID-kontroll även framledes kommer vara annat än en orwellsk kuriositet.
Källa:
Sandberg, Per: "Rödförbud på gång - då köper kommunen rökkurer", i : Piteå-Tidningen [online].
Publicerad 20110825. Tillgänglig 20110525.
URL: http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/senaste_nytt/artikel.aspx?ArticleId=6347691
Bildkälla: http://metrobloggen.se/metrobloggen/media/30648/coughingashtray.jpg
Förkroppsligat.
Växande magar kommer att vara ett hett ämne de kommande månaderna. Det kan vi tacka prinsessan Vickan för. För henne är det dock med all sannolikhet ett övergående problem. Det bör vara en smal sak att bli av med gravidkilona när hon ju faktiskt är gift med sin personlige tränare. Och tur är väl det. Pressen på nyblivna mammor att snabbt återgå till sitt forna slanka jag efter kläckning är stor. Men alla strävar inte nedåt.
Susann Eman håller krampaktigt fast vid varje hekto. Hon går på en diet som ger henne 21 000 kalorier om dagen (vilket är 10 gånger mer än vad en människa vanligtvis äter) och stoppar därför i sig allt det som Anna Skipper rynkar på näsan åt. Eman har redan epitetet världens fetaste mamma - hon har två söner som hjälper henne med de sex kundvagnar mat hon måste inhandla varje månad - men strävar också efter att bli världens fetaste kvinna. Hon är sjukskriven för sin fetma sedan flera år tillbaka och får sina inkomster genom att modella på nätet. Eman säger att hennes vikt ger henne sjävförtroende och får henne att känna sig sexig. Det är minst sagt en bedrift med tanke på hur världen i allmänhet betraktar och behandlar överviktiga. De egenskaper som feta människor så att säga får på köpet med sina kilon är ju sällan av det eftersträvansvärda slaget. Till dem hör saker som karaktärslöshet, lättja, likgiltighet och rentav dumhet och de fördomar som denna attityd bottnar i är svåra att arbeta bort och plågsamma för de drabbade att bemöta. De finns överallt i samhället och är mer eller mindre subtila.
Det är därför svårt att inte förfasa sig över det beslut som Eman fattat. Den kvinna som tidigare innehade titeln som världens fetaste kvinna vägde uppskattningsvis 725 kilo och dog av njursvikt 1994. Är en för tidig död något att eftersträva? Är det rätt att riskera livet för ett dumt rekord? Tydligen - för det finns gott om människor förutom Susanne Eman som tycker det är helt i sin ordning. De får emellertid helt andra reaktioner på de påhitt som innebär direkt livsfara. Vad sägs om Göran Kropp, årets smålänning 1993? Bergsklättraren som under mitten av 90-talet besegrade både K2 och Mount Everest - det sistnämnda utan hjälp av syrgastuber och efter att först ha cyklat hela vägen dit från Stockholm. Han överlevde förvisso otaliga expeditioner och strapatser under vansinniga förutsättningar, men hans farliga intresse blev till slut hans fall - bokstavligen. Han omkom nämligen utanför Vantage i Washington 2003 när hans säkerhetsutrustning inte fungerade. Det kan tyckas som en ödets ironi att Kropp som vid flera tillfällen lurat döden vid världens tak omkom när han ägnade sig åt enkel klätterträning.
Kropp har redan gått ur tiden och jag tror inte heller att Susanne Eman kommer att få uppleva det som brukar kallas de gyllene åren. De har/hade båda tydliga mål i livet och en beredskap för att riskera liv och lem för att uppnå dem, men om man bortser från dessa gemensamma nämnare kunde deras liv knappast vara mer väsenskilda.
Källor:
Bergfeldt, Carina: "Världens fetaste mamma - vill bli störst i världen", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20110818. Tillgänglig
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13483941.ab
"Göran Kropp". Wikipedia. Publicerad 20110615. Tillgänglig 20110823.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ran_Kropp
Bildkälla: http://www.natural-weight-loss-myths-revealed.com/images/Lose-Inches-Natural-Weight-Loss1.png
Vicken grej.
Nu är det dags. Vickan är på smällen. Eller förlåt: "Kronprinsessan är gravid" bör det väl heta på PK-svenska. Storken levererar enligt uppgift (det är liksom svårt att föreställa sig en svettig sessa som ylar otidigheter på förlossningen medan hon hyperventilerar lustgas) telningen någon gång i mars 2012 och redan nu kan man genom Expressens försorg gratulera de blivande föräldrarna. Jag tror jag väntar lite med det.
Hovet meddelar att modern mår bra (läs: spyr varenda morgon och gnagar murbruk istället för sitt sedvanliga löskokta morgonägg) och att alla vid hovet och i kungafamiljen "gläds åt beskedet". Det sistnämnda är ungefär lika omvälvande som att säga att "barn ska lära sig saker i skolan" eller "vi vill att vår verksamhet ska präglas av god kvalitet", men är väl sådär lite småputtrigt trevligt mitt i all rapportering om svältkatastrofer och diktatorer som ser ut som galna östermalmstanter.
Det måste också vara en välkommen omväxling för Bertil Ternert, informationsansvarig vid hovet, att få berätta något roligt för media istället för att dementera uppgifter om kungens samröre med fotointresserade maffiagubbar och stripteasedansöser med femhundringar i stjärtklykan. Hur roligt det sedan blir för oss skattebetalare att få ännu en privilegierad mun att steka sparvar åt ska jag inte uttala mig om, eftersom monarkins vara eller icke vara inte står högst på min agenda över världsproblem att lösa. Jag kan dock ana att Republikanska föreningen har ett och annat att säga om den saken.
Ingen kommer så klart att veta vilken sort det är innan kläckning. Det enda vi kan vara säkra på är att hovreportrarna och papparazzidrevet gnuggar tassarna och att Vickans växande mage kommer att finnas med i vartenda nummer av Svensk Gam...förlåt, Damtidning de kommande sju månaderna.
Hjälp. Jag är less redan nu.
Bildkälla: http://housebreakingyourhuman.files.wordpress.com/2011/04/pregnant.jpg
Kysskt Värre!
Många tyskar retar sig på att seden med kindpussar har nästlat sig in från sydligare breddgrader. Fransmän och italienare pussar sig fryntligt genom vardagen, men de lite mer återhållsamma nordborna tycker att det är alldeles för närgånget.
Jag håller absolut med. Kindpussar med kreti och pleti är ett jädrans otyg och jag vore tacksam om vi svenskar kan hålla oss ifrån denna kontinentala ovana. Min uppväxt var inte särskilt fysisk, åtminstone inte vad jag kan komma ihåg. Kramar var för speciella tillfällen. När folk skulle åka bort och vara borta länge eller när man skulle tacka en släkting för en present. Det sitter i. Jag kramas definitivt inte hur som helst och med vem som helst. Jag uppskattar inte att skaka hand med någon som inte har vett att släppa greppet, utan behåller det någon evighetslång minut för länge och kanske till och med lägger den andra handen ovanpå med eftertryck. (Vad menas med det egentligen?!) Jag gillar inte när folk inte har vett att hålla avstånd i kön på ICA utan flämtar en i örat när man ska slå den superhemliga pinkoden. Jag hyser till och med stark motvilja mot att dela ett dubbelsäte med någon jag inte känner på en buss och undviker det aktivt om jag kan. Att känna mitt ben frottera sig med ett okänt dito i gupp och vid svängar förgyller ingalunda min dag. Det finns vid närmare eftertanke faktiskt få saker i livet jag uppskattar lika mycket som mitt personliga space.
Därmed inte sagt att jag inte kan vara passionerad och närgången. Att inte beröring med människor jag uppskattar gör mig friskare och mer tillfreds. Men jag vill själv kunna välja vems baciller jag ska härbärgera.
Försök kindpussa mig så ska ni baske mig få se på annat.
Bildkälla: http://www.dn.se/images/2011/08/13/kindpuss-660.jpg
Domedagsprofeten och Direktören är Nakna.
Och hur många miljarder omsätter porrbranschen nu igen...?
Från Verkställande Direktör till Venereal Diseases....?
Fårsex och Glasögon på Privatjet.
Mycket skrik för lite (kn-)ull?
Jag kan inte låta bli att bli lite imponerad.
För(-e)dömande.
Lärare på skolan - och andra elever på skolan - har hål i öronen, men näsan får inte ha fler hål i sig än de Gud skapat - i alla fall inte enligt Grenadjärskolan. Varifrån kommer pålagan? Inte är det Bibeln. Där smyckade Gud människan med ringar i både näsa och öron och satte en krona på vårt huvud. Å andra sidan förstår jag också hur skolans ledning tänker. Om vi tillåter en liten pärla - var ska då gränsen för det personliga uttrycket gå? Men rätt ska vara rätt. Påstå inte att något är pådyvlat av den Heliga Skrift när så inte är fallet. Stå för att det handlar om något helt annat och tala inte med kluven tunga.
Källa:
Bergfeldt, Carina: "Pärlan stängde skolans portar", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20110622. Tillgänglig 20110623.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13214738.ab
Bildkälla: http://matildaloflund.blogg.se/images/2009/weird-piercing-piercings-714079_471_341_61673432.jpg
FLAKrant Överdåd.
Studentfirandet kostar i snitt 16 000 kronor. Inte ens för en familj med hygglig ekonomi är det en utgift att ta med en klackspark. Att gå ut gymnasiet har - liksom så mycket annat - blivit big business. Företag som kränger alltifrån morgonrockar till studentmössor med inbyggd kamera gör stora klipp i en miljö där det är viktigt att passa in och ha det som alla andra har. I kontrast till detta växer alltfler barn upp i familjer där ekonomin inte ens tillåter strutglass en solvarm sommareftermiddag, än mindre champagnefrukostar och flakbiljetter för 1000 spänn. Deras utanförskap blir extra tydligt en sådan här överdådets högtid.
Det motsägelsefulla i det fläskiga studentfirandet är att det numera egentligen inte handlar om annat än att man avslutar gymnasiet. Man talar om "ta studenten" som ett slags övergångsrit till ett mytiskt vuxenliv även om de flesta kommer att uppföra sig som bortskämda barnungar även i fortsättningen. Studentexamen före 1968 var mer konkret och dess funktion att sålla agnarna från det mer studiemotiverade vetet ifrågasattes inte. Då fick man - om man inte klarade sin examen på den stora dagen - smita ut bakvägen från skolan med skammens rodnad brännande på kinderna. Nu lever bara benämningen i sig kvar och alla "tar" alla studenten. Hur betygen i det vita kuvertet ser ut är av sekundär betydelse när man super sig full vid champagnefrukosten eller låter föräldrarna bjuda släkten på svindyr studentmiddag på finkrogen.
Den svenska skolan har blivit så ohyggligt demokratisk att både högpresterande, sönderstressade duktiga-NV-flickor och söndercurlade, omotiverade fordonspojkar förutsätts skråla lika högt på det hyrda lastbilsflaket. Dessutom är det inte sällan det är elever som av desillusionerad skolpersonal knuffats, dragits, åtgärdsprogrammats och elevvårdskonferensats genom sina tre gymnasieår som anser sig ha anledning att skråla allra högst när den stora dagen väl kommer.
Fy fan, vad de är bra. Fy fan.
Källa:
Kazmierska, Natalia: "Studentens dyra dagar", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20110608. Tillgänglig 20110608.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13139856.ab
Bildkälla:
http://blogg.vasabladet.fi/sprak/files/2011/05/studentm%C3%B6ssor3.jpg
Gillar Du Op(e)rah?
Nu är det slut i rutan för The Oprah Winfrey Show. Kvinnan som givit jojobantningen ett ansikte lägger ner och stävar vidare mot nya äventyr. Sedan september 1986 har hennes show varit en viktig och tongivande ingrediens i amerikansk populärkultur, men nu är det alltså över. Det sista avsnittet sändes den 25 maj och gästades av storstjärnor som bl. a Tom Hanks.
Under de första åren var programmet av det mer sensationslystna slaget, men övergick sedan gradvis till att bli mer seriöst med djuplodande kändisintervjuer, bokklubb och fokus på att förmedla kunskap och insikter om hur man förändrar sitt liv i positiv riktning. Dr Phil blev oerhört populär inom ramen för det sistnämnda och fick sedermera ett eget program producerat av Winfreys eget bolag Harpo.
Hon växte upp under fattiga förhållanden. Tidvis gick hon i klänningar gjorda av potatissäckar. Som barn flyttade hon runt mellan sin mormor, sin mamma och sin pappa. Från nio års ålder säger hon sig ha blivit sexuellt utnyttjad av flera manliga släktingar. Hon rymde hemifrån ett par år senare, och hamnade slutligen hos sin pappa. Han prioriterade dotterns utbildning och hon slutade skolan med goda vitsord. Under skoltiden arbetade hon extra som nyhetsuppläsare och efter avslutad utbildning fortsatte hon med sitt journalistiska arbete och blev den yngsta och första svarta kvinna som fick uppdraget som nyhetsankare på WLAC-TV i Nashville.
Winfreys kamp mot vikten har under åren tilldragit sig omvärldens intresse. Det är en av vådorna med att vara kvinna, offentlig och framgångsrik. Kroppen och utseendet är tacksamma att racka ner på för de belackare på vars läpp kvinnan ifråga inte faller. Det är en svår balansgång att vara kvinna och mäktig. Å ena sidan måste man spela enligt männens regler för att lyckas och hålla måttet. Å andra sidan finns det en föreställning om att makt gör kvinnor "okvinnliga" - såvida det inte handlar om makt inom områden som traditionellt är kvinnliga - och då tvingas man förhålla sig också till detta. Winfrey har lyckats synnerligen bra med tanke på att hon lever i en vit och mansdominerad värld och varken är det ena eller andra.
Oprah är en maktfaktor i USA och bara för att det programformat som gjort henne rik och mäktig på ett sätt som är svårt att inse vidden av läggs till handlingarna, kommer hon att fortsätta ha inflytande över många människors liv i många år framöver. Gillar man Op(e)ra(h) kan man med andra ord glädja sig åt att the fat (and sometimes thin) lady has not yet sung.
Källa:
"Oprah Winfrey". Wikipedia.
Publicerad 20110406. Tillgänglig 20110608.
URL: http://en.wikipedia.org/wiki/Oprah_Winfrey
Bildkälla: http://nojesguiden.se/files/top_images/080605-tvtips.oprah.jpg
Brått och Straff.
En av polismördarna i Malexander, Tony Ohlsson (numera Byström) vill få veta när han ska få slippa ut ur fängelset. Det något svävande begreppet livstid gillar han nämligen inte. När han i början avtjänade sitt straff misskötte han sig grovt (bland annat kastade han bajs) och tillbringade på grund av detta en del tid i isolering. Dessutom var vakterna elaka. 2004 gjorde han en helomvändning. Han fann Gud, började studera och skriva böcker. Han hatar numera brottslighet och vill att rätten ska bestämma sig för hur länge han ska sitta inne. Hans kumpan Jackie Arklöf lyckades inte med konststycket när det begav sig, så utsikterna för herr Byström är inte direkt lysande. I debattartikeln "Ohlsson har rätt - avskaffa livstid" i Aftonbladet 20110531 om Byströms förhandlingar avslutar Oisin Cantwell med att säga att ett mått på hur civiliserat ett samhälle faktiskt är, är hur man väljer att behandla de element i det man avskyr allra mest. Kanske är det så. Och hur ser det ut? Finns det en konsensus kring hur vi ska hantera människor som begår brott? Nej.
Sverigedemokraterna gick till val inte bara på skärpt invandringspolitik men också på att det är dags att sluta dalta med kriminella. Med andra ord tycker de att vi - om vi resonerar i enlighet med Cantwells slutkläm - gott kan bli lite mindre civiliserade. Alliansen med Beatrice Ask i spetsen är inne på samma spår. Lite hårdare nypor behövs för att avskräcka potentiella förbrytare från att omsätta sina kriminella begär i handling eller åtminstone från att göra det mer än en gång. Men de hårda nyporna nöjer sig inte med att klämma åt dem som väljer ett liv på samhällets skuggsida. Förändringarna i sjukförsäkringen som gjort att vissa sjuka hamnat mellan allsköns stolar grundar sig ju faktiskt i samma inställning. Och om man hårdrar det: Alla som inte bidrar till samhällets välstånd ska - oavsett anledning - få stå till svars. Alliansregeringen med socialförsäkringsminister Kristersson i spetsen är av naturliga skäl starkt kritiserad från oppositionshåll - konstigt vore väl annars - men inte bara därifrån. Också i det egna leden höjs nu röster för att reformen snarast måste ses över så att människor som på orimligt sätt drabbas av de nya reglerna får hjälp och upprättelse. Det är i sammanhanget viktigt att understryka att inte alla sjuka drabbas på samma utstuderade sätt av paragrafrytteriet, men snyfthistorier om cancersjuka som tvingas söka praktikplatser säljer förstås fler lösnummer och får således mer utrymme i debatten. För den enskilde som drabbas är det dock klen tröst att utgöra ett av de undantag som krossas av regeln. Stormen kring sjukförsäkringen visar med all önskvärd tydlighet att konsensus - inte bara kring brott och straff utan också om vad som är bäst för sjuka i vårt samhälle - saknas. Säger denna attityd gentemot sjuka något om hur civiliserade vi egentligen är?
Cantwell anser det inhumant att livstidsdömda inte får veta hur länge de ska sitta inne. Jag tycker det är inhumant att det finns sjuka människor som förutom sjukdom drabbats av ett stelbent regelverk och handläggare som inte förmår tolka det. Jag vet vilket jag tycker bör åtgärdas först. Gör du?
Källor:
Cantwell, Oìsin: "Ohlsson har rätt - avskaffa livstid", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20110531. Tillgänglig 20110607.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13106228.ab
Persson, Ingvar: "De utförsäkrade kan inte vänta", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20110608. Tillgänglig 20110608.
URL: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ingvarpersson/article13139096.ab
Bildkälla: http://www.historyking.com/images/History-Of-Capital-Punishment-In-Germany.jpg
Avsnoppad.
Rädslan för att kastreras är en del i Freuds psykoanalys, en syn på människan och hennes psykologiska utveckling som fått oefterhärmligt genomslag i den västerländska kulturen. I Freuds teori är vår sexualitet central och allehanda psykiska problem kan på något sätt härledas till skrevet och allt det som hör därtill. Kastrationsskräcken hör ihop med att pojken under det falliska stadiet ( 3-6/7 år) riktar sexuella känslor mot sin mor och då är rädd för att fadern - den manliga rivalen - ska bli arg på honom och beröva honom hans könsorgan. Den här rädslan sägs dröja sig kvar - mer eller mindre medvetet - hos män upp i vuxen ålder. De allra flesta får behålla familjejuvelerna livet ut. För somliga blir denna ångest en blodig realitet.
En bangladeshisk kvinna överfölls när hon sov. Mannen ifråga - en fembarnsfar med uppenbara boundry issues - hade trakasserat henne under en längre tid och detta hade tvingat kvinnan att beväpna sig. När mannen började ta sig friheter tog hon fram en kniv och skar helt sonika av honom det allra heligaste. Kvinnan lindade in den avskurna manslemmen i plast och lämnade in den till polisen som bevis för det inträffade. När mannen är i kondition för att klarar av det kommer han att förhöras och konfronteras med de blodiga bevisen.
Det internationellt mest uppmärksammade fallet där en avskuren manslem spelar huvudrollen inträffade annars i juni 1993. Den natten - efter ett samlag som hon enligt egen utsago inte hade givit sitt amtycke till - skar Loreena Bobbitt av över hälften av sin makes penis. Enligt andras vittnesmål var äktenskapet våldsamt och dysfunktionellt och överfallet med kniven denna juninatt sades vara kulmen på flera år av misshandel. Efter överfallet tog Bobbitt bilen och sin makes avskurna manslem och stack. Hon slängde den på ett fält, men i och med detta insåg hon det allvarliga i det hon gjort och ringde polisen. Efter intensivt sökande återfanns penisdelen, packades in i is och forslades i ilfart till sjukhuset där maken befann sig. Läkarna lyckades under en nio och en halv timmar lång operation sy fast den igen.
John Bobbitt utnyttjade bl. a uppmärksamheten efter det inträffade till att få in en fot *harkel* i porrfilmsbranschen. Den karriären kan av amatörpsykologen tolkas som ett ganska övertydligt - men ack så "freudefullt" - sätt för den gode Bobbitt att visa sina medmän(iskor) att händelsen inte hade lyckats beröva honom kärnan i hans manlighet. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig den skräckblandade förtjusning med vilken den manliga publiken begapade den helt vanlige kille som - trots att han upplevt den yttersta skräcken - utan hjälp av "stand-in" kunde ge (under-)liv åt ännu ett uselt porrfilmsmanus.
Källor:
Hjertén, Linda: "Penis avskuren vid våldtäktsförsök", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20110530. Tillgänglig 20110530.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13102049.ab
"John och Loreena Bobbitt"
Wikipedia.
Publicerad 20110531. Tillgänglig 20110531.
URL: http://en.wikipedia.org/wiki/John_and_Lorena_Bobbitt
Sigmud [sic!] Freud
Tillgänglig 20110530.
(Källa: Svensson, Tommy: Människa, interaktion och social omgivning. 1992.)
URL: http://socialpsykologi.twice.se/sigmund_freud.html
Bildkälla: http://www.elinaanttila.se/bilder/korv_pa_gaffel.jpg
Stilbrott och Straff.
Männen han kommunicerar blir - i likhet med tittare som ser situationen för första gången - lite tagna på sängen av de röda badbyxorna och den komiska, bjärta kontrast de utgör till både den propra klädseln upptill och den formella situationen som sådan. Den känslan gav mig en idé. Som språklärare måste man medvetandegöra eleverna om att det finns ett språkligt spektrum. I en artikel i Dagens Nyheter skriver Thomas Lerner om SMS- och chattspråket och på vilket sätt det påverkar ungas kommunikation. Han berättar om språkforskaren Theres Bellander vid Uppsala universitet som skrivit en avhandling om ungas kommunikation. Bellander lyfter fram ungas kommunikationsskicklighet och förmåga att anpassa språket. Enligt henne är unga mycket medvetna om vilket språk som fungerar i vilket sammanhang. Min erfarenhet vill snarare nyansera den bilden något. Det finns visserligen unga skribenter som tack vare träning färvärvat den insikten och språkliga medvetenheten, men jag skulle inte kalla det en generellt given förmåga. Jag har stöd för det påståendet på mitt skrivbord i detta nu i form av smileysar som smugit sig in i uppsatser, formella artiklar (både på engelska och svenska) som kryddats med osande svordomar och myndighetspersoner som tilltalats med "tjenare". En betydande utmaning för en språklärare är just att aktivera den kompass som styr elever rätt när de ska situations- och mottagaranpassa det de skriver, att få dem att inse hur stilbrott sänker en text och hur genomtänka ordval och formuleringar lyfter den. Så hur ger man förutsättningar för elever att få den där insikten? Hur får man ungarna att fatta grejen?
Kanske kan den där bagatellartade strandreklamen vara en användbar nyckel. Konkretiseringar och humor kan rätt använda ge aha-upplevelser som inga snåriga teoretiska förklaringar i världen förmår åstadkomma. Eftersom de röda badbyxorna hör lika lite hemma i formell affärskommunikation som svordomar hör hemma i en inlaga till Skatteverket kan de bli ett verktyg för att delvis förstå kommunikationens förutsättningar i en komplex värld.
Källa:
Lerner, Thomas. "SMS-språket är 7kt 3vligt*", i Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20110509. Tillgänglig 20110526.
URL: http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/sms-spraketar-7kt-3vligt
