Fröken Giftig

 

 

Så här i undergångstider kommer jag inte helt osökt att tänka på alla de filmer som olika framgångsrikt skildrat mänsklighetens till synes fruktlösa kamp mot antingen utomjordingar, zombier, naturkatastrofer eller farsoter.

 

Historierna tar alltid sin början i det bekväma, aningslösa, västerländska samhälle som vi känner oss så hemma i och vana vid. Allt fungerar (eller...ja, ni förstår vad jag menar), elektriciteten ger oss ljus och värme, det finns larmnummer att ringa, sjukvård att uppsöka och myndigheter att vända sig till. Men så kommer den där vändningen, när det hela gått för långt, när receptionen på akutsjukhuset gapar tom eftersom sköterskan lämnat sin post för att träffa sin familj en sista gång, när till och med myndighetspersoner med kostym och namnbricka krälar in under ett skrivbord och hoppas på det bästa. Det är då hjältarna träder in.

 

Majoriteten av dessa hjältar är stereotypa. Muskelmän med vapenvana och stoneface som utan att tveka ens en mikrosekund gör vad som krävs för att hålla sig själva vid liv, för att inte tala om den sinkande svans av mindre handlingskraftiga artfränder manusförfattarna har sett till att de har i släptåg. För visst är det så om vi är ärliga; gemene man visar sig sällan från sin bästa sida när det väl gäller i katastrofrullarna. Hjältarna kämpar på medan andra överlåter sig åt offer- eller mobbmentalitet. Många offer blir just bokstavliga offer. De matas till filmens monster - må det vara aliens, översvämningar eller virus - för att hålla spänningen vid liv och de som sviker andra för att rädda sitt eget skinn kommer sällan undan med sina omoraliska handlingar någon längre stund. Intressant nog förses ofta underdogs eller människor från samhällets skuggsida med typiska hjälteegenskaper, medan de som representerar det ordnade samhället istället tenderar visa sitt rätta, själviska ansikte i avgörandets stund.

 

Men hur kommer vår avgörande stund att bli? Har den kanske redan inträffat, bara det att vi inte märkte det? Kanske är det människans oförmåga till långsiktig planering, ovilja att ändra vår livsstil eller övertro på teknologins framsteg som i kombination är den nemesis som kommer att sänka oss en dag. För även i en historia som skildrar mänsklighetens sista skälvande timmar som förmodade härskare på detta blågröna klot så finns de där, de där bland oss som bara kör på business as usual medan laserstrålarna smälter hjärnor omkring dem. Som när medmänniskor ligger döende på gatan efter en intergalaktisk attack istället för att hjälpa krossar skyltfönstret på elektronikaffären och stjäl den där platt-TV:n de aldrig trodde de skulle få råd med. I den allmänna villervallan lägger de rabarber på så många kapitalvaror de bara kan och springer hem, lyriska över att det inte finns någon polis som kommer att vara intresserad av att sätta fast dem.

 

Publiken får dessvärre aldrig se insikten som drabbar dem när den åtråvärda TV:n väl är hemsläpad. När de inser att inga vänner längre är vid liv och kan bli avundsjuka på prylen och när det står klart deras nya apparat förmodligen aldrig kommer att visa några sändningar eftersom TV-bolagets alla representanter blivit alienfoder och strömmen för länge sedan gått.