Från skolgång till livets gång.
Ibland ställs frågan varför det gått så på tok för Sverige. Olika politiska falanger och ideologier har olika svar på när, hur och varför det gick snett. Alla är dock överens om att det har gått snett. Att detta skett ger också att de människor som lever i det lätt kommer på sniskan. En betydande del av de barn och ungdomar som växer upp i det gör det. De fixar inte skolan, de fixar inte att få jobb, de fixar inte att bli någon som bidrar till samhället. Ska det vara ett krav att bidra eller ska bara vissa oss av bidra?
Och klimatet hårdnar. Från och med höstterminen 2011 finns en ny gymnasieskola i Sverige. Ska man kort sammanfatta det kan man säga att kraven är tydligare och högre och utvägarna för den som inte vill eller orkar har blivit färre. I "Nya regler äventyrar skolgång" i Sydsvenska Dagbladet den 9 januari 2012 skriver Emma Leijnse om hur det nya regelverket innebär problem för ungdomar som upptäcker att de valt fel program. Förut kunde man gå över till IV-programmet i väntan på ny sökning den kommande hösten, men IV-programmet är ett minne blott. De fem introduktionsprogrammen styrs av tydligare regler och är inte till för behöriga elever som tröttnat på det program de går och vill ha något meningsfullt att sysselsätta sig med i väntan på bättre tider. Chefen på gymnasieantagningen i Malmö, Ann-Sofie Nordh, är orolig för de elever som hamnar ikläm. Hon säger att:"Man kan hårdra det och säga att skola är skola, vill du inte gå här så får du skylla dig själv. Men sen har vi det kommunala uppföljningsansvaret där vi har en skyldighet att erbjuda dem en vettig sysselsättning. Vad gör vi då?". Jag tycker svaret på den frågan är ganska uppenbart. Låt mig förklara.
Runt om i landet brottas kommuner med sinande kassor. Många gånger är det förmågan att fördela de resurser som finns som brister, men den diskussionen lämnar jag därhän. Det är i vilket fall svårt att hålla kommunala verksamheter igång och när man av besparingsskäl skär ner på stöd- och underhållsfunktioner får kvalificerade anställda sköta uppgifter som förut togs om hand av personer specifikt anställda för att sköta dem. Lärare på förskolor lagar mat, städar och diskar, undersköterskor viker tvätt och rektorer sorterar post. Är det att utnyttja dyrbara resurser på bästa sätt? Nej. Så vad vore lösningen? En ung kommunmedborgare som inte går på gymnasiet, men som inte heller fyllt 20 år, är kommunens ansvar. Går man inte i skolan och inte har någon som helst utbildning annat än grundskola är utbudet begränsat, men det behövs ingen utbildning för att diska undan en förskollelunch eller vika ett lakan. Det behövs inte heller för att koka en panna makaroner.
Låt de som hoppat av skolan få bidra till sin egen kommun med det de förmår tills dess att de kan påbörja en ny gymnasieutbildning. Det handlar inte om att sköta diversejobb under resten av livet - det handlar kanske om månader! Dessutom ger det en nyttig inblick i arbetslivet och dess villkor som många unga sägs få alldeles för sent. Naturligtvis hör jag redan röster i protest som hävdar att det inte är att anse som meningsfull sysselsättning för en 16-åring att diska på en förskola, men hur kan vi då stillatigande låta dem som studerat på universitet i flera år pyssla med detta meningslösa under arbetstid? Andra kanske varnar för utnyttjandet av billig och okvalificerad arbetskraft. Visst - faror finns det alltid med alla system, men vad är i långa loppet farligare för en ung människa i livets startgropar? Att tillbringa tre månader på en förskola med att diska en gång om dan eller att ligga och glo i taket hemma och veta att man inte behövs?
Källa:
Leijnse, Emma: "Nya regler äventyrar skolgång", i Sydsvenska Dagbladet [online].
Publicerad 20120112. Tillgänglig 20120131.
URL: http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1599529/Nya-regler-aventyrar-skolgang.html
Bildkälla: http://www.tictac.se/wp-content/uploads/2011/09/skola.jpg
