Fröken Giftig

Med jämna mellanrum drar media fram riktigt vidriga hemligheter i offentlighetens ljus. Den här veckan råkar det vara invånarna i lilla Bjästa utanför Örnsköldsvik som rättmätigt får sin smutsiga byk granskad.

Linnea våldtogs på en skoltoalett av en äldre kille och trots han han dömdes för brottet i både tings- och hovrätt - och dessutom dömdes för övergrepp på en annan flicka - låg bygdens sympatier hos honom. Intensiv ryktesspridning, hotelser och förtal från bl. a den dömde pojkens familj bidrog till att Linneas situation till slut blev ohållbar och hon tvingades flytta.

En av de få som tog det modiga beslutet att redan från början stötta Linnea var Amanda. "Hon såg så ensam och ledsen ut", berättar Amanda som inte gav vika trots att hatkampanjen även drabbade henne. Det var väldigt jobbigt under en period, men hennes mamma uppmuntrade henne och sade att hon gjorde rätt. Amanda berättar vidare att hon försökte tänka sig in i hur hon själv skulle ha velat bli bemött i en liknande situation och då tedde sig ställningstagandet självklart. Det var den gyllene regeln - var mot andra som du vill att de ska vara mot dig - som blev ledstjärnan när det stormade som värst.

Det fysiska övergreppet var bara början. Sedan fick Linnea genomleva det igen och igen i förhör och rättegångar. Men det slutade inte där. Att som 14-åring utsättas för ett sådant trauma är mer än ett barn ska tvingas bära och att utöver detta misstros av en hel vuxenvärld är en prövning som i all sin utstuderade hänsynslöshet är svår att greppa.

Amanda tog ställning och valde att stå på den utsattas sida, trots att det innebar att också hon hamnade i skottlinjen för den ansiktslösa mobben. Hon är en hjälte. Bjästafallet bekräftar - precis som andra liknande historier -  att det finns alldeles för få sådana bland oss.



Källa:
Danielsson, Kerstin: "Stöttade - när alla andra svek", : Aftonbladet [online].
Publicerad 20100326. Tillgänglig 20100326.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6844668.ab

Bildkälla:
http://www.c2artstudio.com/show-image/288766/Charity-Counts/Hurt-II,-2004.jpg

Två uppmärksammade, blonda medieprofiler lever kvar i rampljuset efter förra omgången av TV3:s realitysåpa Svenska Hollywoodfruar. Anna Ankas deltagande i svenska medier har man inte kunnat undgå - såvida man inte gömt sig under en sten i skogen det senaste året - då hon med näbbar *hoho* och klor sett till att hålla sig kvar där. Maria Montazamis släpiga monolog om läppstift och krukor på köksbordet har givit henne kultstatus som kan te sig obegriplig, men eftersom vi shoppar och pratar yta mer än någonsin är dessa två airheads dessvärre lika goda ambassadörer för vår tid som någon. Nu har en ny omgång av programserien inletts där enbart sistnämnda hollywoodfru är kvar i den peroxidblekta laguppställningen.

Att använda sportterminologi i sammanhanget är passande, eftersom livet för dessa kvinnor i första hand är en tävling. Det är förvisso en tävling för alla - och vi kan välja att delta mer eller mindre - men somliga ger sig i kast med livsloppet med större entusiasm än andra. Det finns flera mått på det vi kallar framgång. Pengar, skönhet och kändisskap ligger högt på mångas lista. En lyckad karriär är viktig. Ett lyckligt äktenskap. Välartade barn. Ett rymligt hus med jacuzzi och orangeri. Amerikaner tävlar betydligt mer öppet än vad vi gör, eftersom vi fortfarande styrs av jante. I deras ständigt citerade självständighetsförklaring talas ju om allas rätt till liv, frihet och strävan efter lycka men jag tvivlar på att det var collagenläppade plastikmonster med valnötshjärnor som Thomas Jefferson - eller för den delen hans inspiratör, den engelske filosofen John Locke - hade i åtanke när detta formulerades.

Vad är receptet på lycka? När är man lycklig? Många gånger inser vi inte att vi är lyckliga när vi är lyckliga. Däremot vet vi mycket väl när vi inte är det. Det är heller inte helt ovanligt att se tillbaka på en avslutad period i sitt liv och konstatera hur lycklig man var då - utan att man just när man var där insåg att man faktiskt var lycklig. Lycka är svårfångad och därför är det kanske också logiskt att Jeffersson och Locke inte kunde lova mer än att strävan efter lycka var en mänsklig rättighet. För att göra livet greppbart bedömer amerikaner (och vi också, men i hemlighet!) förekomsten av lycka med hjälp av faktorer som är mätbara. Ett stort hus måste vara lyckligare än ett litet, ett fett bankkonto i högre grad än ett magert och stora bröst i större utsträckning än små. Vi vet att det finns människor som har allt detta - och mer därtill - men ändå inte upplever att de är lyckliga. De döljer emellertid för det mesta skickligt sin belägenhet och gör allt för att  bevisa för sig själva och andra hur nöjda de är med livet. Om inte skulle ju vår värdenormering skjutas i sank.

Men det kan också vara så att dessa människor är de verkligt lyckligt lottade utan att inse det, för ett varningens finger måste faktiskt höjas för den sanna lyckans långsiktiga påverkan. Barbiearmén bör hålla sig till kontrollerad inbillningslycka och nogsamt akta sig för att vara lyckliga på det oförblommerade och spontana sätt som får dem att dra på munnen och verkligen mena det. Ett äkta leende som upprepas i tid och otid ger nämligen upphov till långt fler rynkor än olycka någonsin förmår.

Vi är lutheraner. Så snart tillfället yppade sig övergav vi katolicismen och tog emot Martin Luthers protestantism med öppna armar. Gustav Vasas famn var snäppet mer välkomnande än andras och av förståeliga skäl. Han insåg nämligen att det skulle gynna statsmakten om det påvliga inflytandet över Sverige upphörde och om alla de rikedomar som den och dess representanter förfogade över kunde konfiskeras av kronan. Han tvingade inte alls svenskarna att anamma reformationen, men underlättade för dem som ville sprida det nya budskapet och försvårade för dem som var beredda att ta till vapen för att bibehålla katolska kyrkans ställning i Sverige. Att ta emot reformationen så reservationslöst handlade alltså i huvudsak om ekonomisk planering och inte om något religiöst ställningstagande. Den växande rikedomen ledde dessutom inte bara till ökad kungamakt men också till att Hansans inflytande över svensk handel upphörde. Stabilitetet och en mer oberoende relation till omvärlden blev möjlig.

Martin Luther som föddes 1483 och utbildade sig till präst - trots att fadern hellre sett honom som jurist - har inte bara haft stort inflytande på religionsutövningen utan också på kulturen och livssynen i norra Europa. Svenskars och andra nordbors stränga arbetsmoral har tillskrivits Luther, liksom en ganska tungsint attityd till livet i sin helhet. Dem av oss som får dåligt samvete när vi inte gör rätt för oss brukar skylla på det lutherska arvet och de påbud om butter strävsamhet som förknippas med honom. Han brukar också beskyllas för att göra människor alltför auktoritetstrogna och underdåniga inför överheten. Allt detta är enligt många forskare och lutherkännare rena vanföreställningar och misstolkningar som inte har mycket med den faktiske Luther att göra. Istället lyfts han fram som en levnadsglädjens ombudsman, generös, tolerant och till och med sensuell. Arbetet lyfte han förvisso fram som centralt i livet, men det var inte ett mål i sig eller enbart en försörjningsfråga, utan det skulle också tillföra oss och andra i vår närhet glädje.

Den lutherska arbetsmoralen lever sida vid sida med en mer modern syn på arbete. Alltför många ser sitt yrke - på vilket de lägger ungefär åtta timmar om dagen - som en transportsträcka mellan helger och semestrar. Arbetet i sig tillför inte livet mer än möjligheten att försörja sig. Synen på vad som är viktigt och meningsfullt arbete ur ett samhällsperspektiv skiftar, men har dessvärre mycket lite - eller kanske allt? - att göra med ekonomin. Ingen skulle komma på tanken att påstå att en undersköterska inte utför ett viktigt arbete, men en undersköterska tjänar trots detta i runda slängar hälften - eller kanske till och med mindre än så - av det som en servicetekniker drar in. Här kommer genusproblematiken naturligtvis in som en faktor, eftersom vårdande yrken traditionellt utövas av kvinnor och värderas lågt samhällsekonomiskt, medan maskinunderhåll traditionellt är en manlig sysselsättning och värderas högre. Men också olika nivåer inom samma företag utgör ett spektrum över vad som räknas som skälig ersättning för utfört arbete och det kan inte enbart skyllas på en patriarkal maktstruktur. Den kommande avtalsrörelsen spås bli mycket hätsk. I dagarna har det offentligtgjorts att aktieägare inom de stora företagen kan vänta sig god utdelning på sitt innehav och att verkställande direktörer kan se fram emot lönepåslag på tiotals procentenheter. Samtidigt får de som utför det faktiska arbetet inom samma företag bud om högst marginella löneökningar. Det morras av förståeliga skål i leden, men ingen är särskilt förvånad. Girighetens fula tryne är ju - kom ihåg salig Vasa! - allom bekant.

Måhända är det en feltolkning av Luther som gjort oss alltför benägna att tyst knyta handen i fickan när vi istället borde bli förbannade och protestera, men samme Luther propagerade faktiskt också för att man inte ska ge upp, för strävsamsamhet och idoghet och viljan att göra det man förmår för att göra livet bättre för sin nästa. Denna strävsamhet kan förhoppningsvis bli ett massans vapen mot de högdjur som utnyttjar svagas utsatthet till sin egen fördel.



Källor:
"Gustav Vasa som kung". www.kungar.info. Tillgänglig 20100317.
URL: http://kungar.info/gustaf-vasa/gustav-vasa-som-kung/

Jönsson, Olof: "Direktörslön ökade med 215 procent", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100317. Tillgänglig 20100317. 
URL: http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article6792672.ab

"Martin Luther". Wikipedia. Publicerad 20100217. Tillgänglig 20100317.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Martin_Luther

Schimanski, Folke: "Den levnadsglade Luther", i: Populär Historia nr 3/1996.
URL: http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=353

Bildkälla:
Krösus Sork. http://seriewikin.serieframjandet.se/images/3/38/Kr%C3%B6sus_Sork.png

                               


Alliansen har under pompa och ståt tillkännagivit sin nya symbol inför valrörelsen. Det är en orange, nästan naivistisk skapelse som enligt belackare liknar TV-kanalen Animal Planets logga i stor utsträckning. Det är inte utan att det ligger en del i det och kanske är det dessutom högst passande. Att föreställa sig Alliansens fyra partiledare som utsvultna hyenor - rivande och slitande i det nedlagda byte som är regeringsmakten och ackompanjerade av Arne Weises legendariska berättarröst - är inte särskilt svårt. Vem får de saftigaste bitarna och vem får gå hungrig från bordet när regeringen slutligen bildas?

Politik handlar alltför ofta om att roffa åt sig och få personliga fördelar - idealism och viljan till världsförbättring är blott de fårakläder varunder den egoistiske ulven döljer sina egentliga syften. Politiker begår oupphörligen de typiska manschettbrotten stöld och utstuderat bedrägeri. Med fagra löften tillskansar man sig väljarnas förtroende och stjäl de facto deras röster för att - när valet väl vunnits - kunna driva igenom en politik som bara delvis är i linje med det som utlovades. Vi vet detta mycket väl. Det är en tyst, demokratisk överenskommelse att vi faktiskt spelar roulette med vår röst. För alla vet ju att valfläsk existerar. Alla vet att lejonparten av slagorden och löftena är floskler och populistiska slagträn som politikerna svingar vart fjärde år. Ändå faller vi för dem gång på gång i hopp om att det ska bli annorlunda.

Det kommer det inte att bli. Inte den här gången heller - oavsett vilken färg det är på valsedeln eller den rovdjursflock som ska slåss om makten under de fyra år som väntar.

Kan vi inte hantera motgångar längre? Är vi inte kapabla att behålla perspektivet när något går oss emot?

Redan 1998 föddes ordet "nånannanism" och 2004 kom det med i Språkrådets lista över nyord i svenskan. Anhängare av denna -ism anser att det alltid är någon annan som ska ta ansvar eller lösa problem som uppstår. Detta är en sjuka som enligt många infekterar allt fler i samhället och gör dem ovilliga att ta itu med sina egna liv. Enligt denna bekväma ideologi finns nämligen alltid andra eller annat man kan skylla på när livet inte blev som man tänkte sig och konsekvenserna kan - om man driver detta till sin spets - bli ödesdigra.

En 33-åring i Göteborg greps häromnatten under stort rabalder eftersom han hade haft den goda smaken att på ett internetforum dödshota studenter och lärare vid Kungliga Tekniska Högskolan. I sina inlägg förklarade mannen att flickvännen lämnat honom och att han därför inte hade något att leva för. Han erkände sig för feg för att själv göra slut på eländet och tänkte istället begå "suicide by cop" efter att förhoppningsvis ha hunnit meja ner så många som möjligt med sitt skytteklubbsvapen vid den anrika läroanstalten. Mannen har efter det uppmärksammade gripandet erkänt hoten men förnekar brott, något som för den i lagvrängeriet oinvigde låter som en omöjlig ekvation. Han bekänner inte att han gjort något fel men väl sig själv till nånannanismen med beundransvärd idoghet.

Utredningen lär visa om det fanns några reella planer på att verkställa vansinnet, men det har egentligen ingen betydelse. Bara iscensättningen pekar på en egocentrism som är förfärande och tragisk. Sannolikt lär det visa sig att inläggen i sajberrymden bara var ett ynklig metod för att kunna vältra sig i maximal självömkan. Det måtte ha svidit att tjejen till slut insåg villken loser hon haft att göra med och det sårade manliga egot förmådde inte hantera nederlaget på annat sätt än genom hot om våld mot oskyldiga människor. Den gripne har garanterat en heeeelt annan fullt plausibel förklaring till varför han publicerade hoten. Det enda vi med säkerhet kan förutsäga innan denna mediala dissektion läggs till handlingarna är att det i hans ögon aldrig kommer att vara hans eget fel att det gick som det gick.

Källor:
Höglund, Elisabet: " 'Nånannanismen' lamslår folks egen förmåga att  själva lösa sina problem", i. Expressen [online].
Publicerad 20090810. Tillgänglig 20100315.
URL: http://www.expressen.se/kronikorer/elisabethoglund/1.1666558/elisabet-hoglund-nanannanismen-lamslar-folks-formaga-att-sjalva-losa-sina-problem

Johansson, Anders m fl: "Polis slog till mot studentlägenhet", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100315. Tillgänglig 20100315.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6780826.ab

Bildkälla:
http://www.squidoo.com/howyouthink (Bild ursprungligen från deviantart.com)

Skurken som begår brott men ändå har ett ädelt hjärta är inte helt ovanlig som motiv i litteratur och film. Gentlemannatjuv har blivit ett vedertaget begrepp och kännetecknar en som stjäl med stor finess och kan också sägas ha beröringspunkter med den rebelliska skurken som sätter sig upp mot överheten. Kända exempel på gentlemannatjuvar är Thomas Crown (i Äventyraren Thomas Crown från 1968 med Steve McQueen och i ny version med Pierce Brosnan 1999) och sir Charles Lytton i filmerna om Rosa Pantern. Karaktärerna är finsmakare vad allt anbelangar, oklanderligt klädda, väluppfostrade och begår bara den typ av brott som smärtar plånböcker.

I levande livet är gentlemannaskurkar inte lika vanliga. Människor som misshandlar, rånar eller säljer narkotika är det svårt att se något ädelt i. På senare tid har dessutom den organiserade brottsligheten fått fotfäste även i Sverige. Kriminella grupper såsom Hell´s Angels och Original Gangsters lever efter egna regler och hederskodex och till grund för deras existens ligger illegal verksamhet ofta kopplad till narkotika. De som arbetar för att kväsa denna typ av gängkriminalitet - poliser, infiltratörer och åklagare - utför många gånger sina arbeten med livet som insats. I november 2007 utfördes ett sprängattentat mot åklagare Barbro Jönsson i Trollhättan och detta trodde man hade att göra med den förundersökning mot Wolfpack hon arbetade med. Jönsson lät sig inte skrämmas utan fortsatte med sitt arbete under stort säkerhetspådrag. Hon har numera lämnat arbetet som åklagare och lever med skyddad identitet. Hennes liv blir aldrig mer detsamma.

Det är egentligen märkligt att det inte ingår i de intrikata reglerna och hederskodexen att rakryggat stå för de brott man har begått och värdigt ta sitt straff när man väl är klantig nog att åka fast. Dock är det väl så att de vedertagna metoderna i form av anonyma sprängningar, hot eller mord helt enkelt rimmar bättre med den typiska feghet som utmärker all ansiktslös pöbel.

Källor:
"Gentlemannatjuv". Wikipedia. Publicerad 20091112. Tillgänglig 20100302.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gentlemannatjuv

Wierup, Lasse: "Bombåtalad valde att berätta", i: Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20090327. Tillgänglig 20100302.
URL: http://www.dn.se/nyheter/sverige/bombatalad-valde-att-beratta-1.832453

Svenska män väljer yngre fruar från Asien och Östeuropa. Svenska kvinnor väljer jämnåriga män från Nord- och Västeuropa. I en artikel i Aftonbladet redogör man för en undersökning där dessa slutsatser har dragits.

Läsarkommentarerna i anslutning till artikeln ser ut som de brukar när dylika ämnen avhandlas. Å ena sidan har vi den kategori män som mycket väl förstår varför man väljer kvinnor från utlandet. "De är ju fortfarande riktiga kvinnor" (läs: undfallande tjänstehjon som lagar mat, bär fram tofflorna, sätter familjen i första rummet och särar på benen när helst deras herrar och män har resning) och har inte reducerats till karriärsugna bitterfittor som inte tar hand om sig, vet sin plats eller bär kjol och högklackat tillräckligt ofta.

Å andra sidan har vi kvinnor som mycket väl tycker sig veta vilka typer av män det är som gifter sig med unga thailändskor. Det är den medelålders, ordkarge enslingen som inte mister svendomen förrän han reser på semester till Filippinerna och hämtar hem sin unga hustru. Det är den våldsamme, chauvinistiske kontrollfreaken som inte vill att postorderhustrun lär sig svenska eller vistas utanför hemmets fyra väggar utan att vara i hans sällskap. Det är den blyge 40-åringen som känner sig för gammal för att dejta, som vill ha en liten familj att ta hand om och känner sig hotad och skrämd av kvinnor som är alltför självständiga.

Det är lätt att döma. I vissa fall alldeles förtvivlat lätt. För visst finns det män - ganska gott om dem om dem också - som inte känner sig hemma i ett samhälle där man strävar efter att alla oavsett kön och bakgrund ska betraktas som självständiga individer med grundläggande mänskliga rättigheter. Deras manlighet är beroende av en patriarkal maktstruktur som helt enkelt bara finns och inte ifrågasätts. De vill vara försörjare och beskyddare och i nödvändiga fall bestraffare. Det är det som definierar dem som män. Utan dessa ramar är de vilsna och likt trängda tjur försvarar de sina revir. Och sedan finns de kvinnor som delar filosofin. Det är samma maktstruktur som ger dem deras existensberättigande och de behöver få vara den omvårdande och moderliga för att inte bli lika vilsna som sina manliga åsiktsfränder.

Det giftermålsmönster som studien visar säger dock att det finns allt färre svenska kvinnor som nöjer sig med att vara kuttersmycken eller oavlönade hushållerskor (och är i enlighet med somlig logik inte längre riktiga kvinnor). Därför vänder de män som behöver en underdånig passopp där hemma för att bekräfta sitt manliga ego blicken mot de delar av världen där det patriarkala tankesättet fortfarande är oantastad norm. Ekvationen är lika enkel som nedslående, men blir också en påminnelse om att vi inte får lämna de kvinnor som kommer hit i sticket. Att gifta sig med någon från Thailand eller Ryssland får inte vara detsamma som tillåtelse att slippa omaket med att behandla sin livspartner med värdighet, omtanke och respekt.


Källa:
Utter, Helena: "Svenska män väljer yngre fruar från Asien", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100217. Tillgänglig 20100217.
URl:http://www.aftonbladet.se/wendela/article6622927.ab