Hollywood For Dummies.
Två uppmärksammade, blonda medieprofiler lever kvar i rampljuset efter förra omgången av TV3:s realitysåpa Svenska Hollywoodfruar. Anna Ankas deltagande i svenska medier har man inte kunnat undgå - såvida man inte gömt sig under en sten i skogen det senaste året - då hon med näbbar *hoho* och klor sett till att hålla sig kvar där. Maria Montazamis släpiga monolog om läppstift och krukor på köksbordet har givit henne kultstatus som kan te sig obegriplig, men eftersom vi shoppar och pratar yta mer än någonsin är dessa två airheads dessvärre lika goda ambassadörer för vår tid som någon. Nu har en ny omgång av programserien inletts där enbart sistnämnda hollywoodfru är kvar i den peroxidblekta laguppställningen.
Att använda sportterminologi i sammanhanget är passande, eftersom livet för dessa kvinnor i första hand är en tävling. Det är förvisso en tävling för alla - och vi kan välja att delta mer eller mindre - men somliga ger sig i kast med livsloppet med större entusiasm än andra. Det finns flera mått på det vi kallar framgång. Pengar, skönhet och kändisskap ligger högt på mångas lista. En lyckad karriär är viktig. Ett lyckligt äktenskap. Välartade barn. Ett rymligt hus med jacuzzi och orangeri. Amerikaner tävlar betydligt mer öppet än vad vi gör, eftersom vi fortfarande styrs av jante. I deras ständigt citerade självständighetsförklaring talas ju om allas rätt till liv, frihet och strävan efter lycka men jag tvivlar på att det var collagenläppade plastikmonster med valnötshjärnor som Thomas Jefferson - eller för den delen hans inspiratör, den engelske filosofen John Locke - hade i åtanke när detta formulerades.
Vad är receptet på lycka? När är man lycklig? Många gånger inser vi inte att vi är lyckliga när vi är lyckliga. Däremot vet vi mycket väl när vi inte är det. Det är heller inte helt ovanligt att se tillbaka på en avslutad period i sitt liv och konstatera hur lycklig man var då - utan att man just när man var där insåg att man faktiskt var lycklig. Lycka är svårfångad och därför är det kanske också logiskt att Jeffersson och Locke inte kunde lova mer än att strävan efter lycka var en mänsklig rättighet. För att göra livet greppbart bedömer amerikaner (och vi också, men i hemlighet!) förekomsten av lycka med hjälp av faktorer som är mätbara. Ett stort hus måste vara lyckligare än ett litet, ett fett bankkonto i högre grad än ett magert och stora bröst i större utsträckning än små. Vi vet att det finns människor som har allt detta - och mer därtill - men ändå inte upplever att de är lyckliga. De döljer emellertid för det mesta skickligt sin belägenhet och gör allt för att bevisa för sig själva och andra hur nöjda de är med livet. Om inte skulle ju vår värdenormering skjutas i sank.
Men det kan också vara så att dessa människor är de verkligt lyckligt lottade utan att inse det, för ett varningens finger måste faktiskt höjas för den sanna lyckans långsiktiga påverkan. Barbiearmén bör hålla sig till kontrollerad inbillningslycka och nogsamt akta sig för att vara lyckliga på det oförblommerade och spontana sätt som får dem att dra på munnen och verkligen mena det. Ett äkta leende som upprepas i tid och otid ger nämligen upphov till långt fler rynkor än olycka någonsin förmår.
Jag tror inte att det är möjligt att kategorisera en lösryckt tidsperiod som antingen lycklig eller olycklig. Lycka är ett relativt mått som inte kan tas ur sitt sammanhang utan att förlora all sin innebörd, även om det är omåttligt populärt att använda som en absolut term. Vi blir lyckliga av positiva förändringar, men med den abrovinken att lycka lider svårt av vad ekonomer brukar benämna "diminishing returns".
Att skaffa diskmaskin är något jag länge drömt om. Jag är övertygat om att ett sådant inköp skulle göra mig lite lyckligare. Att gå från ingen diskmaskin till att faktiskt äga en alldeles egen diskmaskin är ett stort steg. Helt plötsligt gör det inte så mycket att mängden disk har ökat lavinartat trots att jag knappast varit i närheten av köket. Nej, det är bara att trycka på en knapp så är problemet ur världen, såsom i en saga med Harry Potter. Det höjer onekligen livskvalitén, och därigenom tilltar också lyckan.
Införskaffandet av en andra diskmaskin är inte fullt så flärdfullt, visst, det kanske innebär att diskningen efter den där middagsbjudningen går lite snabbare än vad den hade gjort med bara en maskin. Men på det stora hela så är livet med två maskiner väldigt likt livet med bara en.
Vi vill så gärna tro att pengar kan göra oss lyckliga, men det finns bara så många livshöjande åtgärder vi kan göra. Den första bilen var ett enormt steg upp ur bekvämlighetssynvinkel, men det samma kan man knappast säga om den andra eller tredje.
Det är just därför det är så synd om alla rika hollywoodfruar med stora bröst och rynkor i ögonvrårna. De har ingenting att se fram emot, det finns inte längre något som kan höja deras livskvalité på ett märkbart sätt. Hur mycket de än försöker så kan de inte köpa sig lycka.
Även om de tappert försöker dag efter dag.
