Luthrade.
Vi är lutheraner. Så snart tillfället yppade sig övergav vi katolicismen och tog emot Martin Luthers protestantism med öppna armar. Gustav Vasas famn var snäppet mer välkomnande än andras och av förståeliga skäl. Han insåg nämligen att det skulle gynna statsmakten om det påvliga inflytandet över Sverige upphörde och om alla de rikedomar som den och dess representanter förfogade över kunde konfiskeras av kronan. Han tvingade inte alls svenskarna att anamma reformationen, men underlättade för dem som ville sprida det nya budskapet och försvårade för dem som var beredda att ta till vapen för att bibehålla katolska kyrkans ställning i Sverige. Att ta emot reformationen så reservationslöst handlade alltså i huvudsak om ekonomisk planering och inte om något religiöst ställningstagande. Den växande rikedomen ledde dessutom inte bara till ökad kungamakt men också till att Hansans inflytande över svensk handel upphörde. Stabilitetet och en mer oberoende relation till omvärlden blev möjlig.
Martin Luther som föddes 1483 och utbildade sig till präst - trots att fadern hellre sett honom som jurist - har inte bara haft stort inflytande på religionsutövningen utan också på kulturen och livssynen i norra Europa. Svenskars och andra nordbors stränga arbetsmoral har tillskrivits Luther, liksom en ganska tungsint attityd till livet i sin helhet. Dem av oss som får dåligt samvete när vi inte gör rätt för oss brukar skylla på det lutherska arvet och de påbud om butter strävsamhet som förknippas med honom. Han brukar också beskyllas för att göra människor alltför auktoritetstrogna och underdåniga inför överheten. Allt detta är enligt många forskare och lutherkännare rena vanföreställningar och misstolkningar som inte har mycket med den faktiske Luther att göra. Istället lyfts han fram som en levnadsglädjens ombudsman, generös, tolerant och till och med sensuell. Arbetet lyfte han förvisso fram som centralt i livet, men det var inte ett mål i sig eller enbart en försörjningsfråga, utan det skulle också tillföra oss och andra i vår närhet glädje.
Den lutherska arbetsmoralen lever sida vid sida med en mer modern syn på arbete. Alltför många ser sitt yrke - på vilket de lägger ungefär åtta timmar om dagen - som en transportsträcka mellan helger och semestrar. Arbetet i sig tillför inte livet mer än möjligheten att försörja sig. Synen på vad som är viktigt och meningsfullt arbete ur ett samhällsperspektiv skiftar, men har dessvärre mycket lite - eller kanske allt? - att göra med ekonomin. Ingen skulle komma på tanken att påstå att en undersköterska inte utför ett viktigt arbete, men en undersköterska tjänar trots detta i runda slängar hälften - eller kanske till och med mindre än så - av det som en servicetekniker drar in. Här kommer genusproblematiken naturligtvis in som en faktor, eftersom vårdande yrken traditionellt utövas av kvinnor och värderas lågt samhällsekonomiskt, medan maskinunderhåll traditionellt är en manlig sysselsättning och värderas högre. Men också olika nivåer inom samma företag utgör ett spektrum över vad som räknas som skälig ersättning för utfört arbete och det kan inte enbart skyllas på en patriarkal maktstruktur. Den kommande avtalsrörelsen spås bli mycket hätsk. I dagarna har det offentligtgjorts att aktieägare inom de stora företagen kan vänta sig god utdelning på sitt innehav och att verkställande direktörer kan se fram emot lönepåslag på tiotals procentenheter. Samtidigt får de som utför det faktiska arbetet inom samma företag bud om högst marginella löneökningar. Det morras av förståeliga skål i leden, men ingen är särskilt förvånad. Girighetens fula tryne är ju - kom ihåg salig Vasa! - allom bekant.
Måhända är det en feltolkning av Luther som gjort oss alltför benägna att tyst knyta handen i fickan när vi istället borde bli förbannade och protestera, men samme Luther propagerade faktiskt också för att man inte ska ge upp, för strävsamsamhet och idoghet och viljan att göra det man förmår för att göra livet bättre för sin nästa. Denna strävsamhet kan förhoppningsvis bli ett massans vapen mot de högdjur som utnyttjar svagas utsatthet till sin egen fördel.
Källor:
"Gustav Vasa som kung". www.kungar.info. Tillgänglig 20100317.
URL: http://kungar.info/gustaf-vasa/gustav-vasa-som-kung/
Jönsson, Olof: "Direktörslön ökade med 215 procent", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100317. Tillgänglig 20100317.
URL: http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article6792672.ab
"Martin Luther". Wikipedia. Publicerad 20100217. Tillgänglig 20100317.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Martin_Luther
Schimanski, Folke: "Den levnadsglade Luther", i: Populär Historia nr 3/1996.
URL: http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=353
Bildkälla:
Krösus Sork. http://seriewikin.serieframjandet.se/images/3/38/Kr%C3%B6sus_Sork.png
Men vad är egentligen den korrekta lösningen på problemet? Ska alla arbeten inbringa en och samma inkomst? Är det lika samhällsekonomiskt viktigt att rensa ogräs i parken som att styra ett företag? Ska löner sättas oberoende av hur mycket faktiskt arbete, ansvar, utbildning och personlig risk man lägger ner i sin yrkesroll? Oavsett var man står politiskt sett så är jag övertygad om att den stora merparten av befolkningen faktiskt är rörande överens om att det faktiskt bör finnas en hierarki bland yrkesrollerna.
Lika lön för lika arbete är en populär slagdänga - och något som borde vara självklart vid det här laget. Men hur bestämmer vi vad det faktiskt innebär? Vems uppgift är det att se till att det faktiskt blir så? Hur kan vi reducera alla aspekter av exempelvis en hamnarbetares arbete till ett enda värde som inte bara talar om hur viktig denne arbetare är för samhället i stort, men också väger in risker, arbetstider, ansvar, kroppsslitage osv.
I dag är det den mytomspunna "marknaden" som axlar rollen som både domare, polis och bödel i frågan, med väldigt blandat resultat. Varför främjar marknaden en sådan topp-tung hierarki? Är det verkligen en enorm brist på kompetens bland de höga posterna som motiverar de enorma löneskillnaderna, som bara blir större och större för varje år som går, eller är det andra krafter som styr?
Vad kan vi göra, annat än att tyst knyta våra nävar i byxfickorna till den dagen vi själv blir erbjudna det där chefsjobbet och slutligen sträcker fram handen för att ta emot vår nya höga lön.
Kan det finnas en "korrekt" lösning? I mina ögon är det viktigaste att diskussionen kring de här frågorna förs - precis som när det gäller annat som rör sig i etiska gråzoner - så att vi inte oreflekterat betraktar rådande strukturer som "naturkrafter" som vi inte har någon som helst inflytande över.
Det jag menar är nog att det inte räcker med diskussioner, det måste finnas andra variabler än rena marknadskrafter för att reglera vissa saker, lönesättningsproblematiken är bara ett exempel på detta.
Visst, det är viktigt att diskutera för att fokus ska läggas på viktiga frågor, men de som sitter i position att ändra något har inget att vinna på en förändring, utan tar glatt emot sina 20-procentiga löneökningar från år till år och blundar mer än gärna för problemen.
Frågan är hur det skulle se ut i ett utopiskt samhälle och vad är det som saknas för att nå dit.
Om vi var fria att skriva om lagar och förordningar, skulle det gå att skapa ett system som var rättvist för alla?
Redan när man börjar prata utopi uppstår problem. Vems utopi? Det är ju ett ord som kan laddas med olika värden precis som så mycket annat. Precis som du säger finns de ju dem som inte är intresserade av någon förändring, som inte skulle vinna något på en sådan. Dessutom tror jag att vi i gemen har för spretiga egenintressen för att det skulle vara möjligt att skapa ett samhälle som i sanning är rättvist. Men så är ju "rättvisa" också värdeladdat och kan användas av agitatorer med väldigt olika syften.
