Fröken Giftig

Ivriga röster i arbetsrummet. Stipendieansökningar ska in och i sista minuten snickras snitsiga följebrev och blanketter till. Och så ska de ju skickas iväg också. En piggögd tjej haffar mig och frågar om det finns brevpapper någonstans. Efter lite förvirring klarnar det och vi kommer fram till att det är kuvert som behövs. Sedan haglar frågorna vidare. "Var skriver man adressen? Ska det vara stor bokstav? Var ska jag sätta frimärket? Postlåda - är det de där gula sakerna som finns lite varstans?". Detta väcker onekligen en del tankar.

Att kommunikationsvanorna i samhället har förändrats drastiskt pratas det om varje dag, men aldrig har det blivit så konkret för mig som det blev idag. Dagens unga generation kommunicerar med sina telefoner och datorer. De flesta av dem har aldrig skickat ett vanligt brev med gatuadress på. Vi som är sådär lagom unga tycker att e-post är förskräckligt modernt, men de riktigt hippa i den unga generationen bryr sig inte om mossiga mailboxar. När man som lärare frågar efter en elevs emailadress för att kunna hålla kontakten får man den inte sällan med tillägget "men jag använder den nästan aldrig", vilket gör överlämnandet till en i stort sett meningslös handling i kommunikationshänseende och ett ovedersägligt bevis för hur oviktigt det faktiskt är för gemene elev att de kan nås av de pedagoger som undervisar dem. Om man hänger med det minsta i vad som händer på multimediamarknaden och ser vilka smartphones eleverna sitter och fipplar med i korridoren mellan de där ovälkomna avbrotten som undervisningen innebär, inser man också att de flesta skolors satsning på bärbara datorer till eleverna kommer i senaste laget. Vem vill släpa omkring på en trekilosklump i ryggsäcken när det finns smidiga läsplattor med i stort sett samma funktioner som inte ens väger hälften så mycket?

Att tekniken går framåt har - förutom att revolutionera vårt sätt att interagera - förstås gjort att vissa lagringsmedier blivit hopplöst ålderdomliga. Jag är i huvudsak uppväxt med kassettband och LP-skivor och är medveten om att en 16-åring aldrig skulle kunna se den naturliga kopplingen mellan ett krånglande kassettband och en blyertspenna. Små barn skulle förmodligen fascineras och utmanas av en telefon med nummerskiva och ingen skulle väl längre komma på tanken att spara data på en diskett. Vad kommer vi att ha lämnat bakom oss om fem år? Vad kommer att hamna på elektronikåtervinningstippen under det kommande decenniet? Hur framtiden ter sig vad gäller kommunikation och nätverkande kan vi lekmän förstås bara spekulera om, men den nyligen avlidne Applelegendaren Steve Jobs har enligt källor flera idéer lagrade hos företaget som kommer att fortsätta driva branschen framåt under flera år framöver. Dessutom kommer nya idésprutor att dyka upp och med dem ny teknik och nya lösningar. Tanken svindlar onekligen.

Fortfarande befinner vi oss dock i brytningspunkten mellan gammalt och nytt och jag kan inte låta bli att småle åt gymnasisterna när de ovant smyger iväg med sina kuvert i handen. Den tanke som icke desto mindre slår mig är att de med stor sannolikhet tillhör den sista generation som fortfarande har den stora förmånen att kunna stoppa ett gammaldags pappersbrev i en gammaldags gul låda.