Kysskt Värre!
Många tyskar retar sig på att seden med kindpussar har nästlat sig in från sydligare breddgrader. Fransmän och italienare pussar sig fryntligt genom vardagen, men de lite mer återhållsamma nordborna tycker att det är alldeles för närgånget.
Jag håller absolut med. Kindpussar med kreti och pleti är ett jädrans otyg och jag vore tacksam om vi svenskar kan hålla oss ifrån denna kontinentala ovana. Min uppväxt var inte särskilt fysisk, åtminstone inte vad jag kan komma ihåg. Kramar var för speciella tillfällen. När folk skulle åka bort och vara borta länge eller när man skulle tacka en släkting för en present. Det sitter i. Jag kramas definitivt inte hur som helst och med vem som helst. Jag uppskattar inte att skaka hand med någon som inte har vett att släppa greppet, utan behåller det någon evighetslång minut för länge och kanske till och med lägger den andra handen ovanpå med eftertryck. (Vad menas med det egentligen?!) Jag gillar inte när folk inte har vett att hålla avstånd i kön på ICA utan flämtar en i örat när man ska slå den superhemliga pinkoden. Jag hyser till och med stark motvilja mot att dela ett dubbelsäte med någon jag inte känner på en buss och undviker det aktivt om jag kan. Att känna mitt ben frottera sig med ett okänt dito i gupp och vid svängar förgyller ingalunda min dag. Det finns vid närmare eftertanke faktiskt få saker i livet jag uppskattar lika mycket som mitt personliga space.
Därmed inte sagt att jag inte kan vara passionerad och närgången. Att inte beröring med människor jag uppskattar gör mig friskare och mer tillfreds. Men jag vill själv kunna välja vems baciller jag ska härbärgera.
Försök kindpussa mig så ska ni baske mig få se på annat.
Bildkälla: http://www.dn.se/images/2011/08/13/kindpuss-660.jpg
