Nödvändigt Ont.
Sorg lägger band på tungan och det är väl inte konstigt. Känslor överhuvudtaget kan ju vara svåra att klä i ord. De kinkar och kråmar sig som småbarn som inte vill ta på sig jackan. Sorg står dock i en klass för sig. Den gör mer än bara kinkar. Den är tung och flyktig på en och samma gång och den vill helst inte låta sig kläs.
Sorg kan både skapa samhörighet och så split. Den kan bli en mur som byggs mellan människor eller ett sätt att förena. När tragedier inträffar eller när kända människor dör finner människor ofta utlopp för sorgen i ett officiellt sammanhang. Vem minns inte drivorna av blommor utanför Buckingham Palace efter prinsessan Dianas död eller de människor som nu samlas vid platsen där två små sigtunabarn hittats döda? Den privata sorgen kan däremot vara av annat, mer svårhanterligt slag. I novellen Det nödvändiga av malmbergsfödde författaren Björn-Erik Höijer är sorgen det genomgående temat och det som komplicerat förhållandet mellan en far och en son. Relationen mellan föräldrar och barn är en utmaning i sig och sorgen försvårar ytterligare. Ejnar har förlorat sin mor i en tragisk olycka och lider av den ordlösa tomhet som hon lämnat efter sig i hemmet. Miljön som berättelsen utspelar sig i - ett Norrland som Höijer kände väl och som gestaltas genom sommarnattens ljus och ödsliga myrlandskap - accentuerar dessutom den bedövande tystnad som gror när de som lämnats kvar inte finner de rätta sakerna att säga till varandra. Från inledningen och genom hela stegringen mot berättelsens klimax är det just den som kommunicerar och den bryts först när graven är iordninggjord och far och son tillsammans har fått ett fysiskt utlopp för saknaden. Båda har fram till den punkten dolt sorgen för den andre, men fadern tar bladet från munnen och säger hur viktigt det är de håller ihop. Att de måste göra det för att orka ta sig igenom det svåra.
Människor blir lätt isolerade i sin egen sorg, något som berättelsen om Ejnar och hans pappa visar. Ibland är det självvalt eftersom det kan vara svårt att hantera att världen snurrar vidare trots att någon man älskar är borta. Andra gånger är det påtvingad isolering, resultatet av att andra drar sig undan för att de inte vet hur de ska bemöta en människa i sorg. I artikeln "En klyscha är nästan aldrig fel" (Dagens Nyheter [online] 20090206) intervjuar Malin Nordgren samtalsforskaren Viveka Adelswärd med anledning av hennes bok Till struntpratets lov. Adelswärd skriver bland annat om klyschor och deras roll som socialt smörjmedel - inte minst när vi just möter människor i sorg. Hon påpekar att klyschorna fått ta oförtjänt mycket stryk trots att de många gånger är det bästa vi har att tillgå i en svår situation. Vi lever enligt Adelswärd i en originalitetskultur som vi upplever tvingar oss att försöka prestera mer än bara slitna fraser, även i situationer där det faktiskt inte är orden i sig som är viktiga.
Det rättframma samtal som pappan inleder på väg hem från kyrkogården är därför i all sin tafatta enkelhet faktiskt det som får Ejnar att slappna av och tillåta sig börja bearbeta förlusten av sin mamma på riktigt. Det kan vara något för oss alla att tänka på nästa gång vi möter en medmänniska för vilken det ofattbara blivit verklighet.
Källor:
Höijer, Björn-Erik: "Det nödvändiga", ur: Mot kylan: noveller. 1968.
Nordgren, Malin: "En klyscha är nästan aldrig fel", i Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20090206. Tillgänglig 20110920.
URL: http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/en-klyscha-ar-nastan-aldrig-fel
Bildkälla: http://farm3.static.flickr.com/2271/2491097135_9af96322bc.jpg
Väääääldigt bra!!!! :)
