Fröken Giftig

Vad får ett skratt kosta? En fråga värd att ställas. På skolor över hela landet finns det barn som får betala ett högt pris för sina klasskamraters glädje. Magont och rädsla är en valuta som är gångbar i korridorer överallt. Tyvärr vet vi att det inte blir bättre när vi blir vuxna. Vårt behov av att gruppera oss och finna människor att spy galla över för att slippa konfrontera våra egna brister och tillkortakommanden förändras inte. Däremot förändras tillvägagångsättet. Vår förmåga till subtil utfrysning förbättras och det som försiggår mellan offer och förövare blir svårare att upptäcka. Men vi vet att det finns där ändå.

Då är det ganska sorgligt att den sortens beteende har fått något av en trendstämpel. Det ligger en klar motsättning mellan all den strävan som i skolvärlden läggs på att förhindra mobbning och verbala kränkningar elever emellan och den tendens som finns inom media att inte bara ge plats åt utan också uppmuntra uppkomsten av situationer där någon görs till offer. I femmans humorsatsning Partaj blev veckans gäst Per Andersson sms-raped, vilket innebär att någon annan med hans mobil skickar mer eller mindre provocerande meddelanden till de människor som finns i telefonlistan. En av dem som som drabbades av detta var Harald Treutiger. Under 80- och 90-talet var Treutiger en välkänd TV-profil, men in på 2000-talet har engagemangen blivit glesare. Treutiger har i olika sammanhang berättat hur han sörjer sin avsomnade karriär och detta tog man fasta på. ”Dig har man inte sett på länge. På tv alltså! Skönt!” skrev en av skådespelarna och skickade iväg det. I programmet framgick det inte att Treutiger svarade, men det gjorde han. När han lite senare fick reda på sammanhanget sade han sig inte ta illa upp och slapp då också fundera mer på varför någon han betraktade som sin vän fann för gott att skicka ett meddelande som han mycket väl visste skulle träffa en mycket öm punkt.

Det återgivna exemplet är bara ett i raden av tillfällen där skratt och underhållning på andras bekostnad har blivit medial kutym. Att unga människor som deltar i Idol mobbas och häcklas av juryn har vi liksom vant oss vid och det bör verkligen ses som en varningssignal. Det innebär nämligen att gemene man har blivit sämre på att tolerera svaghet och bättre på att tolerera människor som behandlar andra med arrogans och respektlöshet. Återigen blir det uppenbart att det omgivande samhället och förväntningarna på skolans sätt att agera fjärmar sig från varandra. Skollagen skärptes i somras och elevers möjligheter att anmäla skolor som inte handskas tillräckligt handfast med mobbning har blivit bättre. Visst är det fascinerande? Samhällsklimatet har hårdnat i alla avseenden, näthatet frodas, förnedrings-TV sjunker allt lägre och alla ska förvänta sig tjuvnyp från alla håll, men kraven på att skolan ska vara en miljö helt befriad från allt det som har besmittat den övriga världen har ökat. Hur många arbetsplatser med enbart vuxna kan ärligt skryta med att ingen någonsin mår dåligt, hamnar i svårtlösta konflikter med kollegor, utesluts ur den informella fikarumsgemenskapen eller känner sig förbigångna rent yrkesmässigt? I ljuset av att det antalet sannolikt är försvinnande litet, inser man ganska fort att det är mer än utmanande att upprätthålla ordning bland impulsstyrda människor som varken utanpå eller inuti är färdigväxta. Jag menar ingalunda att rektorer och lärare med skygglappar ska ursäktas. Kanske är det mer än rimligt att vi måste börja där om vi ska kunna skicka ut individer med god självkänsla att uträtta storverk i världen. Men vi i skolan klarar det inte på egen hand!

Alla måste ta del i det ansvaret. Det kan inte bara vara skolan och den personal som verkar där som ska jobba för ett samhälle där alla kan känna sig trygga, sedda och uppskattade. Det är naivt att tro att skolan är en skyddad verkstad som inte påverkas av det omgivande samhället. Skolan utgör i själva verket en ytterst liten del i hela den kontext som uppfostrar och formar en individ och därför kan man inte förvänta sig att skolan ska utföra mirakler medan resten av världen lägger armarna i kors och tittar på. Det kan inte vara så att bara människor i skolans värld ska förväntas höja rösten för att stävja oönskat beteende.

Time to step up, som det heter, och det gäller oss alla oavsett var vi finns. Själv hade jag gärna sett att en rättrådig programdirektör kommit in i studion och tagit Partajteamet i örat för att de till priset av ett billigt flatskratt utsatte en medmänniska för ett lika grymt som onödigt skämt.