När fascinationen Av(a)tar.




James Cameron har gjort succé med Avatar, en gripande och hisnande historia om naturens skönhet och människans obotliga girighet. Temat är inte nytt och den 3D-teknik som nu på allvar får renässans genom denna produktion är inte heller ny. 3D-konceptet som Avatar utnyttjar skapades i sin ursprungliga form redan på 1920-talet, men tekniken har förstås tagit mastodontkliv sedan dess. Den gamla analoga varianten kunde ge huvudvärk och trötta ögon, men den bieffekten har försvunnit - för de allra flesta - i och med den digitala utvecklingen. Som 70-talist minns man förstås sena lördagskvällar med rödgröna pappersglasögon, popcorn och 3D-visning av kultklassikern Monstret i den svarta lagunen, för att inte tala om julmorgnar med TV-piraterna som använde sig av samma teknik som dragplåster. Det har hänt en del sedan dess.

Filmens handling har också blivit kontroversiell. Vatikanen har nämligen kritiserat den för ge uttryck för en alltför jordbunden naturdyrkan vilken bortser ifrån den skapande guden och psykologer har anfört att den - genom att den så verklighetstroget skildrar en vacker och tillika oåtkomlig värld - gör fans deprimerade och livströtta. Som grädde på moset har medier dessutom spekulerat kring dess skuld i en taiwanesisk mans död i stroke. Detta sägs vara det första dödsfallet som man kan knyta direkt till filmen och den formuleringen får det onekligen att låta som om det är en effekt man förutsett, men först nu kunnat bevisa.

Sedan filmen som medium skapades har den setts som ett hot mot moralen och hälsan, men allt eftersom utvecklingen och tekniken går framåt tänjs gränserna för vad vi tycker är acceptabelt att gestalta. Debatten kring Avatar väcker en del intressanta frågor, främst om människans syn på och förhållande till naturen och dess resurser. Frågan är höggradigt aktuell och diskursen blir lättare att handskas med när situationen och den plats där det utspelar sig är fiktiv. Om filmen verkligen - efter ett inledande skede av kassarekord och fanatism - skulle lyfta från att vara enbart en demonstration av superb filmteknik till att vara en neutral arena för att diskutera vår egen världs framtid, kan det kanske vara värt åtminstone lite påvlig tandagnisslan.


Källor:

Edling, Johan: "Dog efter att ha sett 'Avatar'", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20100120. Tillgänglig 20100122.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6458225.ab

Wejbro, Sandra & Joakim Wedholm: "'Avatar' flirtar med falska doktriner", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101014. Tillgänglig 20100122.
URL: http://mobil.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6424320.ab;jsessionid=8C9CACA46D92C36A5F61EB9682057220

Wejbro, Sandra: "'Avatar' gör fansen deprimerade", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20100113. Tillgänglig 20100122.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6419627.ab

"3D". Wikipedia. Publicerad 20090929. Tillgänglig 20100122. URL:
http://sv.wikipedia.org/wiki/3D


Bildkälla:

http://artwingny.files.wordpress.com/2010/01/tn_avatar-movie-photos.jpg (beskuren/cut)

Annan tid - samma rum.




Vintern räcker ut handen och rör varsamt vid sommarjaget.




På väg.




Ungefär 13 300 dagar.
Så länge är det sedan jag började.
Det låter inte så farligt mycket
när man ser det sådär.

Somliga hade jag velat snabbspola förbi
eftersom de inte tillförde mig något och ibland
till och med berövade mig det jag redan hade.

Andra hade jag velat fånga och hålla kvar
lite längre, men tid har en tendens att rinna flyktig 
mellan fingrarna som vatten. Ändå
gnistrar de där dagarna fortfarande lika intensivt som
diamanter bland gråstenar.

Jag undrar hur många jag har framför mig?
13 300 till? 15 000? 17 000? 7? 
Farmor fick svindlande 33 600. Somliga barn i Haiti
fick nöja sig med 800. Hoppas att de
fann åtminstone en diamant bland gråstenarna
innan skräcken.

Men det finns inga garantier. Livet och dagarna
som skapar det kommer
varken med bruksanvisning eller garantitid.
Nu lägger jag ytterligare en till handlingarna.

 


Fängslande passion.



Personligen skulle jag inte ens vilja ta med tång i kriminella som dömts för riktigt grova brott. Alla människor kan naturligtvis begå misstag, men gruppvåldtäkter, grovt sexuellt utnyttjande eller mord får väl anses vara misstag av den grövre sorten. Trots detta finns kvinnor som medvetet tar kontakt och inleder relationer med intagna på anstalter runt om i Sverige. Det är ingen ny företeelse och brukar tillskrivas somliga kvinnors behov av att antingen få vårda eller göra ett försök att uppfostra och reformera män som anses vara både hopplösa fall och förtappade själar. Tendenser finns ju redan hos de tjejer som för sitt liv inte kan se lockelsen i snälla killar, utan blir som allra mest betuttade i de killar som ignorerar dem eller behandlar dem som skit.

På en mellansvensk anstalt har fyra kvinnor tagit vårdaspekten i sitt yrke som kriminalvårdare på synnerligt allvar. Sexuella och privata relationer mellan anställda och intagna är inte tillåtna, men sådant har ändå förekommit. De intagna har skrutit om relationerna med kvinnorna för sina kompisar innanför murarna och i åtminstone ett fall har relationen resulterat i graviditet. Alla kvinnorna har valt att avsluta sina anställningar när förhållandena uppdagats och sålunda varit förlorarna i slutänden. Relationer av det här slaget överlever dessutom sällan när man sedan försöker upprätthålla dem utanför murarna. De uppstår under extrema förhållanden och fungerar så länge de regleras av samma extrema förutsättningar. Friheten är det självklara motmedlet.

En kvinna som riktar sina amorösa förhoppningar mot en man som kanske inte bara vid ett tillfälle bevisat att han varken har ett normalt förhållningssätt till människor i allmänhet eller till kvinnor i synnerhet, har förmodligen redan givit upp hoppet om en normal, jämställd relation. Genom att ge sig i lag med en dömd brottsling befriar hon sig väldigt effektivt från alla onödiga illusioner om evig, okomplicerad lycka och går in fullt medveten om att kärlek ibland kan vara en kamp på liv och död.


Källa:
Wiman,Erik: "Fängelset - ett sexnäste", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20100124. Tillgänglig 20100124.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6480421.ab

Bildkälla:
http://news.humcounty.com/images/humboldt_jail_prisoner.jpg

Ögontjänare.



I mitt synfält var du min.
Huvudkaraktär på en mandelformad scen.
I kärleksfull dialog med Iris.

Aldrig förtappad - alltid sedd.
Inkvarterad i en optisk villa
och lekfullt gömd i den blinda fläcken.

Du reder dig bra i mina ögonvrår
och reflekteras i själens spegel.
Livet är ju slut om ett ögonblick.

TeleFÅNERIER.




En svensk tonåring utan mobiltelefon befinner sig i socialt ingenmansland. Vikten av att veta vad kompisen pysslar med i sitt klassrum en trappa upp under tiden man själv pluggar relativa pronomen på engelsktimmen kan inte nog understrykas. Mobiltelefoner som används i tid och otid har blivit bara ännu ett orosmoment i skolan, trots att det finns experter som hävdar att ungdomar besitter modern multimedial multitaskingförmåga - som alla över 25 inte begriper sig på - och följaktligen bör kunna sköta sitt skolarbete och sina sociala åtaganden under samma tidsrymd utan större problem. Den som jobbar i skolan vet dock att alla elever inte riktigt lever upp till detta. För att stävja detta problem något kom för ett par år sedan en bestämmelse som tillåter lärare att beslagta en telefon från en elev om den stör undervisningen. Läraren får dock inte ta den ifrån eleven med våld - vilket innebär att bestämmelsen blir tandlös om eleven vägrar lämna ifrån sig dyrgripen - samt enbart behålla den under resten av innevarande lektion. En sådan åtgärd kan dessutom skapa fler problem än den löser i en klassrumssituation och därigenom kosta betydligt mer än den smakar. Det vet vi i branschen.

I Saudiarabien hotas en 13-årig flicka i dagarna av piskstraff för att hon hade med sig sin mobiltelefon till skolan och kom i dispyt med sin rektor när det avslöjades. Piskstraff är en vanlig form av bestraffning i landet och kan ibland ges som komplement till andra straff. I Sverige avskaffades detta 1855 som allmän bestraffningsform, men behölls i fängelserna ända fram till 1938. I Saudiarabien är det dock fortfarande brukligt att plikta med sin kropp när brott begåtts och personens ålder saknar betydelse i sammanhanget. Kung Abdullah har i detta fall makt att benåda flickan om han så vill och Amnesty har via representanter krävt detta samt att han reformerar det ålderdomliga rättsystemet så att straff av detta slag *höhö* inte döms ut i fortsättningen.

Vi lever i ytterligheternas tid.


Källor
:
"Kroppsstraff". Wikipedia. Senast uppdaterad 20100106. Tillgänglig 20100124.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kroppsstraff

Sundberg, Marit: "Hade mobil till skolan - dömd till 90 piskrapp", i: Expressen [online].
Publicerad 20100124. Tilltgänglig 20100124.
URL: http://www.expressen.se/Nyheter/1.1856396/hade-mobil-till-skolan-domd-till-90-piskrapp

SYSTEMatisk export.

Magdalena är 44 år. Hon har två barn och tycker bland annat om friluftsliv och matlagning på fritiden. På vardagarna är hon van att leda. Sedan ett år tillbaka chefar hon över tusentals människor som langar sprit. Eller kanske inte direkt langar. De saluför och säljer. De "tillhandahåller" på ett ansvarsfullt och kontrollerat sätt.

Mitt i krisen gör Systembolaget rekordvinst. Antalet kundbesök ökade med 6 miljoner till 114 miljoner under förra året. Den främsta förklaringen ligger i den svaga kronan som gjort att rollerna vid Öresund blivit ombytta. Även finländarna och norrmännen har bidragit till den ökade försäljningen i sina gränsregioner. Svenskarna själva dricker inte - enligt gjorda undersökningar - mer och bör därför inte ha bidragit till det ökade klirret i statskassan.

Relationen till alkohol är knepig för oss svenskar. Under senare år har vi anammat ett mer kontinentalt drickande, vilket till exempel kan innebär öl eller vin till maten oavsett veckodag, samtidigt som vi hållit fast vid det traditionella helgsupandet. Detta har medfört att betydligt fler och allt yngre människor har fått ett osunt förhållande till sprit. Alkoholskadorna kostar samhället ungefär 150 MILJARDER varje år om man räknar in sjukvårdskostnader för alkoholskador, behandlingshem för dem som vill sluta, vandalism, trafikolyckor och annan relaterad kriminalitet. Den sociala misär och det lidande som alkoholmissbruk ger upphov till kan naturligtvis inte ens mätas i pengar.

Med anledning av dessa kostnader är det nog vanligtvis en klen tröst när systembolagets försäljningskurva pekar uppåt eftersom kostnadskurvan vanligtvis följer med. Men den här gången - när en svag kronkurs gör svensk sprit attraktiv utanför gränserna - kan man spekulera kring huruvida tongångarna hos denna ansvarstagande statliga koncern inte är lite mer positiva än vad som räknas som politiskt korrekt. För om människor utanför Sveriges gränser handlar sin alkohol hos oss ökar dels de statliga inkomsterna och dels behöver inte staten - eftersom dessa kunder åker hem till sina egna länder för att bli sjuka och begå brott - betala en enda krona för konsekvenskalaset.


Källor:
"Magdalena Gerger blir ny vd i Systembolaget AB". Pressmeddelande.
Publicerat 20090123. Tillgängligt 20100121.
URL: http://www.systembolaget.se/Applikationer/Knappar/Press/Pressmeddelanden/2009/Pressmeddelande+2009+01+23.htm


"Mer gränshandel lyfter Systembolaget", i: Expressen [online].
Tillgänglig 20100120. Tillgänglig 20100121.
URL: http://www.expressen.se/ekonomi/1.1851665/mer-granshandel-lyfter-systembolaget

"Systembolagets försäljning ökar". Svenska Dagbladet [online].
Publicerad 20100120. Tillgänglig 20100121.
URL:http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/systembolagets-forsaljning-okar_4119051.svd

Ångström, Lars: Motion 2005/06:T613 Tillgängligheten av alkohol för ungdomar. Sveriges Riksdag. Publicerad 20051005. Tillgänglig 20100121.
URL: http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2005/06&bet=T613

Homo Sapiens Klagan.



Vad som anses vackert, normalt och sunt varierar. Det har alltid varierat. Det kommer alltid att variera.

För dryga hundra år sedan var en väl tilltagen kroppshydda ett tecken på välstånd och rikedom. Det var inte vem som helst som hade råd att hålla sig med kagge. Idag är en smärt kropp det självklara tecknet på rikedom. Den med pengar har nämligen råd och tid med personlig tränare och personlig kock som båda tillhandahåller sina experttjänster när de behövs. Det sunda livet - den moderna människans heliga graal - finns inom räckhåll.

I bondesamhället var solbränna bevis på att man arbetade ute på fälten och inte undfägnades eteriskt mjölkvit hy som de vackra adelsdamerna under sina parasoll. Idag skvallrar samma solkyssta uppenbarelser om fritid och pengar över till en julresa till Thailand medan blek hy säger inomhusliv, socialbidrag och ohälsa.

Ungdomar är förbittrade över de vuxnas fördelar i världen och barndomen ägnas åt att önska sig äldre tills man får köra moped, gå på krogen och ta körkort. Du blir ratad utan erfarenhet och får inte komma in på arenan och leka på samma villkor. Människor som fyllt femtio bryter upp från äktenskap och invanda hjulspår för att återuppleva sin ungdom genom en partner som är hälften så gammal. Täcker det grå håret med färg och fyller ut rynkorna med botox. Låtsas att du inte har levt - då blir du trovärdig igen.


Klagan och missnöje i stort som smått,
vi trånar efter det som är svårt att nå.
Ändlös strävan är människans lott,
vi vill ha det vi vet att vi inte kan få.

I Mullviken.

 

 

 

Färden ner till Mullviken skedde under total tystnad. Aina satt med Ingrid i baksätet och tittade stumt ut genom sidofönstret. Omgivningarna var så bekanta, men ändå var det som att åka genom ett främmande land, tyckte Ingrid. Gunnar parkerade den vita Volvon vid vägkanten. Eftersom vägen var extra gropig och sank efter det ihållande regnet ville han inte försöka köra ner dit.

- Och kom ihåg nu vad jag sade, Ingrid. Om det blir jobbigt säger du till, men försök att slappna av.

- Jag lovar att säga till.

I bredd promenerade de längs vägen och Ingrid försökte göra det lättare för sig genom att inte tänka på vart de var på väg. Det såg ut nästan som det brukade, med undantag för polisens gula avspärrningstejp som fortfarande hängde blöt kring buskarna närmare strandplätten. Hon saktade in stegen när hon fick se tejpen. Den lyste så gul – stack av mot allt det välbekanta. Och så började det regna igen.

- Om du kommer på något, det allra minsta, så berätta det. Okej? sade Gunnar.

Ingrid kastade en skygg blick på Pirjo. Hon kändes malplacerad. Skorna hon hade på sig var väldigt opraktiska. Varför hade Gunnar inte sagt till henne att ta på sig andra skor?

- Ingrid?

Det var Gunnars röst igen.

- Jodå, jag säger till.

 

Han lyfte på tejpen så att de skulle komma förbi den lättare. Ingrid tvekade innan hon klev in på det avspärrade området. Marken var så våt att det inte gick att se något blod. För blod hade det varit – det hade hon hört dem berätta.

- Vad gjorde ni när ni hade grävt ner glasspinnarna?

Det var Pirjo som ställde frågan. Tydligen hade hon fått läsa igenom Gunnars anteckningar från förhören han hållit med Ingrid på sjukhuset. Hon visste också allt som hänt fram tills dess att Ingrids minne hade valt att sluta lagra det som hände.

- Vi....vi.....jag antar att vi satte oss vid brädhögen som vi brukar.

- Antar du det, eller vet du säkert att det var så?

Nu var det Gunnars tur att fråga.

- Jag....jag vet inte.

- Ta det lugnt bara. Vi behöver inte ha bråttom. Vi har hela dagen på oss om det skulle behövas. Det här är viktigt.

 

Det var inte riktigt sant. Fastän han försökte agera avslappnat och på ett till synes planlöst sätt röra sig runt platsen kände Ingrid att den regntunga luften nästan vibrerade av frustration. De ville komma framåt i utredningen. De ville få svar på sina frågor och Ingrid var nyckeln till allting. De hade inte sagt något om Johan och vad han hade sagt, men eftersom de så förtvivlat ansatte henne måste det vara så att de inte fått reda på särskilt mycket alls. Hon visste mycket väl hur Johan kunde vara när han satte den sidan till. Han kunde sluta sig som en mussla och inte yttra ett ord ens om livet hängde på det. Femåringen i honom hade inte insett att hans liv verkligen hängde på det den här gången. Att vara tyst kunde vara en lek, en viljornas kamp. Johan var kanske inte lika smart som en vanlig kille i hans ålder, men hade hade en obändig vilja av stål.

 

Vinden friskade i lite. Vågorna fick vita fransar och slog in mot strandens vattenslipade stenar. Det smattrade och smällde när den gula polistejpen ansattes av blåsten. Ingrids blick var som naglad vid marken, svepte över varje sten, varje grästuva. Hon ansträngde sig så hårt för att få fram åtminstone ett enda litet minnesfragment att det blixtrade till bakom ögonen. Huvudvärken kom tillbaka och käkmusklerna spändes. Hon knöt händerna i regnrockens ärmar. Naglarna grävde in sig i handflatan. Djupt in.

- Hittade ni glasspinnarna?

- Jodå, vi hittade glasspinnarna.

Ingrid gick fram till den fuktiga lilla sandplätten. Det syntes att den hade varit uppgrävd, så egentligen hade frågan varit överflödig. Med stövelspetsen petade hon lite förstrött i den lösa sanden.

- Var finns pinnarna nu?

- Skärp dig nu för Guds skull, fräste hennes mamma plötsligt till. Rösten ven som ett piskrapp genom luften och Ingrid ryckte till.

- Det där hjälper inte, Aina, sade Pirjo med en lätt mästrande röst och ställde sig bredvid Ingrid.

- Du ska inte tala om för mig hur jag kan tala till mitt eget barn. Jag ger fan i om du är kurator, polis eller drottningen själv! JAG avgör vad jag säger.

- Om du verkligen vill hjälpa Ingrid är detta inte rätt sätt, fortsatte Pirjo utan att ändra tonfall. Det försäkrar jag.

Hon lade armen lite halvhjärtat om Ingrids axlar som om hon ville skydda henne. Ingrid ville inte alls ha Pirjo med huskyögonen så nära inpå sig, men hon stod kvar orörlig med händerna knutna. Naglarna gjorde halvmånemärken.

- Vi står härute i regnet och väntar på...ja, vad väntar vi på egentligen? Ni vet väl vad som hände!

Nu tyckte tydligen Gunnar att det var dags att gripa in.

- Vi har en teori utifrån de fynd vi gjort och utifrån de vittnesuppgifter vi har fått, men Ingrid var ju här när det hände. Hennes vittnesmål vore av yttersta vikt för att reda upp det här.

- Den där störda ungen fick ett sammanbrott och krossade skallen på en trettonårig flicka och försökte sedan ge sig på min dotter, DET vet vi! Och här står vi som idioter i hällregn och väntar på att få det bekräftat. Nu får det vara nog. Jag går till bilen.

- Jag kan inte mer, viskade Ingrid med röst skör som nattgammal is.

- Kan du inte mer? Vi kan ju vänta en stund uppe i bilen så du slipper regnet en stund. Vad säger du om det?

- Jag kommer inte ihåg! Jag kommer inte ihåg!

Hon tog i så att rösten brast i tusen skärvor. Regnet som tilltagit vätte ansiktet och blandades med de heta, svidande tårarna som nu vällde fram. Aina som stod med tejpen piskande mot baksidan av benen hade armarna i kors och stirrade på sin dotter, oberörd av regnet. Ingrid såg avsmak i hennes ögon.

 

 

ur Den som är utan synd.


Surplus.


Min själ
jag är det femte hjulet
med pulserande ekrar
och nav av explosiv smärta
och ni
bara väntar på att
jag skall gå.

Quel eSPRIT!

Mikael Persbrandt tittar gärna och ofta djupt i glaset och har inte varit särskilt förtjust i tanken på avgiftning. Det var det som var anledningen till att han försvann från Dramaten med buller och bång för ett par år sedan. Ledningen ställde kravet att han skulle läggas in på avvänjningsklinik och när han vägrade var det enda alternativet att han självmant sade upp sig. Tidningsskriverier följde där situationen fick en annan vinkling och det är först nu som den egentliga historien bakom har fått medialt utrymme.

Sprit och annan stimulantia har ruinerat många karriärer inom det konstnärliga gebitet, men samspelet mellan drogmissbruk och kreativitet är också ambivalent. Ett känt exempel är Samuel Taylor Coleridge, en av romantikens frontfigurer, som skrev sina bästa verk påverkad av opium. Sedermera tog missbruket över hans liv, men under en period var det i vallmodimmorna inspirationen kom till honom. Det finns gott om musiker och skådespelare som gjort sig ett namn men hamnat i missbruk och förstört både karriär och privatliv. Många har avslutat sina liv långt i förtid. River Phoenix, en ung skådespelare på tröskeln till en lovande karriär, dog utanför en bar 1993 efter att ha intagit en dödlig cocktail bestående av bla heroin och kokain. Den australiensiske skådespelaren Heath Ledger gick ett liknande öde till mötes i januari 2008. Janis Joplin och Jim Morrison är legederiska musiker vars liv förgiftades och förkortades av drogmissbruk. Listan kan göras lång och det här beteendet bland människor inom konstnärliga yrken lär inte försvinna.

Är konstnärssjälar mer känsliga än andra? Använder de droger för att fly en krävande omvärld som hotar att inkräkta på det som gör dem unika? Behöver de fly undan verkligheten för att inte fördärvas? Eller är förklaringen den att de bara lättare ger efter för destruktiva impulser och frestelser? Konstnärer är ju känslomänniskor och därmed inte riktigt tillräkneliga ur rationellt perspektiv. Att konstnärer dessutom är ett släkte med stora egon och behov av ständig bekräftelse är ju inget nytt och i dagarna har attityderna inom konstnärsvärlden och bland i synnerhet de geniförklarade männen inom kultursfären debatterats i olika tidningar. Manliga "genier" sägs ha en rörelsefrihet som bland annat innebär att deras divalater, egocentrism och allmänna bufflighet utan vidare accepteras och att stora dramatiska avslöjanden om misshandel, otrohet eller gräl stärker deras position i nämnda sfär, något som vore otänkbart i övriga samhället. Balettchefer som skickar mail med sexuellt innehåll till anställda ursäktas på grund av sitt latinska temperament och förorättade författare kan hota med att pissa i den kvinnliga recensentens mun - eftersom hon inte givit honom önskvärd kritik - utan större konsekvenser.

Högvördige herr Persbrandt tilläts dock inte fortsätta vara "sjukskriven" från sina åtaganden på Dramaten för att avverka blöta barrundor och då blev han förstås upprörd på sant konstnärsmanér. Det är inte alls anmärkningsvärt i ljuset av genikulten att hans avhopp från Dramaten uppmärksammades stort i pressen och felvinklades av ryggdunkarna i hans omgivning för att passa bättre ihop med bilden av den lidande konstnären. Däremot bryter det mot det i dagarna uppmärksammade mönstret av tyst acceptans eftersom han faktiskt inte längre tilläts fortsätta kombinera sin teaterkarriär med rollen som funktionell alkoholist. Men Persbrandt kan nog vara lugn. Han jobbar ju vidare, vilket innebär att läget måste vara allt annat än...*harkel*...becksvart.


Källor:

Beckman, Åsa: "Manliga genier med rätt att svina", i Dagens Nyheter [online].
Uppdaterad 20100117. Tillgänglig 20100120.
URL: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/manliga-genier-med-ratt-att-svina-1.1027334

Trus, Helena & Christoffer Röstlund Jonsson: "Han vägrade lägga in sig på avgiftning", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20100120. Tillgänglig 20100120.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article6456291.ab

Oh Bama!



Ett år sedan idag. Det skulle bli början till en ny världsordning. En president som inte var vit, som inte var uppväxt i en privilegierad familj och som inte började planera för en rikspolitisk karriär redan på blöjstadiet skulle leda in världen i en ny era av fred och samförstånd. Barack Obama är unik, det är inte tu tal om den saken. Vem hade till exempel trott att en amerikansk presidentkandidat kunde bära det mellanösternklingande mellannamnet Hussein och vinna valet - sju år efter elfteseptemberattacken? Han är dessutom en lysande retoriker och hans motto för kampanjen var förändring, något som var ofrånkomligt i ett USA piskat av ekonomisk kris och utlett på att utkämpa krig på flera fronter. Han hyllades som en rockstjärna där han drog fram, något som den åldrande motkandidaten McCain hade svårt att matcha. Folk grät av lycka och rena karnevalsyran utbröt när han valdes och löftet om ett USA på ny kurs kunde nu infrias. Hoppet i en sargad värld vaknade.

Ett år senare. Fler trupper är skickade till krig. En sjukvårdsreform har fått röster att höjas mot den "socialistiske" presidenten. Ett fiaskobetonat klimatmöte i Köpenhamn bekräftade nidbilden av stelbenta politiker som är konflikträdda när det verkligen gäller - Obama inräknad. Ett fredspris delades ut på tvivelaktiga grunder och kommittén lär få försvara det i åratal framöver om inget drastiskt händer. Han är fortfarande en bra talare. Hustrun är lojal och barnen välartade. Men världen väntar fortfarande på att förändringens vindar ska börja blåsa. Än så länge anas bara en stilla bris och vi behöver så mycket mer. Allt kan och ska naturligtvis inte stå och falla med en man och den vision han utnyttjade för att bli vald till världens främsta ämbete, men han valde ändock att axla ansvaret och måste bevisa att han inte valdes på falska premisser.

"Yes, we can change!", sa han i ett tal som kommer att gå till historien som ett av världens främsta. Så vad väntar du på, Barack....get on with it!


Bildkälla: http://www.indamixworldwide.com/html/images/indamix/edito%20-%20yes%20we%20can.jpg

Bagladies och andra olycksbarn.




En katastrof har inträffat. I ett land där husen är lika hållbara som papper och där fattigdom redan innan var ett stort problem slog jordbävningen till och över 200 000 människor befaras ha dött. I efterdyningarna kommer ännu fler att dö, detta på grund av brist på mat och rent vatten, sjukdomar som grasserar, för få läkare och plundrare som lägger beslag på de begränsade resurser som finns. Hamnen och flygplatsen är raserade av naturens obevekliga krafter och omvärldens hjälp når ännu inte fram i den omfattning som krävs. Lidandet är ofattbart.

Debenhams - en brittisk varuhuskedja - har nyligen gjort en undersökning som visar att teknikens framsteg inverkat på vad kvinnors handväskor väger. För bara ett par år sedan innebar tunga väskor ett växande hälsoproblem. Kvinnor i farten proppade sina moderiktiga monsterväskor fulla med allehanda nödvändiga artiklar (smink, hårspray, syset, mobiltelefon, vattenflaska, filofax och plånbok) och fick axel- och ryggvärk till följd av den sneda belastningen. De senaste två åren har dock väskorna i snitt minskat 57% i vikt och mycket av denna minskning tillskrivs de nättare tekniska prylar som numera finns tillgängliga på marknaden. En stor folkhälsokatastrof har med andra ord avvärjts.

Ibland krävs extraordinära händelser för att vi ska få perspektiv på saker.



Källor:
Andersson. Aron: "Små prylar ger lättare handväskor", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100118. Tillgänglig 20100119. URL: http://www.aftonbladet.se/pryl/article6447582.ab

Lindblad, Hanna: " Ryggont kan vara väskvärk", i Aftonbladet [online].
Publicerad 20070722. Tillgänglig 20100119. URL: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article552147.ab


Bildkälla:
http://static.guim.co.uk/sys-images/Guardian/Pix/contributor/2010/1/14/1263488479383/Haiti-quake-aid-boy-recei-001.jpg [bearbetad]

Våt dröm.





Omvälvd av tung lättja. En ström som drar ner och lyfter mig.

Så varm att jag fryser i den vakna drömmen.


Du är det första och jag det sista. En cirkel som alltid slutits på samma fyrkantiga sätt men aldrig mer.

Skrattets tårar är pärlor i ett evigt förgängligt smycke.

Du smeker tills det gör ont.
Jag ber dig fortsätta.
Det gör mig levande fastän det alla andra ser
sedan länge är dött.

(Röda) Kors-eld.

Att stjäla pengar - som människor skänkt till behövande - för att kunna köra Jaguar och skicka sonen till internatskola måste väl vara bland det lägsta man kan göra. Johan af Donner lade tillsammans med skrupelfria kumpaner rabarber på 7,7 miljoner kronor av Röda Korsets medel och kunde tack vare stölderna leva extravagant.

Nu ska han ställas inför rätta för bedrägeri tillsammans med de ägare till reklam- och tryckeriföretag som via bluffakturor lagt vantarna på pengar som skänkts till krigs- och kastrofoffer. Manschettbrott av det här slaget brukar dessvärre inte resultera i särskilt kännbara straff, trots att det till exempel borde ses som en synnerligen försvårande omständighet att af Donner hade en månadslön på 65 000 kronor, men ändå såg sig nödd och tvungen att tillskansa sig ännu mer likvida medel. Mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt, som de säger.

af Donner lämnar Röda Korset och borde - om det fanns någon rättvisa värd namnet - fråntas bostadsrätt och lantställe för att sedan placeras i korselden i de delar av världen som han tack vare sin girighet berövat hjälp som bokstavligen räddar liv. Fängelset är ingen plats för en sådan som han. Istället borde han få ge sig ut på en botgörande pilgrimsresa världen runt och personligen undsätta de människor vars liv ödelagts av meningslösa krig och naturkatastrofer. Hur många då? Tja....7,7 miljoner stycken känns väl rimligt?


Källa:

Cantwell, Oisìn: "Tog 7,7 miljoner från Röda Korset", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100116. Tillgänglig 20100117.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6436726.ab

Fönstertittare.



Jag drar isär de mörka gardinerna
och öppnar mitt rum för världen.
Jag släpper in den hos mig och
låter ljuset nyfiket nosa i hörnen.
Blir bländad av det magnifika och
skrämd av det gigantiska som fanns
till och med i det allra minsta.

Genom det klara glaset anar jag pusslet
med bitar och byggstenar sammanfogade
i en fantastisk, levande bild.
Färger som blandas och föds på nytt
och former som omskapas och danas
medan jag som nymornad ser på.
Jag höjer handen och krossar glaset.

Let´s Face(book) It!

Vi har fått ett obetvingligt behov av att hålla andra underrättade om vad vi gör - dygnet runt. Och detta gäller inte bara människor med hektiska liv och intressanta karriärer, utan varje svensson som andas och har tillgång till dator. Bloggar får oanad genomslagskraft och Facebook har blivit en maktfaktor att räkna med i opinionssammanhang. De sociala mediernas betydelse har ökat rejält på senare år och Obama drog nytta av det i sin valkampanj. Dock innebär uttnyttjandet av dem en balansgång och medför stora risker. Genomslagskraften gör att nyheter sprids väldigt snabbt, kommenteras, omformas och sätts in i nya sammanhang. Detta kan vara av godo när "rätt" nyhet sprids, men av ondo när politiker nickar till under ett långdraget tal eller petar näsan när de befinner sig i bild. Och om man själv lägger ut material och inte reflekterar över vad som egentligen hamnar på nätet kan det få följder man inte har räknat med.

Barn och ungdomar som rör sig på nätet, lägger ut bilder, chattar och spelar spel varnas oupphörligen för de tråkigheter de kan hamna i om de inte ser upp. Föräldrar - som knappt vet vad Facebook, Twitter eller MySpace är - ska hålla koll på vad barnen gör så att de inte nätmobbar, lägger ut avklädda bilder på sig själva eller webcamchattar med snuskgubbar. Edvard Unsgaard är mer än myndig, men kunde ändå ha haft nytta av en vaksam förälder. En förälder med huvudet på skaft skulle nämligen ha dragit ut sladden ur väggen hellre än att låta honom publicera sitt idiotinlägg om den duktiga ryska städerskan som torkade bajs i hans trappuppgång och därigenom var en utmärkt symbol för den arbetslinje som alliansen strävar efter.

Tyvärr fanns ingen rättrådig förälder på plats som kunde hindra lille Edvard från att leka cool på Facebook och den eländiga grodan om den sanerande ryskan hoppade glatt ut i sajberrymden och förvandlades snabbt till en stinkpadda av rang. Den moderate pressekreteraren - som borde kunna hantera media som jonglören käglorna - trasslar in sig i en hög dåliga ursäkter och hela affären luktar illa - bokstavligen. Den som lämnade sin bajskorv anade antingen föga att den skulle orsaka sådant rabalder eller så var den den avgörande ingrediensen i den plan som till slut avslöjade att den sittande regeringen anser att invandrare fungerar bäst när de knäskurar flotta trapphus på Östermalm.

Pyramidalt.

Nu avslöjas nya forskningsrön som säger att de mytomspunna pyramiderna i Egypten inte alls byggdes av slavar utan av väl ansedda skiftarbetare som utfodrades med kött och begravdes i eleganta tegelgravar bredvid kungen om de omkom under arbetets gång. Bilden av den forntida pyramidbyggaren har hittills varit en helt annan, men arkeologiska fynd avslöjar nu sakernas rätta tillstånd. Att byggnadsarbetare är väl ansedda som yrkesgrupp är med andra ord ingenting nytt. De intar en särställning på arbetsmarknaden och hör till en yrkesgrupp vars fackförening har stor genomslagskraft i opinionen. Inga arbetare kan som dessa gnälla när krisen slår och arbetstillfällena tryter. Denna bransch vill man ska subventioneras och ges konstgjord andning tills dess att högkonjunkturen är tillbaka och bygglusten hos företagen vaknar igen. Dessutom protesterar man högljutt när utländska byggjobbare kommer till Sverige för att arbeta och kräver lägre lön samtidigt som de gör ett bättre jobb. Rädslan för att det ska komma ut hur ineffektiva somliga byggen i själva verket är verkar vara utbredd.

Men kanske handlar det  trots allt inte bara om gnäll. I ett annat avseende befinner sig nämligen byggarna långt ner i rangordningen på arbetsmarknaden. Det finns inga andra som lika ofta dör på arbetsplatsen. Antalet arbetsplatsolyckor med dödlig utgång är fem gånger vanligare bland byggnadsarbetare än andra arbetstagare och antalet olyckor tenderar att öka istället för att minska. Stress, press och slarv anges vara orsakerna till att olyckorna sker och många byggnadsarbetare är rädda för att själva bli en siffra i statistiken. Det riktigt anmärkningvärda i sammanhanget är dock inte att dödsolyckorna inträffar, utan samhällets attityd till dem. Företag kommer undan med usla säkerhetsanordningar utan att det basuneras ut i media. Om en polis dödas i tjänsten slås det däremot upp stort i pressen och yrkets farlighet debatteras, stöts och blöts. Uppenbarligen finns det ingen medial lockelse i byggjobbare som störtar mot sin död för att arbetsgivaren snålar med materialet.

Byggnads är ett starkt fackförbund som lyckas föra sina medlemmars talan på ett sätt som få andra lyckas med. Däremot lär det dröja innan den som krossas under ett cementblock en vanlig dag på jobbet får äran att frottera sig med kungen när han går hädan.


Källor:
Ek, Torbjörn: "Pyramidbygge - inget slavarbete.", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100111. Tillgänglig 20100111.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6407721.ab

"Varannan anställd i byggbranschen är rädd för att råka ut för en arbetsolycka".
http://www.byggcheferna.se. Tillgänglig 20100111.
URL: http://www.byggcheferna.se/index.php/pa-gang/index/12868/press/89


En "arier" i kurran.

Den kåte lille chilenaren sitter i fängelse. Mot sitt nekande dömdes han för att ha sexuellt utnyttjat en kristen barnflicka under en turne med bl. a Robert Wells och Carola. Hans fru stod tappert vid hans sida under hela rättegången och bedyrade hans oskuld - fastän hon rimligtvis inte var på plats och kunde uttala sig om vad som hade hänt - men till fängelset kunde hon inte följa honom. Så nu sitter han där. Ensam.

Man kan tycka att en kortväxt operasångare av utländskt ursprung skulle hålla sig lugn i finkan. Brottslingar som är dömda för sexbrott brukar dessutom inte rangordnas särskilt högt och en låg profil kan vara klokt. Tito tycker dock något helt annat. Han har råkat i bråk med medfångar, hotat dem till livet och sedan klagat på att fängelsepersonalen vill förnedra honom när han förs i handfängsel till sin nästa rättegång. Tito måste antagligen tycka att allt redan är så åt helvete det kan bli och därför gör han som som många andra brottslingar gör när de sitter inne, nämligen begår fler brott. Tito har kanske inte insett att han på så sätt framstår som någon som faktiskt hör hemma där han är. Att alla flotta operasammanhang och celebra miljöer bara var en polityr under vilken ett manipulativt råskinn dolde sig. En kåt liten chilenare med hett temperament och dålig impulskontroll.

Vilken slags karriär som väntar herr Beltran när han kommer ut återstår att se. Antingen ger fängelsevistelsen udd åt hans persona och allt går som smort eller så blir han (p)aria i artistkretsar. Han har i vilket fall som helst bevisat att han kan ta ton som en äkta jailbird.

Kärringen mot strömmen.



Hon höjer ilsket den
knutna näven
mot kraftledningen.
Ansiktet är
läder nött med kärlek.

"Stäng av!"
"Jag sa: Stäng av!"

Den surrar och
brummar oberörd
medan tanten
morrar och domderar.
Fiender sedan länge.
En eldfängd strid.

Hon föredrar vedknaster
och öppen dansande låga.
Doft av näver
som krullas och svartnar.
Längtande blickar in
i glödens
hemligheter.

Fräser åt det där med
elektroner som viner
fram i ljusets hastighet
i koppar och själlösa trådar.

Hon traskar hem och
drar beslutsamt en
sticka mot plånet.

Vill överrösta ledningens
brummande
med eld som knäpper
och fräser med uråldrig kraft
och önskar innerligt
att bolaget
ska ta sig i brasan.




Bildkälla: http://www.nyteknik.se/multimedia/archive/00020/kraftledning140_20227a.jpg

Vargavinter.






Nu skjuts vargstammen i Sverige av, trots Världsnaturfondens protester, och rovdjurshatarna jublar. This land ain´t big enough for the both of us. Vargarna skjuts av för att motverka inavel, ett resonemang som borde få vem som helst med normal hjärnkapacitet att rodna. När blir det björnarnas tur i stor skala? Järv? Lo? Räv? Människan breder ständigt ut sitt revir på andra varelsers bekostnad.

Ändå låter det som om människor i gemen i Dalarna inte kan vistas utomhus en sekund utan att en flock vargar omringar dem och hotar att nafsa i sidfläsket, för att inte tala om jägarna som en gång om året klampar ut i skogen med matsäck, hund och bössa och råkar illa ut när hunden till slut retat upp den nalle som gömmer sig i snåren för att den bara vill vara ifred. Av dessa anledningar måste naturligtvis alla otäcka rovdjur dö. Det där med att tåla den lek man ger sig in i gäller nämligen inte i det sistnämnda avseendet.

De stora rovdjuren - som hundratusentals jägare ser som konkurrenter - lever farligt överallt i världen. Antalet tigrar är katastrofalt lågt. Isbjörnarnas jaktmarker smälter bort och de äter upp sina ungar i brist på annat. Det kan inte bara vara vi som ska få diktera villkoren och därför börjar Moder Jord säga ifrån nu. Vi får allvarligt däng av förlamande kyla, snöstormar, orkaner, tyfoner, översvämningar och torka och det finns inte mycket vi kan göra åt det. Ändå verkar vi inte lära oss.

Det känns lite tjatigt att vara en i den oändliga rad som säger att vi gräver vår egen grav, men jag säger det i alla fall. Vi gräver vår egen grav och låtsas under tiden att regnar, när snön i själva verket vräker ner. Vargavintern kommer. Är du beredd?


Bildkälla: http://www.treehugger.com/gray_wolf.jpg


FyrVÄRKeri.

Nyårsdagen gryr. Den fräna doften av pyroteknik ligger fortfarande tung över nejden. Plastskräp ligger spritt på vägarna, träpinnar med svartbrända ändar sitter som glesa, trasiga tandrester i drivorna och hundratusentals hundar darrar fortfarande inkrupna under soffor och sängar, trots lugnande medel och omtänksamma hussar och mattar. Ett nytt år har börjat.

Efter varje nyårshelg går det rosenkindade firarhumöret för somliga i eftertankens kranka blekhet över. Trots åldersgränser och maningar till försiktighet är det ändå alltid alltför många - och nu talar vi om vuxna och nästanvuxna män(niskor) - som mister fingrar och ögon i obetänksam lek med raketer. Som ett brev på posten kommer krav på regleringar för att förhindra att människor lemlästas i samband med detta krutdoftande nöje. Lagstiftning ses ju gärna som en patentlösningen på allehanda problem, men viljan måste trots allt finnas hos oss själva för att lagar och förordningar ska få avsedd verkan. Det är naivt att tro att lagstiftning skulle kunna förhindra människors obetvingliga lust att utsätta sig för mer eller mindre huvudlösa risker.

Att vi sedan tycks ha råd till att bokstavligen bränna miljarder trots lågkonjunktur och allehanda krisrapporter är något som tar udden av mycket av det finansiella gnället. Julhandeln slog dessutom nya rekord i år igen och mellandagarna ägnade Svensson åt att skuldsätta sig ännu mer. När räkningarna börjar dimpa ner framåt vårkanten blir de en kalldusch eftersom vårsol och vitsippor, med tillhörande löfte om att börja göra rätt för platt-TV:n man forslade hem i slutet av december, känns så oerhört avlägsna.

När helgsvensson firar och lever livets glada dagar får vardagssvensson vackert ta den ekonomiska smällen. Har den senare tur stryker inga fingrar med på kuppen.

RSS 2.0