Fröken Giftig

Färden ner till Mullviken skedde under total tystnad. Aina satt med Ingrid i baksätet och tittade stumt ut genom sidofönstret. Omgivningarna var så bekanta, men ändå var det som att åka genom ett främmande land, tyckte Ingrid. Gunnar parkerade den vita Volvon vid vägkanten. Eftersom vägen var extra gropig och sank efter det ihållande regnet ville han inte försöka köra ner dit.

- Och kom ihåg nu vad jag sade, Ingrid. Om det blir jobbigt säger du till, men försök att slappna av.

- Jag lovar att säga till.

I bredd promenerade de längs vägen och Ingrid försökte göra det lättare för sig genom att inte tänka på vart de var på väg. Det såg ut nästan som det brukade, med undantag för polisens gula avspärrningstejp som fortfarande hängde blöt kring buskarna närmare strandplätten. Hon saktade in stegen när hon fick se tejpen. Den lyste så gul – stack av mot allt det välbekanta. Och så började det regna igen.

- Om du kommer på något, det allra minsta, så berätta det. Okej? sade Gunnar.

Ingrid kastade en skygg blick på Pirjo. Hon kändes malplacerad. Skorna hon hade på sig var väldigt opraktiska. Varför hade Gunnar inte sagt till henne att ta på sig andra skor?

- Ingrid?

Det var Gunnars röst igen.

- Jodå, jag säger till.

Han lyfte på tejpen så att de skulle komma förbi den lättare. Ingrid tvekade innan hon klev in på det avspärrade området. Marken var så våt att det inte gick att se något blod. För blod hade det varit – det hade hon hört dem berätta.

- Vad gjorde ni när ni hade grävt ner glasspinnarna?

Det var Pirjo som ställde frågan. Tydligen hade hon fått läsa igenom Gunnars anteckningar från förhören han hållit med Ingrid på sjukhuset. Hon visste också allt som hänt fram tills dess att Ingrids minne hade valt att sluta lagra det som hände.

- Vi....vi.....jag antar att vi satte oss vid brädhögen som vi brukar.

- Antar du det, eller vet du säkert att det var så?

Nu var det Gunnars tur att fråga.

- Jag....jag vet inte.

- Ta det lugnt bara. Vi behöver inte ha bråttom. Vi har hela dagen på oss om det skulle behövas. Det här är viktigt.

Det var inte riktigt sant. Fastän han försökte agera avslappnat och på ett till synes planlöst sätt röra sig runt platsen kände Ingrid att den regntunga luften nästan vibrerade av frustration. De ville komma framåt i utredningen. De ville få svar på sina frågor och Ingrid var nyckeln till allting. De hade inte sagt något om Johan och vad han hade sagt, men eftersom de så förtvivlat ansatte henne måste det vara så att de inte fått reda på särskilt mycket alls. Hon visste mycket väl hur Johan kunde vara när han satte den sidan till. Han kunde sluta sig som en mussla och inte yttra ett ord ens om livet hängde på det. Femåringen i honom hade inte insett att hans liv verkligen hängde på det den här gången. Att vara tyst kunde vara en lek, en viljornas kamp. Johan var kanske inte lika smart som en vanlig kille i hans ålder, men hade hade en obändig vilja av stål.

Vinden friskade i lite. Vågorna fick vita fransar och slog in mot strandens vattenslipade stenar. Det smattrade och smällde när den gula polistejpen ansattes av blåsten. Ingrids blick var som naglad vid marken, svepte över varje sten, varje grästuva. Hon ansträngde sig så hårt för att få fram åtminstone ett enda litet minnesfragment att det blixtrade till bakom ögonen. Huvudvärken kom tillbaka och käkmusklerna spändes. Hon knöt händerna i regnrockens ärmar. Naglarna grävde in sig i handflatan. Djupt in.

- Hittade ni glasspinnarna?

- Jodå, vi hittade glasspinnarna.

Ingrid gick fram till den fuktiga lilla sandplätten. Det syntes att den hade varit uppgrävd, så egentligen hade frågan varit överflödig. Med stövelspetsen petade hon lite förstrött i den lösa sanden.

- Var finns pinnarna nu?

- Skärp dig nu för Guds skull, fräste hennes mamma plötsligt till. Rösten ven som ett piskrapp genom luften och Ingrid ryckte till.

- Det där hjälper inte, Aina, sade Pirjo med en lätt mästrande röst och ställde sig bredvid Ingrid.

- Du ska inte tala om för mig hur jag kan tala till mitt eget barn. Jag ger fan i om du är kurator, polis eller drottningen själv! JAG avgör vad jag säger.

- Om du verkligen vill hjälpa Ingrid är detta inte rätt sätt, fortsatte Pirjo utan att ändra tonfall. Det försäkrar jag.

Hon lade armen lite halvhjärtat om Ingrids axlar som om hon ville skydda henne. Ingrid ville inte alls ha Pirjo med huskyögonen så nära inpå sig, men hon stod kvar orörlig med händerna knutna. Naglarna gjorde halvmånemärken.

- Vi står härute i regnet och väntar på...ja, vad väntar vi på egentligen? Ni vet väl vad som hände!

Nu tyckte tydligen Gunnar att det var dags att gripa in.

- Vi har en teori utifrån de fynd vi gjort och utifrån de vittnesuppgifter vi har fått, men Ingrid var ju här när det hände. Hennes vittnesmål vore av yttersta vikt för att reda upp det här.

- Den där störda ungen fick ett sammanbrott och krossade skallen på en trettonårig flicka och försökte sedan ge sig på min dotter, DET vet vi! Och här står vi som idioter i hällregn och väntar på att få det bekräftat. Nu får det vara nog. Jag går till bilen.

- Jag kan inte mer, viskade Ingrid med röst skör som nattgammal is.

- Kan du inte mer? Vi kan ju vänta en stund uppe i bilen så du slipper regnet en stund. Vad säger du om det?

- Jag kommer inte ihåg! Jag kommer inte ihåg!

Hon tog i så att rösten brast i tusen skärvor. Regnet som tilltagit vätte ansiktet och blandades med de heta, svidande tårarna som nu vällde fram. Aina som stod med tejpen piskande mot baksidan av benen hade armarna i kors och stirrade på sin dotter, oberörd av regnet. Ingrid såg avsmak i hennes ögon.

ur Den som är utan synd.