Fröken Giftig

Nyårsdagen gryr. Den fräna doften av pyroteknik ligger fortfarande tung över nejden. Plastskräp ligger spritt på vägarna, träpinnar med svartbrända ändar sitter som glesa, trasiga tandrester i drivorna och hundratusentals hundar darrar fortfarande inkrupna under soffor och sängar, trots lugnande medel och omtänksamma hussar och mattar. Ett nytt år har börjat.

Efter varje nyårshelg går det rosenkindade firarhumöret för somliga i eftertankens kranka blekhet över. Trots åldersgränser och maningar till försiktighet är det ändå alltid alltför många - och nu talar vi om vuxna och nästanvuxna män(niskor) - som mister fingrar och ögon i obetänksam lek med raketer. Som ett brev på posten kommer krav på regleringar för att förhindra att människor lemlästas i samband med detta krutdoftande nöje. Lagstiftning ses ju gärna som en patentlösningen på allehanda problem, men viljan måste trots allt finnas hos oss själva för att lagar och förordningar ska få avsedd verkan. Det är naivt att tro att lagstiftning skulle kunna förhindra människors obetvingliga lust att utsätta sig för mer eller mindre huvudlösa risker.

Att vi sedan tycks ha råd till att bokstavligen bränna miljarder trots lågkonjunktur och allehanda krisrapporter är något som tar udden av mycket av det finansiella gnället. Julhandeln slog dessutom nya rekord i år igen och mellandagarna ägnade Svensson åt att skuldsätta sig ännu mer. När räkningarna börjar dimpa ner framåt vårkanten blir de en kalldusch eftersom vårsol och vitsippor, med tillhörande löfte om att börja göra rätt för platt-TV:n man forslade hem i slutet av december, känns så oerhört avlägsna.

När helgsvensson firar och lever livets glada dagar får vardagssvensson vackert ta den ekonomiska smällen. Har den senare tur stryker inga fingrar med på kuppen.