När fascinationen Av(a)tar.
James Cameron har gjort succé med Avatar, en gripande och hisnande historia om naturens skönhet och människans obotliga girighet. Temat är inte nytt och den 3D-teknik som nu på allvar får renässans genom denna produktion är inte heller ny. 3D-konceptet som Avatar utnyttjar skapades i sin ursprungliga form redan på 1920-talet, men tekniken har förstås tagit mastodontkliv sedan dess. Den gamla analoga varianten kunde ge huvudvärk och trötta ögon, men den bieffekten har försvunnit - för de allra flesta - i och med den digitala utvecklingen. Som 70-talist minns man förstås sena lördagskvällar med rödgröna pappersglasögon, popcorn och 3D-visning av kultklassikern Monstret i den svarta lagunen, för att inte tala om julmorgnar med TV-piraterna som använde sig av samma teknik som dragplåster. Det har hänt en del sedan dess.
Filmens handling har också blivit kontroversiell. Vatikanen har nämligen kritiserat den för ge uttryck för en alltför jordbunden naturdyrkan vilken bortser ifrån den skapande guden och psykologer har anfört att den - genom att den så verklighetstroget skildrar en vacker och tillika oåtkomlig värld - gör fans deprimerade och livströtta. Som grädde på moset har medier dessutom spekulerat kring dess skuld i en taiwanesisk mans död i stroke. Detta sägs vara det första dödsfallet som man kan knyta direkt till filmen och den formuleringen får det onekligen att låta som om det är en effekt man förutsett, men först nu kunnat bevisa.
Sedan filmen som medium skapades har den setts som ett hot mot moralen och hälsan, men allt eftersom utvecklingen och tekniken går framåt tänjs gränserna för vad vi tycker är acceptabelt att gestalta. Debatten kring Avatar väcker en del intressanta frågor, främst om människans syn på och förhållande till naturen och dess resurser. Frågan är höggradigt aktuell och diskursen blir lättare att handskas med när situationen och den plats där det utspelar sig är fiktiv. Om filmen verkligen - efter ett inledande skede av kassarekord och fanatism - skulle lyfta från att vara enbart en demonstration av superb filmteknik till att vara en neutral arena för att diskutera vår egen världs framtid, kan det kanske vara värt åtminstone lite påvlig tandagnisslan.
Källor:
Edling, Johan: "Dog efter att ha sett 'Avatar'", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20100120. Tillgänglig 20100122.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6458225.ab
Wejbro, Sandra & Joakim Wedholm: "'Avatar' flirtar med falska doktriner", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20101014. Tillgänglig 20100122.
URL: http://mobil.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6424320.ab;jsessionid=8C9CACA46D92C36A5F61EB9682057220
Wejbro, Sandra: "'Avatar' gör fansen deprimerade", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20100113. Tillgänglig 20100122.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article6419627.ab
"3D". Wikipedia. Publicerad 20090929. Tillgänglig 20100122. URL:
http://sv.wikipedia.org/wiki/3D
Bildkälla:
http://artwingny.files.wordpress.com/2010/01/tn_avatar-movie-photos.jpg (beskuren/cut)
Kommentarer
Postat av: Robert
Jag tror den här nya 3D-tekniken kan bli farlig. Någon gång på bio ibland gör nog inte så mycket, men vad händer när tekniken kommer in i våra vardagsrum?
Jag upplevde Avatar som väldigt närvarande. det kändes som man var där. Tiden kändes omätbar. Två timmar och 40 minuter gick inte att uppleva som vanligt.
På något sätt tror jag den psykologiska påverkan på mitt medvetande var större i 3D än 2D.
Bara en reflektion. :-)
Postat av: Fröken Giftig
Teknik som ständigt utvecklas och hur den påverkar oss (kroppsligen och knoppsligen) måste vi ta ställning till hela tiden. Medvetenhet är iaf ett viktigt steg mot att inte enbart vara ett får i flocken.
Trackback
