Quel eSPRIT!
Mikael Persbrandt tittar gärna och ofta djupt i glaset och har inte varit särskilt förtjust i tanken på avgiftning. Det var det som var anledningen till att han försvann från Dramaten med buller och bång för ett par år sedan. Ledningen ställde kravet att han skulle läggas in på avvänjningsklinik och när han vägrade var det enda alternativet att han självmant sade upp sig. Tidningsskriverier följde där situationen fick en annan vinkling och det är först nu som den egentliga historien bakom har fått medialt utrymme.
Sprit och annan stimulantia har ruinerat många karriärer inom det konstnärliga gebitet, men samspelet mellan drogmissbruk och kreativitet är också ambivalent. Ett känt exempel är Samuel Taylor Coleridge, en av romantikens frontfigurer, som skrev sina bästa verk påverkad av opium. Sedermera tog missbruket över hans liv, men under en period var det i vallmodimmorna inspirationen kom till honom. Det finns gott om musiker och skådespelare som gjort sig ett namn men hamnat i missbruk och förstört både karriär och privatliv. Många har avslutat sina liv långt i förtid. River Phoenix, en ung skådespelare på tröskeln till en lovande karriär, dog utanför en bar 1993 efter att ha intagit en dödlig cocktail bestående av bla heroin och kokain. Den australiensiske skådespelaren Heath Ledger gick ett liknande öde till mötes i januari 2008. Janis Joplin och Jim Morrison är legederiska musiker vars liv förgiftades och förkortades av drogmissbruk. Listan kan göras lång och det här beteendet bland människor inom konstnärliga yrken lär inte försvinna.
Är konstnärssjälar mer känsliga än andra? Använder de droger för att fly en krävande omvärld som hotar att inkräkta på det som gör dem unika? Behöver de fly undan verkligheten för att inte fördärvas? Eller är förklaringen den att de bara lättare ger efter för destruktiva impulser och frestelser? Konstnärer är ju känslomänniskor och därmed inte riktigt tillräkneliga ur rationellt perspektiv. Att konstnärer dessutom är ett släkte med stora egon och behov av ständig bekräftelse är ju inget nytt och i dagarna har attityderna inom konstnärsvärlden och bland i synnerhet de geniförklarade männen inom kultursfären debatterats i olika tidningar. Manliga "genier" sägs ha en rörelsefrihet som bland annat innebär att deras divalater, egocentrism och allmänna bufflighet utan vidare accepteras och att stora dramatiska avslöjanden om misshandel, otrohet eller gräl stärker deras position i nämnda sfär, något som vore otänkbart i övriga samhället. Balettchefer som skickar mail med sexuellt innehåll till anställda ursäktas på grund av sitt latinska temperament och förorättade författare kan hota med att pissa i den kvinnliga recensentens mun - eftersom hon inte givit honom önskvärd kritik - utan större konsekvenser.
Högvördige herr Persbrandt tilläts dock inte fortsätta vara "sjukskriven" från sina åtaganden på Dramaten för att avverka blöta barrundor och då blev han förstås upprörd på sant konstnärsmanér. Det är inte alls anmärkningsvärt i ljuset av genikulten att hans avhopp från Dramaten uppmärksammades stort i pressen och felvinklades av ryggdunkarna i hans omgivning för att passa bättre ihop med bilden av den lidande konstnären. Däremot bryter det mot det i dagarna uppmärksammade mönstret av tyst acceptans eftersom han faktiskt inte längre tilläts fortsätta kombinera sin teaterkarriär med rollen som funktionell alkoholist. Men Persbrandt kan nog vara lugn. Han jobbar ju vidare, vilket innebär att läget måste vara allt annat än...*harkel*...becksvart.
Källor:
Beckman, Åsa: "Manliga genier med rätt att svina", i Dagens Nyheter [online].
Uppdaterad 20100117. Tillgänglig 20100120.
URL: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/manliga-genier-med-ratt-att-svina-1.1027334
Trus, Helena & Christoffer Röstlund Jonsson: "Han vägrade lägga in sig på avgiftning", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20100120. Tillgänglig 20100120.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article6456291.ab
Sprit och annan stimulantia har ruinerat många karriärer inom det konstnärliga gebitet, men samspelet mellan drogmissbruk och kreativitet är också ambivalent. Ett känt exempel är Samuel Taylor Coleridge, en av romantikens frontfigurer, som skrev sina bästa verk påverkad av opium. Sedermera tog missbruket över hans liv, men under en period var det i vallmodimmorna inspirationen kom till honom. Det finns gott om musiker och skådespelare som gjort sig ett namn men hamnat i missbruk och förstört både karriär och privatliv. Många har avslutat sina liv långt i förtid. River Phoenix, en ung skådespelare på tröskeln till en lovande karriär, dog utanför en bar 1993 efter att ha intagit en dödlig cocktail bestående av bla heroin och kokain. Den australiensiske skådespelaren Heath Ledger gick ett liknande öde till mötes i januari 2008. Janis Joplin och Jim Morrison är legederiska musiker vars liv förgiftades och förkortades av drogmissbruk. Listan kan göras lång och det här beteendet bland människor inom konstnärliga yrken lär inte försvinna.
Är konstnärssjälar mer känsliga än andra? Använder de droger för att fly en krävande omvärld som hotar att inkräkta på det som gör dem unika? Behöver de fly undan verkligheten för att inte fördärvas? Eller är förklaringen den att de bara lättare ger efter för destruktiva impulser och frestelser? Konstnärer är ju känslomänniskor och därmed inte riktigt tillräkneliga ur rationellt perspektiv. Att konstnärer dessutom är ett släkte med stora egon och behov av ständig bekräftelse är ju inget nytt och i dagarna har attityderna inom konstnärsvärlden och bland i synnerhet de geniförklarade männen inom kultursfären debatterats i olika tidningar. Manliga "genier" sägs ha en rörelsefrihet som bland annat innebär att deras divalater, egocentrism och allmänna bufflighet utan vidare accepteras och att stora dramatiska avslöjanden om misshandel, otrohet eller gräl stärker deras position i nämnda sfär, något som vore otänkbart i övriga samhället. Balettchefer som skickar mail med sexuellt innehåll till anställda ursäktas på grund av sitt latinska temperament och förorättade författare kan hota med att pissa i den kvinnliga recensentens mun - eftersom hon inte givit honom önskvärd kritik - utan större konsekvenser.
Högvördige herr Persbrandt tilläts dock inte fortsätta vara "sjukskriven" från sina åtaganden på Dramaten för att avverka blöta barrundor och då blev han förstås upprörd på sant konstnärsmanér. Det är inte alls anmärkningsvärt i ljuset av genikulten att hans avhopp från Dramaten uppmärksammades stort i pressen och felvinklades av ryggdunkarna i hans omgivning för att passa bättre ihop med bilden av den lidande konstnären. Däremot bryter det mot det i dagarna uppmärksammade mönstret av tyst acceptans eftersom han faktiskt inte längre tilläts fortsätta kombinera sin teaterkarriär med rollen som funktionell alkoholist. Men Persbrandt kan nog vara lugn. Han jobbar ju vidare, vilket innebär att läget måste vara allt annat än...*harkel*...becksvart.
Källor:
Beckman, Åsa: "Manliga genier med rätt att svina", i Dagens Nyheter [online].
Uppdaterad 20100117. Tillgänglig 20100120.
URL: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/manliga-genier-med-ratt-att-svina-1.1027334
Trus, Helena & Christoffer Röstlund Jonsson: "Han vägrade lägga in sig på avgiftning", i: Aftonbladet [online]. Publicerad 20100120. Tillgänglig 20100120.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article6456291.ab
Kommentarer
Trackback
