Fröken Giftig

Anne Wollstonecraft Shelley skrev en roman som eftervärlden minns även om omvärlden inte minns henne, den om Frankenstein och hans monster. Den gavs ut 1818 och var stilbildande på flera sätt. Den första och kanske största sensationen - tragiskt nog - var förstås att en kvinna kunde skriva en sådan ruskig historia. Att överhuvudtaget ägna sig åt författande ansågs okvinnligt, så Shelley bröt följaktligen mot flera konventioner.

1818 befann sig Europa mitt i den korta romantiska eran. Känslor, drömmar och fantasier var det vi värdesatte. Längtan efter det exotiska, till tider som flytt och till världar bortom vår var stark. Epoken var en reaktion mot den förnuftsstyrda och vetenskapsbesatta upplysningen och föregicks främst i Tyskland av förromantiken. Shelleys roman låg självklart i tiden. Miljöerna där huvudpersonen Victor Frankenstein verkar är dystra och olycksbådande och skvallrar om de fasansfulla saker som kommer att utspela sig där. Forskaren - urfadern till alla galna vetenskapsmän som sedan kommer att befolka romaner och biodukar - försöker skapa liv. Han vill spela Gud och han lyckas. Han skapar en varelse av dött kött med hjälp av elektricitetens kraft och sedan överger han sin skapelse. Victor Frankenstein får bli symbol för den som huvudlöst nyttjar vetenskapens verktyg och sedan inte är villig att ta ansvar för konsekvenserna.

Vetenskapen har löst många av mänsklighetens problem, men längs vägen har den skapat lika många. Etiska ställningstaganden måste göras och det är inte alltid vi är beredda på det eller ens kapabla. Driven av vetenskapliga framsteg kan man lätt förblindas och blunda för de konsekvenser man inte har räknat med eller önskat. Människan är en intelligent varelse, men det förefaller ändock som att vi saknar moralisk kompass och förmåga som kan jämställas med vår intellektuella kapacitet.

När jag var barn och hörde talas om Frankenstein var det monstret jag såg framför mig. Det var Frankenstein själv som stelbent stapplade fram i det dimmiga mellaneuropa, utstötte enstaviga läten och - omedveten om sin egen fysiska styrka - dränkte små blonda flickor i tyska insjöar. Nu när jag är vuxen och beläst vet jag förstås bättre.

För vem är egentligen monstret? En oskyldig, ihoptråcklad varelse som väcks ur sin evighets slummer och möts av en oförstående och skräckslagen omvärld beväpnad med facklor och pöbelmentalitet? Nej, faktiskt inte. Vid närmare eftertanke är den galna Victor inte bara Frankenstein. Den typiskt mänskliga feghet han visar när han inte tar ansvar för sin skapelse gör honom också till monstret.

Piratpartisterna vinner mark.
De unga väljer dem.
De känns väl lagom rebelliska,
ligger i tiden,
är inte lika gubbiga och förlegade
som etablissemanget
som bara för ett ögonblick sedan
lärde sig nyord som torrents,
fildelning och shareware.

Piraterna lägger med ett
mustigt "aaaaargggh"
beslag på röster som
andra småpartier troligen
skulle fått.
Med lapp för ögat
petar de med populismens
bedrägliga svärd i deras
rumpor och tvingar ut dem
på plankan.

Framtiden får utvisa
om det blir dem eller
piraterna själva som
står för det största
magplasket.

I gråkornigt
knastrande vardag.

Fräsande
gnistrande
sprakande
ledningsändar,
blottad nervkoppar i
osminkad lidelse.

Primitiv
Eruptiv
Rå.

Inte ville vi
låta oss uppslukas
av varandra,
absorberas,
lödas samman
till vibrerande kött.

Men våra
parallellkopplade hjärtan
fick kontakt.

Slog
knistrande volter,
när regnen föll
med oss.

Hjälplösa inför
Kraften.




Den här dikten skrev jag den 27 januari 1995. Då skulle jag fylla 22 år. Tiden går.

Häromdagen tog sig stressade stadsamerikaner tiden att mitt i lunchrusningen hjälpa en ankmamma och hennes duniga små ungar ta sig ner till floden där det var dags för ungarna att trampa vatten för allra första gången. Boet hade skött sin uppgift väl innan ungarna var kläckta och behövde avskildhet och trygghet, men när de väl skulle lämna det ställde avståndet till marken till problem. Förbipasserade engagerade sig helhjärtat i de små livens svårigheter att ta sig ner. Historien förtäljer inte slutet, men vi kan förmoda att den slutade lyckligt.

Skulle samma människor ha engagerat sig om det handlat om en människa i nöd? Vi läser alltför ofta om människor som överfallits, rånats och misshandlats utan att vittnen alldeles inpå har lyft ett finger för att hjälpa till. Det innebär stora risker att visa tillräckligt civilkurage för att lägga sig i, men att ringa polisen och rapportera det du ser kan inte inte vara att utsätta sig själv för livsfara. Ändå händer det att människor råkar riktigt illa ut utan att någon alls bryr sig.

Jag kan välja att se ankungeräddningen som ett bevis på att de flesta av oss bara engagerar sig när det inte innebär uppoffringar. Jag kan å andra sidan välja att se det som ett bevis för att det fortfarande finns hopp för mänskligheten.
Jag väljer det andra alternativet. Jag väljer positivt framför negativt. Jag väljer att inte förlora hoppet om oss.

Trots allt.

Vi lever i ett land med allvarlig åldersnoja. Det har faktiskt ingen betydelse hur gammal du är. Du är alltid fel.

När du som 20-åring söker arbete är du ointressant för att du är oprövad, har för lite erfarenhet och rutin, och kanske inte har mer än en halvhjärtad referens från ett parkjobb på kommunen att skryta med på din CV. När du söker jobb som 55-åring är du ointressant för att du är på väg ut. Du har för mycket erfarenhet, du är inte hungrig nog och snart passé.

Någonstans däremellan borde du vara perfekt för den krävande arbetsmarknaden - men för människor i åldern 25-40 tillkommer andra "komplikationer". Du är perfekt i åldershänseende - köpstark, förmodligen frisk och du har viss erfarenhet utan att för den skull ha mist hungerns skärpa - men du har förmodligen gjort misstaget att bilda familj. Du har barn - som dessvärre inte har vett att bli självgående på en gång - utan som går på dagis och tvingar dig att vabba när snoret rinner för femte gången sedan jul. Du kan inte sitta i möten till klockan åtta på kvällarna eller resa bort på konferenser hur som helst för du har ungar som ska hämtas, utfodras och stoppas i säng.

Så - i själva verket finns det ingen som är riktigt idealisk i det här landet - hur vi än vrider, vänder och försöker slå knut på oss själva.

Som om denna ständigt undflyende perfekta ålder inte vore tillräckligt att oroa sig för, är vi dessutom slavar under en ungdomskult som tar sig groteska uttryck. Tonåringar uppmanas att börja med rynkkräm, eftersom det vore för eländigt om de efter ett långt och lycligt liv skulle ha en skrattrynka att visa upp. Kvinnor är villiga att spruta in nervgift i sina pannor för att uppnå samma effekt. Vi fyller ut, vi lyfter, vi suger och vi lider. Allt för att det inte ska synas att vi har levt.

Och nu finns ytterligare en anledning att inte vilja bli gammal. Det har inte att göra med så simpla ting som att du blir rynkig, trött, dement eller sjuklig - ur stånd att njuta av det livets goda som diverse pensionsförvaltare uppmanar dig att spara till. Det handlar inte heller om att du kommer att sitta nerdrogad med en salivsträng hängande från underläppen som ett vettlöst kolli på ett äldreboende där personalen inte har tid att låta dig vara uppe ur sängen längre än till klockan sex på kvällen.

Det handlar förstås om pengar. Som alltid, när det kommer till kritan. Det handlar om att du har betalat skatt under ett långt, yrkesverksamt liv och känt dig trygg i förvissningen om att samhället kommer att ta hand om dig på ett värdigt och respektfullt sätt när du inte längre kan bidra till BNP. Men den tryggheten var falsk. Löftena var tomma. Och nu står pensionärerna med knutna nävar och kräver sin rätt.

Möjligheten att de kraven kommer att få ett gensvar värt namnet är ungefär lika troligt som att tonåringen slutar kladda antirynkkräm och istället börja avundas farmor den livsvisdom som fårorna i hennes ansikte är det ovedersägliga beviset på. Tyvärr.

När elitskolor för särskilt duktiga idrottare kommer på tal är det ingen som höjer nämnvärt på ögonbrynen. Inte heller när det handlar om elever som vill kombinera sina gymnasiala studier med att utveckla sin talang som artist är det någon som tycker illa vara. De måste ju gubevars få tillfälle och möjlighet att odla sina talanger och förvalta de gåvor de trots allt har fått, tycker man.

Men när det handlar om elitskolor för elever som är sällsynt duktiga i naturvetenskapliga ämnen eller för den delen språk, blir det många gånger helt annat ljud i skällan. Åt sådana satsningar rynkas det gärna på näsan. De passar inte in i vårt jantesverige där alla - när det gäller traditionella akademiska ämnen - helst ska vara lika bra, eller i brist på det, lika dåliga. Vi är så besatta av rättvisa att vi - trots att vi det här laget borde ha insett att det inte går - försöker pressa alla genom samma mellanmjölksmall. Blivande Stephen Hawkings eller Bill Gates passar inte in i lilla landet Lagom. Det vore ju orättvist mot alla de andra normala barnen som inte är lika duktiga om just Bill och Stephen lyftes fram.

Det talas ofta om hur den svenska skolan lämnar de svaga i sticket. Hur elever som inte hänger med av en eller annan anledning blir hjälplöst efter och sedan aldrig kommer ifatt. De hamnar snett tidigt, lär sig kanske inte läsa eller har svårt med matten och det märker dem för livet. De lär sig att de inte är lika mycket värda som alla andra och finner därför andra sätt att utmärka sig - inte sällan sådana som inte alls är konstruktiva.

Väldigt sällan talas det om de begåvningar som samma institution kväver. För den som är begåvad finns det inget utrymme i vårt skolsystem. För den som arbetar snabbt, lär sig ännu snabbare och vill ha rejäla kunskapsutmaningar finns det varken tid eller utrymme och till slut kommer insikten om att det är så det är. Du är fången i medelmåttans högborg utan möjlighet till benådning och du är faktiskt till minst besvär om du är lagom duktig, lagom tyst och lagom snäll.

Så se till att välja dina föräldrar och anlag med omsorg. Slösa inte tid på en mamma som älskar matematik eller en pappa som lärde sig tala franska som en infödd på ett halvår i Paris. Välj den som springer ifrån alla andra slöfockar i motionsspåret eller sjunger icke oävna arior i det kaklade badrummet.

För om du i egenskap av deras avbild springer mer än lagom fort eller sjunger mer än lagom bra - då är det helt rumsrent att satsa på dig.

Två flitiga små forskare
Säkert propert kostymklädda
och utan förvillande einsteinhår
har nått fram till
revolutionerande resultat.

Två små forskare
har gnuggat
sina geniknölar vid
Institutet för näringslivsforskning
och New York University
och efter att ha lagt
sina höga akademikerpannor i
djupa, bekymrade veck
har de upptäckt att
din intelligens
och siffrorna på din löneavi
inte alls korrelerar.

Två envetna små forskare
har fått forskningsanslag
för att titta på tonårskillars
IQ-testresultat från
när de prövades för i
vilken befattning de bäst
skulle kunna leka krig -
med superhemliga uppgifter
om deras nuvarande inkomster
och sedan dragit denna
helt oväntade slutsats.

Åh, giv mig styrka.
Folk forskar om cancer.
Folk försöker bota AIDS.
Folk vill hjälpa
de som totalförlamats.
Men allt detta futila förbleknar
inför denna gudomliga
uppenbarelse.

Jag kunde ha talat
om det där för er.
Helt gratis.
När vi ser chefer med feta löner
eller styrelseledamöter
som mjölkar företag
på allt de äger och har
som när verkligheten hinner ifatt
försöker slippa stå till svars
stammande ursäkter
på en intellektuell nivå som
skulle få Bill Clintons
cigarr att rodna.
Vem i all världen
behöver forska då?

Snälla Roine.
Snälla Erik.

Nästa gång ni letar
nydanande projekt att lägga
forskningspengar på -
kontrollera i första hand
om någon av dem
som tömmer
papperskorgarna vid
fakulteten kan vara
er behjälpliga
med lite klokskap.

Helene var nunna i fjorton år. Nu är hon blivande socionom, tvåbarnsmamma och författare till en nyutkommen bok om ett sätt att leva som ter sig medeltida och obegripligt i mångas ögon. Under fjorton års tid bestämde hon inte över sitt eget liv utan följde andras regler och ägnade sig åt bön och arbete i Guds tjänst. När hon till slut tog steget ut från den slutna värld hon levt i sedan hon fyllt sexton fick hon börja om på nytt helt och hållet. Den moderna världen var hon förstås inte van vid. Hon fick lära sig allt från grunden - som ett barn. Hur köper man kläder? Vad är ett bankomatkort? Hur lever man ett liv som inte är inrutat av riter och ritualer och dessutom inte övervakat och bestämt av någon annan?

Helene berättar att det hon verkligen saknar är egentiden hon hade i klostret. All den tid som fanns tillgänglig för introspektion och kontemplation. Det kan jag tro. I vårt stressade, moderna samhälle - där vi hela tiden jobbar på lösningar som sparar tid - sitter någon knappt en kvart på toaletten utan att skicka SMS, planera middagsmat eller ögna igenom dagstidningen eftersom det knappt finns möjlighet till det annars. Den är ju så dyrbar - tiden. Men när kan vi utnyttja all den som vi sparar genom att inte laga mat från grunden eller sova de föreskrivna åtta timmarna varje natt? Den kan dessvärre inte sättas in på ett konto med generös ränta och tas ut när behovet verkligen finns.

Men vilken kittlande tanke. Tänk om man utan konsekvenser kunde ta paus från världen?

Ta time-out.
På riktigt.

Jag älskar kriminalromaner. Få saker kan behålla min odelade uppmärksamhet  lika effektivt som en genomtänkt, trovärdig intrig. Det är en genre som alltid haft sin trogna läsarskara men sällan setts med blida ögon av det litterära etablissemanget. Det har nog inte i grunden heller förändrats och att vi krönt flera nordiska deckardrottningar under det senaste decenniet har bidragit till att kommersialisera den i ännu högre grad och därmed cementera etablissemangets ogillande.

Författare med sikte på annat slags effektsökeri än sexmord och passionsdraman med dödlig utgång rynkar på näsan åt att deckare är så lättillgängliga och döljer inte alltid framgångsrikt sin avundsjuka bakom högdragna uttalanden om bristande litterära kvalitéer - inte sällan utan grund. Men faktum kvarstår - det är coolt att skriva deckare. Inga andra författare skulle komma undan med att posera framför lyxiga cabrioleter i solglasögon med spegelglas eller besitta samma slags lockelse för allmänheten som filmstjärnor gör när de landar en dokusåpapolis och föder hans kärleksbarn. Och i deckarens värld är det tillåtet att locka oss blodtörstiga genom att försåtligt blanda mord och andra illdåd med lika delar socialrealism och samtidsproblematik. Det finns inte längre några tabun. VI lyfter på varje sten och lyser obarmhärtigt med vår litterära strålkastare på vadhelst som döljer sig bakom människors polerade fasad. Ju mer polerad den är, desto ruttnare tenderar insidan att vara. Ondskan och det mänskliga förfallet har många ansikten.

Det är emellertid inte alltid som ondskan straffas. Det finns en sorglig trovärdighet i att the bad guy ibland kommer undan, eftersom deckare till skillnad från sagan inte är på något sätt förpliktigad att lösa alla problem och moraliska dilemman som människor ställs inför. Världen är komplicerad och sällan svart och vit på ett sätt som möjliggör beslut där man slipper se oskyldiga komma i kläm. Men vi behöver förstås också de exempel där den som förtjänat sitt straff också får det till slut - helst på ett så pass utstuderat sätt att det tillfredsställer den medeltida avrättningsåskådare som döljer sig olika väl i oss alla. Vi behöver det - då tillvaron i mycket begränsad omfattning undfägnar oss rättvisan i dess renaste, enklaste form.

Det om något är väl en liza för själen.

HJÄRTA.

Jag har handen på spisplattan.
Drar undan den,
men ett hjärtslag för sent.

Jag vill känna smärtan.
Den säger mig att
jag finns.
Att jag hör till.

Jag vill inte känna den.
Den får mina ögon att svämma
över så jävla melodramatiskt.

Jag vill känna smärtan.
Den betyder att att jag lever
och att jag älskar.

Jag vill inte känna den.
Den gör mitt inre
till en äcklig, värkande sörja.

*tvekar*

Jo - jag vill, jag VILL
känna den!

Den är ju min
skälvande länk till dig!
Uttunnad, hamrad sirlig
som en dyrbar silvertråd
utan eftergifter
av den värld som skiljer oss.

Så - min hand förblir
på spisplattan.

Och mitt hjärta hos dig.


SMÄRTA

Om du till äventyrs skulle få för dig att lägga handen på en kokhet spisplatta känner nerverna i din kropp smärtan innan hjärnan ens hinner uppfatta. Du drar åt dig handen igen - snabbt som ögat. Du lär få en rejäl brännblåsa trots den snabba reaktionen, men om kroppen inte agerade på eget bevåg utan vår hjärnas inblandning i en sådan situation skulle det inte bara handla om vätskefyllda blåsor längre. Men det räcker ändå för att få dina ögon att tåras. Timme efter timme under rinnande, kallt vatten ger lindring. Det är en konkret och handfast smärta. En som vi alla kan relatera till och förstå. Den lämnar spår efter sig. Ristar in sitt bomärke i din hud som en påminnelse om att den hemsökt dig.

Men smärta kan också vara av annan art. En bedräglig, smygande sort som inte lämnar synliga spår efter sig i form av ärr, sårskorpor eller brännblåsor. Det har inte sitt ursprung i fysisk påverkan utan orsakas av upplevelser, känslor eller händelser som till sin natur är lika metafysiska som de spår de lämnar efter sig. Ändå finns den där. Den är lika verklig. Jag känner den. Och för det är jag innerligt tacksam.