PENSIONat Paradiset.
Vi lever i ett land med allvarlig åldersnoja. Det har faktiskt ingen betydelse hur gammal du är. Du är alltid fel.
När du som 20-åring söker arbete är du ointressant för att du är oprövad, har för lite erfarenhet och rutin, och kanske inte har mer än en halvhjärtad referens från ett parkjobb på kommunen att skryta med på din CV. När du söker jobb som 55-åring är du ointressant för att du är på väg ut. Du har för mycket erfarenhet, du är inte hungrig nog och snart passé.
Någonstans däremellan borde du vara perfekt för den krävande arbetsmarknaden - men för människor i åldern 25-40 tillkommer andra "komplikationer". Du är perfekt i åldershänseende - köpstark, förmodligen frisk och du har viss erfarenhet utan att för den skull ha mist hungerns skärpa - men du har förmodligen gjort misstaget att bilda familj. Du har barn - som dessvärre inte har vett att bli självgående på en gång - utan som går på dagis och tvingar dig att vabba när snoret rinner för femte gången sedan jul. Du kan inte sitta i möten till klockan åtta på kvällarna eller resa bort på konferenser hur som helst för du har ungar som ska hämtas, utfodras och stoppas i säng.
Så - i själva verket finns det ingen som är riktigt idealisk i det här landet - hur vi än vrider, vänder och försöker slå knut på oss själva.
Som om denna ständigt undflyende perfekta ålder inte vore tillräckligt att oroa sig för, är vi dessutom slavar under en ungdomskult som tar sig groteska uttryck. Tonåringar uppmanas att börja med rynkkräm, eftersom det vore för eländigt om de efter ett långt och lycligt liv skulle ha en skrattrynka att visa upp. Kvinnor är villiga att spruta in nervgift i sina pannor för att uppnå samma effekt. Vi fyller ut, vi lyfter, vi suger och vi lider. Allt för att det inte ska synas att vi har levt.
Och nu finns ytterligare en anledning att inte vilja bli gammal. Det har inte att göra med så simpla ting som att du blir rynkig, trött, dement eller sjuklig - ur stånd att njuta av det livets goda som diverse pensionsförvaltare uppmanar dig att spara till. Det handlar inte heller om att du kommer att sitta nerdrogad med en salivsträng hängande från underläppen som ett vettlöst kolli på ett äldreboende där personalen inte har tid att låta dig vara uppe ur sängen längre än till klockan sex på kvällen.
Det handlar förstås om pengar. Som alltid, när det kommer till kritan. Det handlar om att du har betalat skatt under ett långt, yrkesverksamt liv och känt dig trygg i förvissningen om att samhället kommer att ta hand om dig på ett värdigt och respektfullt sätt när du inte längre kan bidra till BNP. Men den tryggheten var falsk. Löftena var tomma. Och nu står pensionärerna med knutna nävar och kräver sin rätt.
Möjligheten att de kraven kommer att få ett gensvar värt namnet är ungefär lika troligt som att tonåringen slutar kladda antirynkkräm och istället börja avundas farmor den livsvisdom som fårorna i hennes ansikte är det ovedersägliga beviset på. Tyvärr.
När du som 20-åring söker arbete är du ointressant för att du är oprövad, har för lite erfarenhet och rutin, och kanske inte har mer än en halvhjärtad referens från ett parkjobb på kommunen att skryta med på din CV. När du söker jobb som 55-åring är du ointressant för att du är på väg ut. Du har för mycket erfarenhet, du är inte hungrig nog och snart passé.
Någonstans däremellan borde du vara perfekt för den krävande arbetsmarknaden - men för människor i åldern 25-40 tillkommer andra "komplikationer". Du är perfekt i åldershänseende - köpstark, förmodligen frisk och du har viss erfarenhet utan att för den skull ha mist hungerns skärpa - men du har förmodligen gjort misstaget att bilda familj. Du har barn - som dessvärre inte har vett att bli självgående på en gång - utan som går på dagis och tvingar dig att vabba när snoret rinner för femte gången sedan jul. Du kan inte sitta i möten till klockan åtta på kvällarna eller resa bort på konferenser hur som helst för du har ungar som ska hämtas, utfodras och stoppas i säng.
Så - i själva verket finns det ingen som är riktigt idealisk i det här landet - hur vi än vrider, vänder och försöker slå knut på oss själva.
Som om denna ständigt undflyende perfekta ålder inte vore tillräckligt att oroa sig för, är vi dessutom slavar under en ungdomskult som tar sig groteska uttryck. Tonåringar uppmanas att börja med rynkkräm, eftersom det vore för eländigt om de efter ett långt och lycligt liv skulle ha en skrattrynka att visa upp. Kvinnor är villiga att spruta in nervgift i sina pannor för att uppnå samma effekt. Vi fyller ut, vi lyfter, vi suger och vi lider. Allt för att det inte ska synas att vi har levt.
Och nu finns ytterligare en anledning att inte vilja bli gammal. Det har inte att göra med så simpla ting som att du blir rynkig, trött, dement eller sjuklig - ur stånd att njuta av det livets goda som diverse pensionsförvaltare uppmanar dig att spara till. Det handlar inte heller om att du kommer att sitta nerdrogad med en salivsträng hängande från underläppen som ett vettlöst kolli på ett äldreboende där personalen inte har tid att låta dig vara uppe ur sängen längre än till klockan sex på kvällen.
Det handlar förstås om pengar. Som alltid, när det kommer till kritan. Det handlar om att du har betalat skatt under ett långt, yrkesverksamt liv och känt dig trygg i förvissningen om att samhället kommer att ta hand om dig på ett värdigt och respektfullt sätt när du inte längre kan bidra till BNP. Men den tryggheten var falsk. Löftena var tomma. Och nu står pensionärerna med knutna nävar och kräver sin rätt.
Möjligheten att de kraven kommer att få ett gensvar värt namnet är ungefär lika troligt som att tonåringen slutar kladda antirynkkräm och istället börja avundas farmor den livsvisdom som fårorna i hennes ansikte är det ovedersägliga beviset på. Tyvärr.
Kommentarer
Postat av: Eva
Alltid lika uppfriskande läsa din blogg!
Hela mitt arbetsliv retade jag mig på dem som alltid smet från jobbet och skyllde på barnen!Oacceptabelt!
Trackback
