DECKARdent.
Jag älskar kriminalromaner. Få saker kan behålla min odelade uppmärksamhet lika effektivt som en genomtänkt, trovärdig intrig. Det är en genre som alltid haft sin trogna läsarskara men sällan setts med blida ögon av det litterära etablissemanget. Det har nog inte i grunden heller förändrats och att vi krönt flera nordiska deckardrottningar under det senaste decenniet har bidragit till att kommersialisera den i ännu högre grad och därmed cementera etablissemangets ogillande.
Författare med sikte på annat slags effektsökeri än sexmord och passionsdraman med dödlig utgång rynkar på näsan åt att deckare är så lättillgängliga och döljer inte alltid framgångsrikt sin avundsjuka bakom högdragna uttalanden om bristande litterära kvalitéer - inte sällan utan grund. Men faktum kvarstår - det är coolt att skriva deckare. Inga andra författare skulle komma undan med att posera framför lyxiga cabrioleter i solglasögon med spegelglas eller besitta samma slags lockelse för allmänheten som filmstjärnor gör när de landar en dokusåpapolis och föder hans kärleksbarn. Och i deckarens värld är det tillåtet att locka oss blodtörstiga genom att försåtligt blanda mord och andra illdåd med lika delar socialrealism och samtidsproblematik. Det finns inte längre några tabun. VI lyfter på varje sten och lyser obarmhärtigt med vår litterära strålkastare på vadhelst som döljer sig bakom människors polerade fasad. Ju mer polerad den är, desto ruttnare tenderar insidan att vara. Ondskan och det mänskliga förfallet har många ansikten.
Det är emellertid inte alltid som ondskan straffas. Det finns en sorglig trovärdighet i att the bad guy ibland kommer undan, eftersom deckare till skillnad från sagan inte är på något sätt förpliktigad att lösa alla problem och moraliska dilemman som människor ställs inför. Världen är komplicerad och sällan svart och vit på ett sätt som möjliggör beslut där man slipper se oskyldiga komma i kläm. Men vi behöver förstås också de exempel där den som förtjänat sitt straff också får det till slut - helst på ett så pass utstuderat sätt att det tillfredsställer den medeltida avrättningsåskådare som döljer sig olika väl i oss alla. Vi behöver det - då tillvaron i mycket begränsad omfattning undfägnar oss rättvisan i dess renaste, enklaste form.
Det om något är väl en liza för själen.
Författare med sikte på annat slags effektsökeri än sexmord och passionsdraman med dödlig utgång rynkar på näsan åt att deckare är så lättillgängliga och döljer inte alltid framgångsrikt sin avundsjuka bakom högdragna uttalanden om bristande litterära kvalitéer - inte sällan utan grund. Men faktum kvarstår - det är coolt att skriva deckare. Inga andra författare skulle komma undan med att posera framför lyxiga cabrioleter i solglasögon med spegelglas eller besitta samma slags lockelse för allmänheten som filmstjärnor gör när de landar en dokusåpapolis och föder hans kärleksbarn. Och i deckarens värld är det tillåtet att locka oss blodtörstiga genom att försåtligt blanda mord och andra illdåd med lika delar socialrealism och samtidsproblematik. Det finns inte längre några tabun. VI lyfter på varje sten och lyser obarmhärtigt med vår litterära strålkastare på vadhelst som döljer sig bakom människors polerade fasad. Ju mer polerad den är, desto ruttnare tenderar insidan att vara. Ondskan och det mänskliga förfallet har många ansikten.
Det är emellertid inte alltid som ondskan straffas. Det finns en sorglig trovärdighet i att the bad guy ibland kommer undan, eftersom deckare till skillnad från sagan inte är på något sätt förpliktigad att lösa alla problem och moraliska dilemman som människor ställs inför. Världen är komplicerad och sällan svart och vit på ett sätt som möjliggör beslut där man slipper se oskyldiga komma i kläm. Men vi behöver förstås också de exempel där den som förtjänat sitt straff också får det till slut - helst på ett så pass utstuderat sätt att det tillfredsställer den medeltida avrättningsåskådare som döljer sig olika väl i oss alla. Vi behöver det - då tillvaron i mycket begränsad omfattning undfägnar oss rättvisan i dess renaste, enklaste form.
Det om något är väl en liza för själen.
Kommentarer
Trackback
