Att vetenSKAPA.
Anne Wollstonecraft Shelley skrev en roman som eftervärlden minns även om omvärlden inte minns henne, den om Frankenstein och hans monster. Den gavs ut 1818 och var stilbildande på flera sätt. Den första och kanske största sensationen - tragiskt nog - var förstås att en kvinna kunde skriva en sådan ruskig historia. Att överhuvudtaget ägna sig åt författande ansågs okvinnligt, så Shelley bröt följaktligen mot flera konventioner.
1818 befann sig Europa mitt i den korta romantiska eran. Känslor, drömmar och fantasier var det vi värdesatte. Längtan efter det exotiska, till tider som flytt och till världar bortom vår var stark. Epoken var en reaktion mot den förnuftsstyrda och vetenskapsbesatta upplysningen och föregicks främst i Tyskland av förromantiken. Shelleys roman låg självklart i tiden. Miljöerna där huvudpersonen Victor Frankenstein verkar är dystra och olycksbådande och skvallrar om de fasansfulla saker som kommer att utspela sig där. Forskaren - urfadern till alla galna vetenskapsmän som sedan kommer att befolka romaner och biodukar - försöker skapa liv. Han vill spela Gud och han lyckas. Han skapar en varelse av dött kött med hjälp av elektricitetens kraft och sedan överger han sin skapelse. Victor Frankenstein får bli symbol för den som huvudlöst nyttjar vetenskapens verktyg och sedan inte är villig att ta ansvar för konsekvenserna.
Vetenskapen har löst många av mänsklighetens problem, men längs vägen har den skapat lika många. Etiska ställningstaganden måste göras och det är inte alltid vi är beredda på det eller ens kapabla. Driven av vetenskapliga framsteg kan man lätt förblindas och blunda för de konsekvenser man inte har räknat med eller önskat. Människan är en intelligent varelse, men det förefaller ändock som att vi saknar moralisk kompass och förmåga som kan jämställas med vår intellektuella kapacitet.
När jag var barn och hörde talas om Frankenstein var det monstret jag såg framför mig. Det var Frankenstein själv som stelbent stapplade fram i det dimmiga mellaneuropa, utstötte enstaviga läten och - omedveten om sin egen fysiska styrka - dränkte små blonda flickor i tyska insjöar. Nu när jag är vuxen och beläst vet jag förstås bättre.
För vem är egentligen monstret? En oskyldig, ihoptråcklad varelse som väcks ur sin evighets slummer och möts av en oförstående och skräckslagen omvärld beväpnad med facklor och pöbelmentalitet? Nej, faktiskt inte. Vid närmare eftertanke är den galna Victor inte bara Frankenstein. Den typiskt mänskliga feghet han visar när han inte tar ansvar för sin skapelse gör honom också till monstret.
1818 befann sig Europa mitt i den korta romantiska eran. Känslor, drömmar och fantasier var det vi värdesatte. Längtan efter det exotiska, till tider som flytt och till världar bortom vår var stark. Epoken var en reaktion mot den förnuftsstyrda och vetenskapsbesatta upplysningen och föregicks främst i Tyskland av förromantiken. Shelleys roman låg självklart i tiden. Miljöerna där huvudpersonen Victor Frankenstein verkar är dystra och olycksbådande och skvallrar om de fasansfulla saker som kommer att utspela sig där. Forskaren - urfadern till alla galna vetenskapsmän som sedan kommer att befolka romaner och biodukar - försöker skapa liv. Han vill spela Gud och han lyckas. Han skapar en varelse av dött kött med hjälp av elektricitetens kraft och sedan överger han sin skapelse. Victor Frankenstein får bli symbol för den som huvudlöst nyttjar vetenskapens verktyg och sedan inte är villig att ta ansvar för konsekvenserna.
Vetenskapen har löst många av mänsklighetens problem, men längs vägen har den skapat lika många. Etiska ställningstaganden måste göras och det är inte alltid vi är beredda på det eller ens kapabla. Driven av vetenskapliga framsteg kan man lätt förblindas och blunda för de konsekvenser man inte har räknat med eller önskat. Människan är en intelligent varelse, men det förefaller ändock som att vi saknar moralisk kompass och förmåga som kan jämställas med vår intellektuella kapacitet.
När jag var barn och hörde talas om Frankenstein var det monstret jag såg framför mig. Det var Frankenstein själv som stelbent stapplade fram i det dimmiga mellaneuropa, utstötte enstaviga läten och - omedveten om sin egen fysiska styrka - dränkte små blonda flickor i tyska insjöar. Nu när jag är vuxen och beläst vet jag förstås bättre.
För vem är egentligen monstret? En oskyldig, ihoptråcklad varelse som väcks ur sin evighets slummer och möts av en oförstående och skräckslagen omvärld beväpnad med facklor och pöbelmentalitet? Nej, faktiskt inte. Vid närmare eftertanke är den galna Victor inte bara Frankenstein. Den typiskt mänskliga feghet han visar när han inte tar ansvar för sin skapelse gör honom också till monstret.
Kommentarer
Postat av: eva
Alltså är vi hela tiden omgivna av monster !
Postat av: Fröken GIftig
Ja - visst är det förskräckligt?
Postat av: Särbon
Ett problem kan ju vara att monster är en konstruktion som man själv gör - av det som är avvikande, udda och skrämmande.
Att just detta att den "monsterskapande" författarinnan var tvingad att skriva under en manlig pseudonym var ett ännu större "monster" än det hon skapade med hjälp av ordens kraft?
En undran är ju vilka "monster" som skapas idag för att vi inte vill se den verklighet vi lever i - och har möjlighet att vara med och förändra.
Postat av: Sluggern
Men en sån kanonbok! Filmerna blev bra de med!
Trackback