Fröken Giftig

HJÄRTA.

Jag har handen på spisplattan.
Drar undan den,
men ett hjärtslag för sent.

Jag vill känna smärtan.
Den säger mig att
jag finns.
Att jag hör till.

Jag vill inte känna den.
Den får mina ögon att svämma
över så jävla melodramatiskt.

Jag vill känna smärtan.
Den betyder att att jag lever
och att jag älskar.

Jag vill inte känna den.
Den gör mitt inre
till en äcklig, värkande sörja.

*tvekar*

Jo - jag vill, jag VILL
känna den!

Den är ju min
skälvande länk till dig!
Uttunnad, hamrad sirlig
som en dyrbar silvertråd
utan eftergifter
av den värld som skiljer oss.

Så - min hand förblir
på spisplattan.

Och mitt hjärta hos dig.


SMÄRTA

Om du till äventyrs skulle få för dig att lägga handen på en kokhet spisplatta känner nerverna i din kropp smärtan innan hjärnan ens hinner uppfatta. Du drar åt dig handen igen - snabbt som ögat. Du lär få en rejäl brännblåsa trots den snabba reaktionen, men om kroppen inte agerade på eget bevåg utan vår hjärnas inblandning i en sådan situation skulle det inte bara handla om vätskefyllda blåsor längre. Men det räcker ändå för att få dina ögon att tåras. Timme efter timme under rinnande, kallt vatten ger lindring. Det är en konkret och handfast smärta. En som vi alla kan relatera till och förstå. Den lämnar spår efter sig. Ristar in sitt bomärke i din hud som en påminnelse om att den hemsökt dig.

Men smärta kan också vara av annan art. En bedräglig, smygande sort som inte lämnar synliga spår efter sig i form av ärr, sårskorpor eller brännblåsor. Det har inte sitt ursprung i fysisk påverkan utan orsakas av upplevelser, känslor eller händelser som till sin natur är lika metafysiska som de spår de lämnar efter sig. Ändå finns den där. Den är lika verklig. Jag känner den. Och för det är jag innerligt tacksam.