Fröken Giftig

I gråkornigt
knastrande vardag.

Fräsande
gnistrande
sprakande
ledningsändar,
blottad nervkoppar i
osminkad lidelse.

Primitiv
Eruptiv
Rå.

Inte ville vi
låta oss uppslukas
av varandra,
absorberas,
lödas samman
till vibrerande kött.

Men våra
parallellkopplade hjärtan
fick kontakt.

Slog
knistrande volter,
när regnen föll
med oss.

Hjälplösa inför
Kraften.




Den här dikten skrev jag den 27 januari 1995. Då skulle jag fylla 22 år. Tiden går.