Fröken Giftig

Nu avslöjas nya forskningsrön som säger att de mytomspunna pyramiderna i Egypten inte alls byggdes av slavar utan av väl ansedda skiftarbetare som utfodrades med kött och begravdes i eleganta tegelgravar bredvid kungen om de omkom under arbetets gång. Bilden av den forntida pyramidbyggaren har hittills varit en helt annan, men arkeologiska fynd avslöjar nu sakernas rätta tillstånd. Att byggnadsarbetare är väl ansedda som yrkesgrupp är med andra ord ingenting nytt. De intar en särställning på arbetsmarknaden och hör till en yrkesgrupp vars fackförening har stor genomslagskraft i opinionen. Inga arbetare kan som dessa gnälla när krisen slår och arbetstillfällena tryter. Denna bransch vill man ska subventioneras och ges konstgjord andning tills dess att högkonjunkturen är tillbaka och bygglusten hos företagen vaknar igen. Dessutom protesterar man högljutt när utländska byggjobbare kommer till Sverige för att arbeta och kräver lägre lön samtidigt som de gör ett bättre jobb. Rädslan för att det ska komma ut hur ineffektiva somliga byggen i själva verket är verkar vara utbredd.

Men kanske handlar det  trots allt inte bara om gnäll. I ett annat avseende befinner sig nämligen byggarna långt ner i rangordningen på arbetsmarknaden. Det finns inga andra som lika ofta dör på arbetsplatsen. Antalet arbetsplatsolyckor med dödlig utgång är fem gånger vanligare bland byggnadsarbetare än andra arbetstagare och antalet olyckor tenderar att öka istället för att minska. Stress, press och slarv anges vara orsakerna till att olyckorna sker och många byggnadsarbetare är rädda för att själva bli en siffra i statistiken. Det riktigt anmärkningvärda i sammanhanget är dock inte att dödsolyckorna inträffar, utan samhällets attityd till dem. Företag kommer undan med usla säkerhetsanordningar utan att det basuneras ut i media. Om en polis dödas i tjänsten slås det däremot upp stort i pressen och yrkets farlighet debatteras, stöts och blöts. Uppenbarligen finns det ingen medial lockelse i byggjobbare som störtar mot sin död för att arbetsgivaren snålar med materialet.

Byggnads är ett starkt fackförbund som lyckas föra sina medlemmars talan på ett sätt som få andra lyckas med. Däremot lär det dröja innan den som krossas under ett cementblock en vanlig dag på jobbet får äran att frottera sig med kungen när han går hädan.


Källor:
Ek, Torbjörn: "Pyramidbygge - inget slavarbete.", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20100111. Tillgänglig 20100111.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6407721.ab

"Varannan anställd i byggbranschen är rädd för att råka ut för en arbetsolycka".
http://www.byggcheferna.se. Tillgänglig 20100111.
URL: http://www.byggcheferna.se/index.php/pa-gang/index/12868/press/89

Nu skjuts vargstammen i Sverige av, trots Världsnaturfondens protester, och rovdjurshatarna jublar. This land ain´t big enough for the both of us. Vargarna skjuts av för att motverka inavel, ett resonemang som borde få vem som helst med normal hjärnkapacitet att rodna. När blir det björnarnas tur i stor skala? Järv? Lo? Räv? Människan breder ständigt ut sitt revir på andra varelsers bekostnad.

Ändå låter det som om människor i gemen i Dalarna inte kan vistas utomhus en sekund utan att en flock vargar omringar dem och hotar att nafsa i sidfläsket, för att inte tala om jägarna som en gång om året klampar ut i skogen med matsäck, hund och bössa och råkar illa ut när hunden till slut retat upp den nalle som gömmer sig i snåren för att den bara vill vara ifred. Av dessa anledningar måste naturligtvis alla otäcka rovdjur dö. Det där med att tåla den lek man ger sig in i gäller nämligen inte i det sistnämnda avseendet.

De stora rovdjuren - som hundratusentals jägare ser som konkurrenter - lever farligt överallt i världen. Antalet tigrar är katastrofalt lågt. Isbjörnarnas jaktmarker smälter bort och de äter upp sina ungar i brist på annat. Det kan inte bara vara vi som ska få diktera villkoren och därför börjar Moder Jord säga ifrån nu. Vi får allvarligt däng av förlamande kyla, snöstormar, orkaner, tyfoner, översvämningar och torka och det finns inte mycket vi kan göra åt det. Ändå verkar vi inte lära oss.

Det känns lite tjatigt att vara en i den oändliga rad som säger att vi gräver vår egen grav, men jag säger det i alla fall. Vi gräver vår egen grav och låtsas under tiden att regnar, när snön i själva verket vräker ner. Vargavintern kommer. Är du beredd?


Bildkälla: http://www.treehugger.com/gray_wolf.jpg

Nu tar Fröken Giftig julledigt. Vi hörs igen i januari!

Att skilja på ditt och mitt är svårt för oss moderna människor. Vi stjäl till exempel upphovsskyddat material på nätet och vi snattar oxfilé. Många gör det och hävdar samtidigt att det inte drabbar någon fattig. Det gör det kanske inte. Inte i första led. Men om många konsekvent snattar oxfilé så kommer de människor som är ärliga och villiga att betala för de varor de tar med sig hem att få betala mer för att kompensera för den oxfilé som slank in i jackärmen utan att passera kassan.

Och så stjäl vi granar. Det är inte bara "utlänningar" som har svårt att tolka allemansrätten korrekt. Många fäder (jo - fäder, julen är en ojämställd högtid. Det är kvinnorna som svettas med köttbullarna medan männen ägnar sig åt skogsavverkning) lubbar ut i skogen dagarna före jul och knipsar en gran, utan att vara särskilt intresserade av vem som äger marken eller vad granen som kommer att kastas ut vid tjugondagknut var tänkt till. Inte många av dem bryr sig särskilt mycket heller. Det finns ju så många granar. Var femte som står uppklädd till tänderna och barrar i svenska hem under jultiden är stulen.

Tänk om var femte julklapp vore stulen? Varje femte bil? Var femte jeanspar? Det skulle vi inte tycka var okej. Skogsägare är också människor och det är dessutom inte bara träden i regnskogen långt bort som bidrar till ett bättre liv på jorden. I dessa klimatförändringstider ska vi vara synnerligen rädda om varje grankvist som behagar växa i svenska skogar.


Källa:
Salihu, Diamant: "Granskning: Var femte julgran är stulen", i: Expressen [online].
Publicerad 20091219. Tillgänglig 20091219.
URL: http://www.expressen.se/Nyheter/1.1819619/granskning-var-femte-julgran-ar-stulen#comments

Partybunny - will nothing less
than have fun in her darkblue dress.
She will shake her stuff just right
and have a lovely time tonight.

Hur mycket bryr vi oss om att Maldiverna kan ligga under vatten om 100 år? Engagerar det oss att engelsmän regnar bort så till den milda grad att de får fly sina hem? Eller att Kilimandjaro snart är snöfritt?

Nja. Alla tecken tyder på att det finns problem i vår omedelbara närhet som tilldrar sig betydligt mer uppmärksamhet. Ett sådant problem kan till exempel vara något så bagatellartat som grannar. I Växjö finns en person som har anmält sin till bostadsbolaget för att hon har för mycket och stark julbelysning på sin uteplats. Hon som sitter inne med all utsmyckning avvaktar nu i väntan på vad hyresvärden ska säga, men låter lamporna lysa så länge hon inte får annat besked.

Har man inte irriterande belysning att elda upp sig över finns det alltid nån tomtgräns som är feldragen, någon brevlåda som står i vägen för snöröjning eller någons ungar som skriker för högt. Eller varför inte irritera sig på att grannfrun sprängs i bitar av en vilsegången granat eller på hur en marknadsplats blir till ett brinnande inferno därför att någon med övertygelse knatar in bland stånden med ett konstfärdigt bälte av dynamitgubbar kring midjan? Nej, förresten. Där gick det lite väl långt, va? För det där händer väl inte. Åtminstone inte här. Inte här hos oss. Vi håller oss till tomtbråken och de högljudda ungarna och så länge som petitesser av det slaget leder till årslånga fejder i till synes lugna villakvarter finns det mycket litet hopp om att palestinier och israeler ska kunna lära sig samsas i samma heliga stad.

Om vi ber människor utanför Sverige beskriva oss som folk finns det ett par egenskaper som vanligtvis återkommer. Vi upplevs som flitiga, konflikträdda, naturälskande, jämställda, laglydiga, tungsinta och punktliga. Att uttala sig generellt om en hel befolkning är givetvis alltid vanskligt. Verkligheten är sällan så enkel och svartvit som att vi vill att den ska vara. Och när det till exempel gäller något som punktlighet - som alltså anses väldigt svenskt - är vi förstås medvetna om att det inte gäller alla.

Det sägs att ungefär hälften av oss är punktliga medan resten har en inbyggd oförmåga att handskas med tid. Problemet med tid som företeelse är att den är väldigt relativ och därför kan uppfattningar om den skilja sig åt en hel del mellan olika individer. Det kan också variera hur enskilda personer uppfattar tid vid olika tillfällen. Tiden går långsamt när vi har det trist och alldeles för fort när vi har roligt. Dock är det så att när man gör mätningar och jämför människors tidsuppfattning visar det sig att det trots allt finns stor samstämmighet i hur vi upplever en bestämd mängd tid. Vår hjärna klarar att hantera den information som krävs för att göra denna beräkning.

Människor som ofta tilldrar sig andras irritation är tidsoptimisterna. De är de som alltid är sena, som ofelbart börjar med saker i sista minuten och som alla andra alltid får vänta på. Dessa människor försöker ofta kompensera denna ovana genom att vara överdrivet trevliga eller ta på sig fler uppgifter. Vi känner alla till sådana människor och den irritation de skapar.  Sedan finns det människor som helt enkelt är tidlösa. Det finns konstverk, filmer och litterära verk som kallas tidlösa, men i det sammanhanget har ordet positiv laddning. De tidlösa verken passar in när som helst, oberoende av de trender som kommer och går och har alltid något att säga oss. En tidlös människa däremot passar inte in någonstans, eftersom så mycket av den mänskliga sociala och formella samvaron regleras i termer av tid. Den som inte kan passa en tid uppfattas som slarvig och oorganiserad. Så kan tillvaron te sig för en person som lider av t. ex ADHD eller Aspergers och genom handikappet lider av en faktisk brist på tidsuppfattning - en brist som inte bara beror på slarv eller slöhet men som oftast uppfattas som symptom på just dessa laster.  Som tidlös behöver man hjälp för att klara vardagen eftersom man annars inte kan sköta ett jobb eller hålla koll på såna basala saker som när det är dags att äta eller gå och lägga sig. Man riskerar att hamna utanför helt och hållet eftersom att förmågan att hantera tid är grundläggande för att klara tillvaron i det moderna samhället.

Förmågan till tidsuppfattning sitter inte på ett ställe i hjärnan utan kräver samarbete mellan flera olika centra. Inte bara personer med nämnda handikapp drabbas, utan samma problem kan uppstå i samband med stroke, viss drogpåverkan och skador på hjärnan. När det gäller mer abstrakta uppgifter än rena vardagsbestyr kan detta också ställa till problem. Brister man i tidsuppfattningen är det till exempel svårt att förstå orsak och verkan. Allt detta och mycket annat visar hur mycket vi fortfarande inte förstår om vår egen hjärna.

Rymden brukar populärt kallas the final frontier, men jag är beredd att istället knacka mig själv i tinningen och påstå att den faktiskt döljer sig just där - innanför ett par millimeter ben.


Källa:
Nordgren, Malin: "De tidlösa kommer lätt för sent", i: Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20050208. Tillgänglig 20091204.
URL: http://www.dn.se/insidan/de-tidlosa-kommer-latt-for-sent-1.354600

Bildkälla:
"Exploding Clock" av Salvador Dali (1954).
URL: http://2.bp.blogspot.com/_S9ncANvvoiw/SkUWxRBNLqI/AAAAAAAAAE0/Vo4gv7x7Y30/s320/salvador-dali-clock.jpg