Dags att sluta sling(r)a sig.
Hur mycket bryr vi oss om att Maldiverna kan ligga under vatten om 100 år? Engagerar det oss att engelsmän regnar bort så till den milda grad att de får fly sina hem? Eller att Kilimandjaro snart är snöfritt?
Nja. Alla tecken tyder på att det finns problem i vår omedelbara närhet som tilldrar sig betydligt mer uppmärksamhet. Ett sådant problem kan till exempel vara något så bagatellartat som grannar. I Växjö finns en person som har anmält sin till bostadsbolaget för att hon har för mycket och stark julbelysning på sin uteplats. Hon som sitter inne med all utsmyckning avvaktar nu i väntan på vad hyresvärden ska säga, men låter lamporna lysa så länge hon inte får annat besked.
Har man inte irriterande belysning att elda upp sig över finns det alltid nån tomtgräns som är feldragen, någon brevlåda som står i vägen för snöröjning eller någons ungar som skriker för högt. Eller varför inte irritera sig på att grannfrun sprängs i bitar av en vilsegången granat eller på hur en marknadsplats blir till ett brinnande inferno därför att någon med övertygelse knatar in bland stånden med ett konstfärdigt bälte av dynamitgubbar kring midjan? Nej, förresten. Där gick det lite väl långt, va? För det där händer väl inte. Åtminstone inte här. Inte här hos oss. Vi håller oss till tomtbråken och de högljudda ungarna och så länge som petitesser av det slaget leder till årslånga fejder i till synes lugna villakvarter finns det mycket litet hopp om att palestinier och israeler ska kunna lära sig samsas i samma heliga stad.
