Ursinne.
Om vi ber människor utanför Sverige beskriva oss som folk finns det ett par egenskaper som vanligtvis återkommer. Vi upplevs som flitiga, konflikträdda, naturälskande, jämställda, laglydiga, tungsinta och punktliga. Att uttala sig generellt om en hel befolkning är givetvis alltid vanskligt. Verkligheten är sällan så enkel och svartvit som att vi vill att den ska vara. Och när det till exempel gäller något som punktlighet - som alltså anses väldigt svenskt - är vi förstås medvetna om att det inte gäller alla.
Det sägs att ungefär hälften av oss är punktliga medan resten har en inbyggd oförmåga att handskas med tid. Problemet med tid som företeelse är att den är väldigt relativ och därför kan uppfattningar om den skilja sig åt en hel del mellan olika individer. Det kan också variera hur enskilda personer uppfattar tid vid olika tillfällen. Tiden går långsamt när vi har det trist och alldeles för fort när vi har roligt. Dock är det så att när man gör mätningar och jämför människors tidsuppfattning visar det sig att det trots allt finns stor samstämmighet i hur vi upplever en bestämd mängd tid. Vår hjärna klarar att hantera den information som krävs för att göra denna beräkning.
Människor som ofta tilldrar sig andras irritation är tidsoptimisterna. De är de som alltid är sena, som ofelbart börjar med saker i sista minuten och som alla andra alltid får vänta på. Dessa människor försöker ofta kompensera denna ovana genom att vara överdrivet trevliga eller ta på sig fler uppgifter. Vi känner alla till sådana människor och den irritation de skapar. Sedan finns det människor som helt enkelt är tidlösa. Det finns konstverk, filmer och litterära verk som kallas tidlösa, men i det sammanhanget har ordet positiv laddning. De tidlösa verken passar in när som helst, oberoende av de trender som kommer och går och har alltid något att säga oss. En tidlös människa däremot passar inte in någonstans, eftersom så mycket av den mänskliga sociala och formella samvaron regleras i termer av tid. Den som inte kan passa en tid uppfattas som slarvig och oorganiserad. Så kan tillvaron te sig för en person som lider av t. ex ADHD eller Aspergers och genom handikappet lider av en faktisk brist på tidsuppfattning - en brist som inte bara beror på slarv eller slöhet men som oftast uppfattas som symptom på just dessa laster. Som tidlös behöver man hjälp för att klara vardagen eftersom man annars inte kan sköta ett jobb eller hålla koll på såna basala saker som när det är dags att äta eller gå och lägga sig. Man riskerar att hamna utanför helt och hållet eftersom att förmågan att hantera tid är grundläggande för att klara tillvaron i det moderna samhället.
Förmågan till tidsuppfattning sitter inte på ett ställe i hjärnan utan kräver samarbete mellan flera olika centra. Inte bara personer med nämnda handikapp drabbas, utan samma problem kan uppstå i samband med stroke, viss drogpåverkan och skador på hjärnan. När det gäller mer abstrakta uppgifter än rena vardagsbestyr kan detta också ställa till problem. Brister man i tidsuppfattningen är det till exempel svårt att förstå orsak och verkan. Allt detta och mycket annat visar hur mycket vi fortfarande inte förstår om vår egen hjärna.
Rymden brukar populärt kallas the final frontier, men jag är beredd att istället knacka mig själv i tinningen och påstå att den faktiskt döljer sig just där - innanför ett par millimeter ben.
Källa:
Nordgren, Malin: "De tidlösa kommer lätt för sent", i: Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20050208. Tillgänglig 20091204.
URL: http://www.dn.se/insidan/de-tidlosa-kommer-latt-for-sent-1.354600
Bildkälla:
"Exploding Clock" av Salvador Dali (1954).
URL: http://2.bp.blogspot.com/_S9ncANvvoiw/SkUWxRBNLqI/AAAAAAAAAE0/Vo4gv7x7Y30/s320/salvador-dali-clock.jpg
