Ogjort.
Jag är inte insatt i fallet.
Jag har inte följt det i detalj.
Men jag vet att han erkände
att han dödade Carolin.
Jag var i närheten av platsen
två dagar innan hon dog.
Det var vacker unghöst.
Vem kunde tro att den
blåskimrande septemberluften
bar döden?
Han dödade en kvinna han inte kände
och skändade hennes kropp.
De som älskade henne vill ha upprättelse.
Upprättelse är det enda de kan få.
De kan ju inte få henne tillbaka.
Han tog Carolins liv.
Rätten beslutade att ta hans frihet.
Och det kunde ha slutat där.
Han kunde ha funnit sig i det öde han valde.
Han kunde ha tystnat.
Men nej.
Han som teg i veckor,
bar på hemligheten
och behandlade hennes kvarlevor
som skräp.
Han tiger inte nu.
Nu ska Advokaten in.
Advokaten har överklagat och sagt
att domen är orättvis.
Advokaten ska tvinga tillbaka allt i ljuset igen.
Finna ett sätt att rättfärdiga det orättfärdiga.
Inför rätten bevisa att det finns en ursäkt
för att Carolin är död.
Men det finns inget ursäkt.
och han kan inte göra det ogjort.
När han avlossade skottet blev det gjort.
Det kan inte göras ogjort.
Jag har inte följt det i detalj.
Men jag vet att han erkände
att han dödade Carolin.
Jag var i närheten av platsen
två dagar innan hon dog.
Det var vacker unghöst.
Vem kunde tro att den
blåskimrande septemberluften
bar döden?
Han dödade en kvinna han inte kände
och skändade hennes kropp.
De som älskade henne vill ha upprättelse.
Upprättelse är det enda de kan få.
De kan ju inte få henne tillbaka.
Han tog Carolins liv.
Rätten beslutade att ta hans frihet.
Och det kunde ha slutat där.
Han kunde ha funnit sig i det öde han valde.
Han kunde ha tystnat.
Men nej.
Han som teg i veckor,
bar på hemligheten
och behandlade hennes kvarlevor
som skräp.
Han tiger inte nu.
Nu ska Advokaten in.
Advokaten har överklagat och sagt
att domen är orättvis.
Advokaten ska tvinga tillbaka allt i ljuset igen.
Finna ett sätt att rättfärdiga det orättfärdiga.
Inför rätten bevisa att det finns en ursäkt
för att Carolin är död.
Men det finns inget ursäkt.
och han kan inte göra det ogjort.
När han avlossade skottet blev det gjort.
Det kan inte göras ogjort.
Ute och cykla.
Jag kom promenerande längs gångstråket. Det var en väg avstängd för biltrafik sedan flera år tillbaka och en knallorange bom och påbudsskylt om gång- och cykeltrafik hade satts dit för att påminna. Det var vackert väder - nångång i början på maj - vilket gav att endast sorgliga rester av vintens snö återstod i djupa diken och på skuggiga platser. Jag hörde barn skratta på avstånd och såg att borta vid en viadukt som korsade den avstängda bilvägen lekte tre cykelburna pojkar.
När jag nästan var framme vid viadukten började den störste pojken efter att ha övergivit sin cykel klättra upp under viadukten, följd av sina två kamrater. Branten var grusig och stenig, men med lite envishet tog de sig alla tre dit upp och grupperade sig i ett utsprång under viadukten - fortfarande stojande och gnabbande. Jag stålsatte mig. Jag vet av erfarenhet hur barn i grupp utom vuxnas synhåll kan vara och förväntade mig tillmälen och projektiler åt mitt håll.
Jag varken saktade in eller ägnade pojktrion någon uppmärksamhet och när jag passerade under viadukten hörde jag mycket riktigt att de började kasta sten. En vägskylt träffades med en metallisk klang och pojkarna kivades utan att jag kunde urskilja några ord. I nästa ögonblick hörde jag till min förvåning mitt i den glesnande skuren av småsten att någon av pojkarna till de andra utropade "Akta!". Jag stannade nästan mitt på vägen - så perpelx blev jag. Var det verkligen möjligt att åtminstone en i gruppen tänkte steget längre och faktiskt tyckte det var onödigt att kasta sten i närheten av människor som gick förbi? Ganska snart togs jag emellertid ur min villfarelse när pojken upprepade sin uppmaning till kompisarna med förklarande tillägg. "Akta!" Ni kan ju faktiskt träffa min cykel!".
Jag fortsatte min promenad - inte alls längre perplex - och undrade i mitt stilla sinne vilken slags förälder det kunde vara som hade fått sin son att tro att det är värre att få en repa på cykeln än att kasta sten på vilt främmande människor.
Vi säckade ihop.
Det var soligt och ett par minusgrader när jag tog min dagliga promenad efter jobbet idag. Mulet hela dagen och precis när jag skulle ut sprack det tråkvita molntäcket upp och gav vika för solen. Jag behövde verkligen det.
Jag har olika rundor som jag varierar mellan.Den runda jag valde för dagens 50 minuter har fått det makabra namnet Liksäcksrundan. Historien bakom namnet är inte så spännande som den låter utan är snarare ett uttryck för livlig och morbid fantasi - gödd av skräckfilmer och kriminalromaner.
En av de första gångerna som jag gick den var en söndagseftermiddag i oktober för ett par år sedan tillsammans med min dåvarande sambo. Eftersom det var blåsigt och kyligt klädde vi oss ordentligt och tog på bästa skorna för att kunna avverka en rejäl sväng. När vi var på hemväg och bara hade dryga kvarten kvar passerade vi en skogsdunge i närheten av en grundskola. .Detta var som sagt på höstkanten och sikten in i dungen var god eftersom det mesta av lövverket och växtligheten hade givit vika för nattfrost och höststormar. Inne bland några avklädda buskar låg en illa tilltygad svart sopsäck inslängd och den såg inte tom ut. Vi stannade till och tittade nyfiket på den. Sambon vände sig mot mig med köldnupna kinder och den pigga blick man får av att vistas ute i friska luften och viskade: "Tänk om det finns ett lik i den...". För ett kort ögonblick fick den olycksbådande repliken hänga okommenterad mellan oss innan vi fnissande fortsatte vår promenad. När vi kom hem drack vi varm choklad uppkrupna i soffan och promenadstråket ifråga har alltsedan den dagen behållit sitt namn.
Det är är väl ingen högoddsare att särbon fick sig ett gott skratt första gången vi gick den och historien bakom det kusliga namnet blev känt.
Jag har olika rundor som jag varierar mellan.Den runda jag valde för dagens 50 minuter har fått det makabra namnet Liksäcksrundan. Historien bakom namnet är inte så spännande som den låter utan är snarare ett uttryck för livlig och morbid fantasi - gödd av skräckfilmer och kriminalromaner.
En av de första gångerna som jag gick den var en söndagseftermiddag i oktober för ett par år sedan tillsammans med min dåvarande sambo. Eftersom det var blåsigt och kyligt klädde vi oss ordentligt och tog på bästa skorna för att kunna avverka en rejäl sväng. När vi var på hemväg och bara hade dryga kvarten kvar passerade vi en skogsdunge i närheten av en grundskola. .Detta var som sagt på höstkanten och sikten in i dungen var god eftersom det mesta av lövverket och växtligheten hade givit vika för nattfrost och höststormar. Inne bland några avklädda buskar låg en illa tilltygad svart sopsäck inslängd och den såg inte tom ut. Vi stannade till och tittade nyfiket på den. Sambon vände sig mot mig med köldnupna kinder och den pigga blick man får av att vistas ute i friska luften och viskade: "Tänk om det finns ett lik i den...". För ett kort ögonblick fick den olycksbådande repliken hänga okommenterad mellan oss innan vi fnissande fortsatte vår promenad. När vi kom hem drack vi varm choklad uppkrupna i soffan och promenadstråket ifråga har alltsedan den dagen behållit sitt namn.
Det är är väl ingen högoddsare att särbon fick sig ett gott skratt första gången vi gick den och historien bakom det kusliga namnet blev känt.
Andefattigt.
Det finns fattiga människor i Sverige även om alla inte vill inse det. När du väl har insett något sådant krävs nämligen att du tar ställning och medverkar till förändring och därför tycker en del av oss att det är lika bra att behålla skygglapparna på. Det gör ju livet enklare, när allt kommer omkring.
Fattigdom kan ta sig många olika uttryck och ha sin grund i många olika saker. Att Fröken Rosing fått möjlighet att under pinsamma finmiddagar och presentbytarträffar leta efter sitt livs kärlek bland mediekåta "alfahannar" på bästa sändningstid eller att en kanal återigen ser ett värde i att återuppliva Robinsonkonceptet tyder på en slags fattigdom, men mest i ropet är naturligtvis ekonomisk fattigdom. Fattigdomen blir var och varannans verklighet när Sverige och världen krisar och alltfler människor mister sin födkrok och ändå står kvar med huslån, CSN-inbetalningar och barn som behöver mat i magen, kläder på kroppen och pengar till fritidsaktiviteter. För allt fler upphör det relativt bekymmersfria svenssonlivet att vara en självklarhet och för många har det inte varit det på länge. Den typen av fattigdom blir nu synlig på ett helt annat sätt men upphör ändå inte att vara skamlig och tabubelagd.
Jag har följt med i inläggen och kommentarerna på Aftonbladets Fattigblogg. Många av oss har åsikter om hur illa välfärdssamhället fungerar, men alla är förstås inte överens om hur en lösning skullle kunna se ut. Människans inneboende egoism är ett problem. Vi vill gärna framstå som altruistiska och generösa men när det kommer till kritan står vi oss själva närmast. Att fredagsstressad peta ner en tjuga i en Röda Korsetbössa när man just fått lön kan ge samvetet hos den bekvämt godhjärtade en millisekunds respit, men många nedlåter sig inte ens till det.
Det går alltid att resonera sig bort ifrån varför man ska vara empatisk och dela med sig av sitt överflöd till förmån för någon annan.
Det finns alltid en anledning till att inte engagera sig i dem som har det svårt.
Det finns alltid ett sätt att rättfärdiga för sig själv att man är värd en pension i miljonklassen efter en halvtaskig insats i någon statlig bolagsstyrelse, trots att pengarna kunde ha räddat kvar jobb eller förbättrat kvaliteten på det man faktiskt är tillsatt för att förvalta.
Den typen av moralisk och etisk fattigdom har genom kortsiktig ekonomisk spekulation och rundhänthet med andras sparkapital och pensioner brett och breder fortfarande ut sig i lika stor omfattning och föder den synliga fattigdomen. De som har fört oss hit är faktiskt fattiga, likväl som den som inte har råd att laga en värkande tand, men de skäms inte. Inte alls.
De väntar på att vi ska glömma och förlåta.
De väntar på att vi ska få fullt upp med att klara livhanken i det hårdnande samhällsklimatet.
De väntar på att vi ska engagera oss i Fröken Rosings val av kommande ex-man.
Det är deras räddning.
Fattigdom kan ta sig många olika uttryck och ha sin grund i många olika saker. Att Fröken Rosing fått möjlighet att under pinsamma finmiddagar och presentbytarträffar leta efter sitt livs kärlek bland mediekåta "alfahannar" på bästa sändningstid eller att en kanal återigen ser ett värde i att återuppliva Robinsonkonceptet tyder på en slags fattigdom, men mest i ropet är naturligtvis ekonomisk fattigdom. Fattigdomen blir var och varannans verklighet när Sverige och världen krisar och alltfler människor mister sin födkrok och ändå står kvar med huslån, CSN-inbetalningar och barn som behöver mat i magen, kläder på kroppen och pengar till fritidsaktiviteter. För allt fler upphör det relativt bekymmersfria svenssonlivet att vara en självklarhet och för många har det inte varit det på länge. Den typen av fattigdom blir nu synlig på ett helt annat sätt men upphör ändå inte att vara skamlig och tabubelagd.
Jag har följt med i inläggen och kommentarerna på Aftonbladets Fattigblogg. Många av oss har åsikter om hur illa välfärdssamhället fungerar, men alla är förstås inte överens om hur en lösning skullle kunna se ut. Människans inneboende egoism är ett problem. Vi vill gärna framstå som altruistiska och generösa men när det kommer till kritan står vi oss själva närmast. Att fredagsstressad peta ner en tjuga i en Röda Korsetbössa när man just fått lön kan ge samvetet hos den bekvämt godhjärtade en millisekunds respit, men många nedlåter sig inte ens till det.
Det går alltid att resonera sig bort ifrån varför man ska vara empatisk och dela med sig av sitt överflöd till förmån för någon annan.
Det finns alltid en anledning till att inte engagera sig i dem som har det svårt.
Det finns alltid ett sätt att rättfärdiga för sig själv att man är värd en pension i miljonklassen efter en halvtaskig insats i någon statlig bolagsstyrelse, trots att pengarna kunde ha räddat kvar jobb eller förbättrat kvaliteten på det man faktiskt är tillsatt för att förvalta.
Den typen av moralisk och etisk fattigdom har genom kortsiktig ekonomisk spekulation och rundhänthet med andras sparkapital och pensioner brett och breder fortfarande ut sig i lika stor omfattning och föder den synliga fattigdomen. De som har fört oss hit är faktiskt fattiga, likväl som den som inte har råd att laga en värkande tand, men de skäms inte. Inte alls.
De väntar på att vi ska glömma och förlåta.
De väntar på att vi ska få fullt upp med att klara livhanken i det hårdnande samhällsklimatet.
De väntar på att vi ska engagera oss i Fröken Rosings val av kommande ex-man.
Det är deras räddning.
Att vara vuxen.
Jag är vuxen - inte tonåring - men liksom majoriteten de tonåringar jag umgås med stora delar av min vakna tid är jag morgontrött. Det är jobbigt att vakna. Det är jobbigt att kliva upp. Det är jobbigt att promenera till jobbet. Det är jobbigt att vara vuxen. Jag borde vara pigg nu när det är ljust om morgnarna och sommartid! Mars övergår snart i vårvintrig april och hela världen vaknar ur sin vinterslummer till ljudet av porlande vatten i upptinade vägbrunnar - men inte jag! Jag kånkar omkring på en 150-kilos sandsäck och känner mig otymplig - både kroppsligen och själsligen. Men - jag måste ju ta mitt ansvar. Jag måste vara vuxen. Måste gå till jobbet och dra in pengar till min hutlöst höga hyra, lånet på bilen, mat och bredbandsuppkoppling. Det ingår väl i paketet.
Jag har haft dagens enda riktiga lektion. Vi har sett film som det ska skrivas reflektion om och flera ur gruppen satt i ett välutrustat datalabb och filade på och våndades över sina texter. Det klickades skyndsamt ner lite Mah Jongfönster när man uppmärksammade att jag befann mig i rummet för att kolla läget. Inte illa att de åtminstone gjorde sig det omaket. Jag varken kan eller vill tvinga dem att använda lektionstiden konstruktivt, men visst blir man som vuxen *haha* frustrerad när att de sedan tycker det suger att färdigställa sina arbeten på egen tid. Vi kan inte äta kakan och ha den kvar - förr eller senare lär livet oss det. Är det när man lärt sig det som man blir vuxen?
Liksom alla andra dagar har jag med mig matlåda idag. Bacon med uppklippt broccoli i vitlöksröra med tagliatelle som jag plockade fram ur frysen igår kväll innan jag ringde för att natta min väggbyggande särbo. (Han är definitivt vuxen - han bygger ju väggar och hanterar sticksågar!) Det är praktiskt med matlådor och jag har gott om dem. Det är så vuxet, ekonomiskt och välplanerat med matlådor i frysen. Att gå till bamba och betala 50 spänn för ett mål mat vägrar jag, såvida det inte serveras något exceptionellt gott som är värt den summan (men i ärlighetens namn - hur ofta är är skolmat värd 50 spänn?) och att springa ner till affären och köpa kladdiga baguetter, flottig micromat eller färdiga sallader med deppiga räkor i är varken tidseffektivt, ekonomiskt eller smart. Så därför sitter jag här med min massakrerade broccoli och känner mig jävligt duktig. Nej - fel - jag menar vuxen, så klart. Vuxen.
Jag har haft dagens enda riktiga lektion. Vi har sett film som det ska skrivas reflektion om och flera ur gruppen satt i ett välutrustat datalabb och filade på och våndades över sina texter. Det klickades skyndsamt ner lite Mah Jongfönster när man uppmärksammade att jag befann mig i rummet för att kolla läget. Inte illa att de åtminstone gjorde sig det omaket. Jag varken kan eller vill tvinga dem att använda lektionstiden konstruktivt, men visst blir man som vuxen *haha* frustrerad när att de sedan tycker det suger att färdigställa sina arbeten på egen tid. Vi kan inte äta kakan och ha den kvar - förr eller senare lär livet oss det. Är det när man lärt sig det som man blir vuxen?
Liksom alla andra dagar har jag med mig matlåda idag. Bacon med uppklippt broccoli i vitlöksröra med tagliatelle som jag plockade fram ur frysen igår kväll innan jag ringde för att natta min väggbyggande särbo. (Han är definitivt vuxen - han bygger ju väggar och hanterar sticksågar!) Det är praktiskt med matlådor och jag har gott om dem. Det är så vuxet, ekonomiskt och välplanerat med matlådor i frysen. Att gå till bamba och betala 50 spänn för ett mål mat vägrar jag, såvida det inte serveras något exceptionellt gott som är värt den summan (men i ärlighetens namn - hur ofta är är skolmat värd 50 spänn?) och att springa ner till affären och köpa kladdiga baguetter, flottig micromat eller färdiga sallader med deppiga räkor i är varken tidseffektivt, ekonomiskt eller smart. Så därför sitter jag här med min massakrerade broccoli och känner mig jävligt duktig. Nej - fel - jag menar vuxen, så klart. Vuxen.
Livet går vidare.
Igår skulle min ex-sambo och jag ha firat 15 år tillsammans om vi fortfarande hade varit ett par. Det gav tillfälle till eftertanke. Tänk vad mycket som kan hända på 15 år! Vi har fortfarande en bra relation han och jag - kanske FÖR bra i somligas ögon. Förväntningar på att man ska sky sitt ex som pesten eller åtminstone umgås och kommunicera ytterst sparsamt är vanliga och reaktionerna när jag berättar om relationen till mitt ex brukar bli blandade - men i grunden bygga på förvåning.
Jag kan förstå att man efter en relation där det förekommit otrohet eller misshandel inte vill ha vidare kontakt med den person som orsakat en smärta och lidande - men om inget sådant föreligger då? Vi växte ifrån varandra, men grundkänslan för honom finns ändå kvar. Han är en underbar människa som förtjänar allt gott i livet. Vi delade allt under nästan tretton år och det känns naturligt att han är en del av mitt liv fortfarande - om än på ett annorlunda sätt.
Jag kan förstå att man efter en relation där det förekommit otrohet eller misshandel inte vill ha vidare kontakt med den person som orsakat en smärta och lidande - men om inget sådant föreligger då? Vi växte ifrån varandra, men grundkänslan för honom finns ändå kvar. Han är en underbar människa som förtjänar allt gott i livet. Vi delade allt under nästan tretton år och det känns naturligt att han är en del av mitt liv fortfarande - om än på ett annorlunda sätt.
Söndagsångest.
Jag tycker inte om söndagar. Inte alls. Just när jag vaknar - vanligtvis alldeles för långt fram på dagen - är söndagen angenäm, men rätt snart förbyts den där avslappnade känslan i ett dovt surr i kroppen. Det är snart måndag. I och för sig - mitt måndagsschema är inte så farligt. Imorgon har jag dessutom bara ett "riktigt" lektionspass eftersom ena gruppen ska genomföra redovisningar inom en annan kurs och då lånas tid från mig, men i alla fall. Det är MÅNDAG. Förmodligen kommer jag att sitta och titta drömmande genom fönstret och önska att jag vore någon annanstans - precis som mina elever. Skillnaden är bara att jag måste låtsas som att jag inte ALLS känner så.
Alla väggar bär till Rom?
Jag är en pysslig person. Jag skulle kalla mig pyssling om det inte vore för det att jag har rätt många kilon fördelade på 173 cm. Jag tycker om att rumstrera om hemma hos mig. På gamla dar har jag blivit minimalist och vill inte ha framme alltför många prydnadssaker. Det ska vara rena ytor, rena linjer, sparsmakat och vasst. Jag har dock ännu inte givit mig på att dela av ett utrymme genom att sätta in en extra vägg - men det har min särbo gjort. Och i helgen tog detta projekt - som planerats och förberetts under ansenlig tid - ett rejält skutt framåt. Nu fattas det bara lite finish, spackel och putsning så börjar det likna något. Om jag hade varit i närheten hade jag säkerligen jagat på honom mer - jobbig som jag är! - men nu får han fixa med det där i lugn och ro. Typ. Jag bara..."påminner" honom om det ibland lite diskret sådär... :)
Chase - No Face
Det finns historier och levnadsöden som griper en. Överallt i världen pågår så många obegripliga grymheter och så mycket elände. Både människor och andra levande varelser utsätts för övergrepp och intolerans och ibland kan man verkligen undra vart vi är på väg. Är vi verkligen så hjärtlösa som man kan tro?
Men visst finns det små ljusglimtar - ljusglimtar som i the big picture kan te sig bagatellartade men som detta till trots fyller sin funktion. Berättelsen om den lilla katten Chase som miste sitt ansikte i en olycka vid fyra veckors ålder är en sådan. Hon bor i en familj med andra djur och verkar trots sina svårigheter leva ett bra liv. Det finns någon som villkorslöst älskar henne och bryr sig om henne. Vi behöver mer sånt!
Klicka på länken till vänster om ni vill hälsa på Chase! :)
Men visst finns det små ljusglimtar - ljusglimtar som i the big picture kan te sig bagatellartade men som detta till trots fyller sin funktion. Berättelsen om den lilla katten Chase som miste sitt ansikte i en olycka vid fyra veckors ålder är en sådan. Hon bor i en familj med andra djur och verkar trots sina svårigheter leva ett bra liv. Det finns någon som villkorslöst älskar henne och bryr sig om henne. Vi behöver mer sånt!
Klicka på länken till vänster om ni vill hälsa på Chase! :)
INTEgritet?
Nutidens onlinemänniskor är kluvna på många sätt. Somliga fasar för IPRED i skräck för att bli jagade för illegal fildelning och mista sin rätt till enskildhet och integritet på nätet. Å andra sidan tycker vi det är helt okej att blogga i olika former, twittra, messa och chatta och lämna ut det allra mesta om oss själva - alltifrån vad vi köpte för skor inför våren till vad vi tycker om politik, barnuppfostran, Josef Fritzl och religion. Det där med integritet är ett mångfacetterat begrepp!
Premiärinlägget!
Min första - förvisso retoriska - fråga till mig själv är: Varför skaffar jag en blogg? Eller den kanske inte är retorisk vid närmare eftertanke eftersom jag ju faktisk har tänkt försöka besvara den.
Det är väl någon slags terapi i första hand. Jag bor ensam (men är inte singel!) och kan behöva komplement till TV, hushållsbestyr, träning och chatt och annat dösurfande på fritiden.
För det andra kan ens bekanta få länken och på så sätt veta vad som händer i ens liv - stort och smått. Vissa vet ju att jag är URUSEL på att höra av mig per telefon. De skulle nog kunna tänka sig att kunna påminna mig om just detta genom att banka in det i huvudet på mig med en gammaldags TUNG telefonlur. *S*
Och för det tredje så...gillar jag att skriva. Det är något speciellt med att se sina tankar och reflektioner. Jag brukar till och med hävda att vissa tankar inte riktigt blir till på riktigt förrän de är nedskrivna. De får liksom den sista finishen då, på något sätt. Huruvida mina tankar kommer att klarna mer med hjälp av en blogg - det återstår att se.
Det är väl någon slags terapi i första hand. Jag bor ensam (men är inte singel!) och kan behöva komplement till TV, hushållsbestyr, träning och chatt och annat dösurfande på fritiden.
För det andra kan ens bekanta få länken och på så sätt veta vad som händer i ens liv - stort och smått. Vissa vet ju att jag är URUSEL på att höra av mig per telefon. De skulle nog kunna tänka sig att kunna påminna mig om just detta genom att banka in det i huvudet på mig med en gammaldags TUNG telefonlur. *S*
Och för det tredje så...gillar jag att skriva. Det är något speciellt med att se sina tankar och reflektioner. Jag brukar till och med hävda att vissa tankar inte riktigt blir till på riktigt förrän de är nedskrivna. De får liksom den sista finishen då, på något sätt. Huruvida mina tankar kommer att klarna mer med hjälp av en blogg - det återstår att se.
