Ute och cykla.
Jag kom promenerande längs gångstråket. Det var en väg avstängd för biltrafik sedan flera år tillbaka och en knallorange bom och påbudsskylt om gång- och cykeltrafik hade satts dit för att påminna. Det var vackert väder - nångång i början på maj - vilket gav att endast sorgliga rester av vintens snö återstod i djupa diken och på skuggiga platser. Jag hörde barn skratta på avstånd och såg att borta vid en viadukt som korsade den avstängda bilvägen lekte tre cykelburna pojkar.
När jag nästan var framme vid viadukten började den störste pojken efter att ha övergivit sin cykel klättra upp under viadukten, följd av sina två kamrater. Branten var grusig och stenig, men med lite envishet tog de sig alla tre dit upp och grupperade sig i ett utsprång under viadukten - fortfarande stojande och gnabbande. Jag stålsatte mig. Jag vet av erfarenhet hur barn i grupp utom vuxnas synhåll kan vara och förväntade mig tillmälen och projektiler åt mitt håll.
Jag varken saktade in eller ägnade pojktrion någon uppmärksamhet och när jag passerade under viadukten hörde jag mycket riktigt att de började kasta sten. En vägskylt träffades med en metallisk klang och pojkarna kivades utan att jag kunde urskilja några ord. I nästa ögonblick hörde jag till min förvåning mitt i den glesnande skuren av småsten att någon av pojkarna till de andra utropade "Akta!". Jag stannade nästan mitt på vägen - så perpelx blev jag. Var det verkligen möjligt att åtminstone en i gruppen tänkte steget längre och faktiskt tyckte det var onödigt att kasta sten i närheten av människor som gick förbi? Ganska snart togs jag emellertid ur min villfarelse när pojken upprepade sin uppmaning till kompisarna med förklarande tillägg. "Akta!" Ni kan ju faktiskt träffa min cykel!".
Jag fortsatte min promenad - inte alls längre perplex - och undrade i mitt stilla sinne vilken slags förälder det kunde vara som hade fått sin son att tro att det är värre att få en repa på cykeln än att kasta sten på vilt främmande människor.
Ja själv fick man lära sig att stenkastning på folk var bland det hemskaste man kunde göra, och att man skulle skämmas rejält om man skulle få för sig att ägna sig åt detta. Men tiderna tycks ha förändrats sen man själv var i den där åldern...
Värdegrunden som vi utgår från förändras naturligtvis alltid över tid - men ibland verkar en del ha gått snett. Konsumismen är inte bara synlig i varuhusen eller på affärsgatan. Den är synlig i skolan - jag vill bli serverad kunskap, på jobbet - jag vill ha mycket mer i belöning än vad jag vill bidra med.
Att skada medmänniskor och/eller vår miljö är pris man får ta för att man skall kunna få de upplevelser, kickar som man anser sig behöva för att må bra. Vi konsumerar livet - vi lever det inte....
