Andefattigt.
Det finns fattiga människor i Sverige även om alla inte vill inse det. När du väl har insett något sådant krävs nämligen att du tar ställning och medverkar till förändring och därför tycker en del av oss att det är lika bra att behålla skygglapparna på. Det gör ju livet enklare, när allt kommer omkring.
Fattigdom kan ta sig många olika uttryck och ha sin grund i många olika saker. Att Fröken Rosing fått möjlighet att under pinsamma finmiddagar och presentbytarträffar leta efter sitt livs kärlek bland mediekåta "alfahannar" på bästa sändningstid eller att en kanal återigen ser ett värde i att återuppliva Robinsonkonceptet tyder på en slags fattigdom, men mest i ropet är naturligtvis ekonomisk fattigdom. Fattigdomen blir var och varannans verklighet när Sverige och världen krisar och alltfler människor mister sin födkrok och ändå står kvar med huslån, CSN-inbetalningar och barn som behöver mat i magen, kläder på kroppen och pengar till fritidsaktiviteter. För allt fler upphör det relativt bekymmersfria svenssonlivet att vara en självklarhet och för många har det inte varit det på länge. Den typen av fattigdom blir nu synlig på ett helt annat sätt men upphör ändå inte att vara skamlig och tabubelagd.
Jag har följt med i inläggen och kommentarerna på Aftonbladets Fattigblogg. Många av oss har åsikter om hur illa välfärdssamhället fungerar, men alla är förstås inte överens om hur en lösning skullle kunna se ut. Människans inneboende egoism är ett problem. Vi vill gärna framstå som altruistiska och generösa men när det kommer till kritan står vi oss själva närmast. Att fredagsstressad peta ner en tjuga i en Röda Korsetbössa när man just fått lön kan ge samvetet hos den bekvämt godhjärtade en millisekunds respit, men många nedlåter sig inte ens till det.
Det går alltid att resonera sig bort ifrån varför man ska vara empatisk och dela med sig av sitt överflöd till förmån för någon annan.
Det finns alltid en anledning till att inte engagera sig i dem som har det svårt.
Det finns alltid ett sätt att rättfärdiga för sig själv att man är värd en pension i miljonklassen efter en halvtaskig insats i någon statlig bolagsstyrelse, trots att pengarna kunde ha räddat kvar jobb eller förbättrat kvaliteten på det man faktiskt är tillsatt för att förvalta.
Den typen av moralisk och etisk fattigdom har genom kortsiktig ekonomisk spekulation och rundhänthet med andras sparkapital och pensioner brett och breder fortfarande ut sig i lika stor omfattning och föder den synliga fattigdomen. De som har fört oss hit är faktiskt fattiga, likväl som den som inte har råd att laga en värkande tand, men de skäms inte. Inte alls.
De väntar på att vi ska glömma och förlåta.
De väntar på att vi ska få fullt upp med att klara livhanken i det hårdnande samhällsklimatet.
De väntar på att vi ska engagera oss i Fröken Rosings val av kommande ex-man.
Det är deras räddning.
Fattigdom kan ta sig många olika uttryck och ha sin grund i många olika saker. Att Fröken Rosing fått möjlighet att under pinsamma finmiddagar och presentbytarträffar leta efter sitt livs kärlek bland mediekåta "alfahannar" på bästa sändningstid eller att en kanal återigen ser ett värde i att återuppliva Robinsonkonceptet tyder på en slags fattigdom, men mest i ropet är naturligtvis ekonomisk fattigdom. Fattigdomen blir var och varannans verklighet när Sverige och världen krisar och alltfler människor mister sin födkrok och ändå står kvar med huslån, CSN-inbetalningar och barn som behöver mat i magen, kläder på kroppen och pengar till fritidsaktiviteter. För allt fler upphör det relativt bekymmersfria svenssonlivet att vara en självklarhet och för många har det inte varit det på länge. Den typen av fattigdom blir nu synlig på ett helt annat sätt men upphör ändå inte att vara skamlig och tabubelagd.
Jag har följt med i inläggen och kommentarerna på Aftonbladets Fattigblogg. Många av oss har åsikter om hur illa välfärdssamhället fungerar, men alla är förstås inte överens om hur en lösning skullle kunna se ut. Människans inneboende egoism är ett problem. Vi vill gärna framstå som altruistiska och generösa men när det kommer till kritan står vi oss själva närmast. Att fredagsstressad peta ner en tjuga i en Röda Korsetbössa när man just fått lön kan ge samvetet hos den bekvämt godhjärtade en millisekunds respit, men många nedlåter sig inte ens till det.
Det går alltid att resonera sig bort ifrån varför man ska vara empatisk och dela med sig av sitt överflöd till förmån för någon annan.
Det finns alltid en anledning till att inte engagera sig i dem som har det svårt.
Det finns alltid ett sätt att rättfärdiga för sig själv att man är värd en pension i miljonklassen efter en halvtaskig insats i någon statlig bolagsstyrelse, trots att pengarna kunde ha räddat kvar jobb eller förbättrat kvaliteten på det man faktiskt är tillsatt för att förvalta.
Den typen av moralisk och etisk fattigdom har genom kortsiktig ekonomisk spekulation och rundhänthet med andras sparkapital och pensioner brett och breder fortfarande ut sig i lika stor omfattning och föder den synliga fattigdomen. De som har fört oss hit är faktiskt fattiga, likväl som den som inte har råd att laga en värkande tand, men de skäms inte. Inte alls.
De väntar på att vi ska glömma och förlåta.
De väntar på att vi ska få fullt upp med att klara livhanken i det hårdnande samhällsklimatet.
De väntar på att vi ska engagera oss i Fröken Rosings val av kommande ex-man.
Det är deras räddning.
Kommentarer
Trackback
