Sju gastar på RÖD mans kista.
De unga väljer dem.
De känns väl lagom rebelliska,
ligger i tiden,
är inte lika gubbiga och förlegade
som etablissemanget
som bara för ett ögonblick sedan
lärde sig nyord som torrents,
fildelning och shareware.
Piraterna lägger med ett
mustigt "aaaaargggh"
beslag på röster som
andra småpartier troligen
skulle fått.
Med lapp för ögat
petar de med populismens
bedrägliga svärd i deras
rumpor och tvingar ut dem
på plankan.
Framtiden får utvisa
om det blir dem eller
piraterna själva som
står för det största
magplasket.
Elektro-Love.
knastrande vardag.
Fräsande
gnistrande
sprakande
ledningsändar,
blottad nervkoppar i
osminkad lidelse.
Primitiv
Eruptiv
Rå.
Inte ville vi
låta oss uppslukas
av varandra,
absorberas,
lödas samman
till vibrerande kött.
Men våra
parallellkopplade hjärtan
fick kontakt.
Slog
knistrande volter,
när regnen föll
med oss.
Hjälplösa inför
Kraften.
Den här dikten skrev jag den 27 januari 1995. Då skulle jag fylla 22 år. Tiden går.
A royal pain.
Ditt lik stank av förruttnelse
innan du ens var död.
Gommen - ett öppet sår.
Garnityret - ett minne blott.
Lika fjärran som
din ungdoms väna leende.
Det är inte lätt att vara kung.
I synnerhet inte
när den du satte
din tilltro till var så rädd
om din hälsa att han i sin iver
att frälsa dig från ondo
åsamkade dig mer smärta
än din värsta fiende.
Du underkastade dig hans nycker
gång efter annan
i tron att varje ingrepp var det sista.
Du utstod tåligt plågorna
trots att du kunde ha nekat.
Men du tordes inte neka - så kung du var.
Sorbonne måste ju ha rätt.
Men när han så slutligen
satte den slipade skalpellen
mellan dina blåblodiga skinkor
och lade snittet,
sannolikt önskade du
att du var någon annanstans.
Med tänder.
Med gom.
Med värdighet.
Intakta.
Den här dikten är inspirerad av Ludvig XIV:s levnadsöde. Han utsattes för många grymma behandlingar av sin livläkare Daquin - alla genomförda av omsorg för kungens hälsa, naturligtvis...
Om detta kan man läsa bl. a i Kenneth Awebros artikel "Hur kunde Solkungen överleva?" i Forskning & Framsteg nr 7 1985.
In Memoriam.
att han försvinner ur rutan
den gode Grissom.
Han kommer inte
längre att leverera
underfundiga kommentarer
(what a waist!)
vid mjölkögda offer
med petekier
eller brutna tungben.
Och inte heller att ges
utrymme att briljera med
sina kunskaper i att
förklara en död kropps förfall
med hjälp av flugägg,
asätande larver
eller exotiska skalbaggars
intrikata livscykel.
Andra får ta vid
där han slutar.
Böjda över
svepelektronmikroskop
i omänsklighetens tjänst.
Nu när han stiger
åt sidan.
Nu när han gör
Sarah sällskap
i Costa Ricas
gröna djungel
och börjar leva livet
istället för att ta reda på
hur och varför
andras tagit slut.
Det har han
faktiskt förtjänat.
Den gode Grissom.
Ogjort.
Jag har inte följt det i detalj.
Men jag vet att han erkände
att han dödade Carolin.
Jag var i närheten av platsen
två dagar innan hon dog.
Det var vacker unghöst.
Vem kunde tro att den
blåskimrande septemberluften
bar döden?
Han dödade en kvinna han inte kände
och skändade hennes kropp.
De som älskade henne vill ha upprättelse.
Upprättelse är det enda de kan få.
De kan ju inte få henne tillbaka.
Han tog Carolins liv.
Rätten beslutade att ta hans frihet.
Och det kunde ha slutat där.
Han kunde ha funnit sig i det öde han valde.
Han kunde ha tystnat.
Men nej.
Han som teg i veckor,
bar på hemligheten
och behandlade hennes kvarlevor
som skräp.
Han tiger inte nu.
Nu ska Advokaten in.
Advokaten har överklagat och sagt
att domen är orättvis.
Advokaten ska tvinga tillbaka allt i ljuset igen.
Finna ett sätt att rättfärdiga det orättfärdiga.
Inför rätten bevisa att det finns en ursäkt
för att Carolin är död.
Men det finns inget ursäkt.
och han kan inte göra det ogjort.
När han avlossade skottet blev det gjort.
Det kan inte göras ogjort.
