Walk Over.
Jag går min väg.
Jag tar en paus.
Bara några dagar.
Jag är tom på ord
och måste hitta nya.
Eller så kanske
de hittar mig.
Tidsenligt.
Oceaner av tid.
Så föreföll det.
När vi sprang ut
i smekande sol.
Oceaner av tid.
Vet alltför mycket nu.
Oceanen blir en sjö.
Måttas upp i
kärlen och fördelas.
Vet alltför mycket nu.
Insikten ger fåror.
Vill inte veta.
Sjön blir en vattenpuss
som dunstar i solen.
Insikten ger fåror.
Famlar efter den sista.
Vetskapen bränner.
Vattenpussen blir en droppe
som gör våtspår i handen.
Famlar efter den sista.
Bildkälla: http://prylkoll.se/wp-content/uploads/2008/03/life_clock.jpg
Romantisk Uggla Får Budorden.
Vingresor transporterar väl fågelvägen, så why not?
Stentuff Moses har talat.
Osmartphone.
Nej, faktiskt inte. Det har till exempel visat sig att våra mobiltelefoner härbärgerar allsköns bakterier och inte vilka bakterier som helst. Vi talar om E Coli - de som orsakade dödsfallen i somras - och Staphylococcus aureu som kan orsaka matförgiftning om man har otur. Vi vet att mobiltelefonen har förändrat samhällsklimatet. Vi börjar till exempel inte längre prata med främlingar om vi väntar på ett försenat tåg. Vi ringer en kompis, twittrar eller statusuppdaterar på facebook. Däremot är vi inte medvetna om hur smutsiga dessa nallar faktiskt kan bli om vi inte rengör dem. Den främsta orsaken till att de blir smutsiga till att börja med är att alltför många av oss är för dåliga på att tvätta händerna med tvål efter toalettbesök.
Det väcker tankar. Otrevliga tankar. Man vill i allmänhet inte tänka på vad som frodas på dörrhandtag på offentliga inrättningar eller vad som knådas in i kebabrullen du beställer nere på kvarterspizzerian, men vi brukar inte vara rädda för de föremål som vi själva förfogar över. Den aktuella undersökningen visar ju att vi har all anledning att vara rädda för de portabla bakterieodlingar vi har i fickan. Och inte bara dem. Mitt i renlighetsivern finns nämligen smittohärdarna. I programmet Rent hus besöker städamasonerna Marie-Louise Danielsson Tham och Marléne Eriksson hem som utgör rena hälsofaror. Mögel, fett och råttlortar trängs med människors kläder och ägodelar och tanterna förfasas med rätta över kaoset och oordningen. Det är faktiskt fascinerande att det i ett samhälle som vårt är möjligt att låta sin hemmiljö förfalla så till den milda grad och vad beror det på? Lättja? Tidsbrist? Brist på ork?
Det finns många alternativa svar på den frågan. För många handlar det förmodligen om brist på ork och tid. Arbetslivet är tufft och om man dessutom har en familj att ta hand om med läxläsning och aktiviteter av tusende slag så är förmodligen inte städningen det första man prioriterar när man har några timmar över. Lättja kan förstås också ställa till det, vilket visar sig i att det inte bara är småbarnsföräldrar i karriären som försummar den ändlösa kampen mot dammråttorna. Då handlar det kanske snarare om prioriteringar. Man lägger helt enkelt tiden på annat, till exempel på att se på TV eller spela Wordfeud på sin smartphone.
Men finns det någon godtagbar ursäkt för att inte tvätta händerna efter toabesöket eller för att inte rengöra telefonen med jämna mellanrum? Egentligen inte. Om alla smarta telefoner gjorde skäl för sitt namn borde de kanske ge ifrån sig en ilsken signal så fort antalet bakterier per kvadratcentimeter överskrider gränsvärdet. Kanske behöver vi ett sånt wake up call mitt i vår högst inbillade renlighet.
Källa:
Blomquist, Jonas: "Så äcklig är din smartphone". www.prisjakt.nu
Publicerad 20111017. Tillgänglig 20111020
http://www.prisjakt.nu/pryl/tele/1284_sa_aecklig_aer_din_smartphone
Bildkälla: http://miteksystems.files.wordpress.com/2011/09/00508_htc-smartphone.jpg
Satellit Splittras om det Funkar.
Ach tung! Ach tung!
Va? Finns dom ännu?
Skolverket kontemplerar sina halvmesyrer.
Sagan Om Den Lycklige Snickaren.
Det var en gång en lycklig snickare som älskade att gå till arbetet varje dag. Känslan av det levande träet i hans kunniga händer fick honom att känna sig både kreativ och lyckligt lottad. Ibland kunde han vara trött när han vaknade på morgonen, men tanken på att få skapa något hållbart för framtiden som kunde glädja andra och komma dem till nytta fick honom ändå med ett lyckligt skutt ur sängen.
En dag kom den högsta ledningen för snickarens arbetsplats för att inspektera. De såg sig nyfiket omkring på de hus som snickaren höll på att bygga. De "hmmmm":ade och "ahaaaa":ade och viskade sinsemellan. Snickaren kände sig inte särskilt orolig. Han visste att han alltid gjorde sitt bästa och att de hus han byggde aldrig hade gjort någon besviken. Efter en stund kom de tre gubbarna i ledningen fram till snickaren och sade:
- Du bygger mycket vackra hus.
- Tack, svarade snickaren och bockade. Jag gör alltid så gott jag kan.
- De är hållbara och det är precis det som vi behöver för framtiden.
- Ja, svarade snickaren. Vi måste ju tänka framåt.
Den högsta ledningen tackade för sig och sedan lämnade de arbetsplatsen. Snickaren kände sig nöjd med deras besök och tänkte inte mer på det.
Men så en dag kom det bud från ledningen. Man hade upptäckt att man hade alldeles för lite pengar och man var tvungen att effektivisera och skära ner på sina löpande kostnader. Snickaren och hans arbetskamrater, som alla var stolta över det de gjorde på sin arbetsplats, blev först inte oroliga alls. De tog för givet att man kanske skulle friställa någon av de många cheferna eller sänka de frikostiga arvodena för styrelseledamöterna borta på huvudkontoret och därför lyssnade de inledningsvis utan att ta någon större notis om detaljerna. Men så tog budbäraren till orda igen och sade:
- Det här kommer att innebära att ni måste bygga fler hus på lika lång tid utan att kvaliteten blir sämre.
Snickarna tittade på varandra och såg helt oförstående ut. Snickaren räckte upp handen.
- Men hur ska vi kunna göra det? Då blir ju slutresultatet inte lika bra.
- Jo, det måste det bli, för det har vi lovat kunderna. Men det innebär att ni måste arbeta snabbare så att ni hinner bygga fler hus men med samma goda kvalitet. Det är vårt signum.
Med tunga steg gick snickaren tillbaka till sitt arbete. Han tittade på sitt vattenpass och på sin hammare och kände med ens inte samma glädje inför arbetet. Han återupptog icke desto mindre sina sysslor och försökte slå in tre spikar på samma tid som han tidigare slagit in två.
Dagen efter det stora mötet kom det ett lass med nytt virke till det nya hus som snickaren skulle påbörja. Genast såg han att plankorna inte alls var lika väl förberedda för sin uppgift som de hade varit förut. En del var vinda och sneda och behövde putsas och sågas till. Många innehöll en uppsjö med kvisthål och ibland sprack de när man drev in spiken i dem. Snickaren försökte skynda sig, försökte slå in tre spikar på samma tid som han tidigare slagit in två, men då brädorna var så skadade och illa sågade kunde han inte hålla den takt han önskade. Snickaren kände sig orolig och fick ont i magen och han tog sig inte ens tid att äta sin medhavda matsäck. Han ville kunna bygga snabbare, men utan att kvaliteten blev lidande och då fanns det inte tid till eftertanke och vila.
Efter flera veckor med dåligt virke kallades snickarna till ett nytt möte. Snickaren kände sig utarbetad och på riktigt dåligt humör och han kände att han inte hade tid att gå på något möte. Han låg efter och hade en hel hög med plankor som var så dåligt preparerade att han inte visste vad han skulle göra med dem. Ingen av hans snickarkollegor hade tid att hjälpa honom för de hade samma problem, så därför blev de liggande. Nu var det arbetsledningen själv som höll i mötet och alla tre gubbarna stod på podiet med allvarliga miner och pannorna i djupa veck. Snickaren hoppades att cheferna hade kommit för att berätta att de var medvetna om att virket hade varit dåligt en tid och att de genast skulle se till att brädgården fick resurser att förbereda det bättre. Så var dock inte fallet.
- Vid en inspektion har vi sett att husen ni bygger är sneda.
Ingen av snickarna sa något. De fingrade på sina mössor med öppna munnar och väntade på fortsättningen.
- Vi får inte bygga sneda hus.
- Men vi får ju så sneda brädor, ropade någon från bakersta raden.
- Det spelar ingen roll. Ni får inte bygga sneda hus för det. Husen ska vara fina, raka och av god kvalitet, precis som de var förut.
- Men vi måste ju bygga så fort. Vi ska bygga fler hus med sämre brädor. Hur ska vi då kunna ha god kvalitet också?
- Ni är professionella yrkesmänniskor så hur ni löser det vill vi inte lägga oss i. Bara kom ihåg att ni måste bygga hus av god kvalitet som håller för framtiden. Den enda skillnaden är ju att det måste gå snabbare och att ni måste kunna använda alla sorters material. Pengarna räcker inte och då får vi alla anstränga oss för att se till att de pengar vi har räcker.
- Vad gör ni för att pengarna ska räcka?
- Vi stramar upp budgeten och det är synnerligen arbetsamt, sade den högste chefen. Vi sitter i långa möten och vi stramar upp budgeten.
Cheferna klev skyndsamt ner från podiet och åkte tillbaka till huvudkontoret.
Veckorna och månaderna gick och den lille snickaren slet. Han hade svårt att sova om nätterna. Han drömde om hyvlar som körde fast i oändliga rader av kvisthål och om milshöga travar med sneda brädor som rasade över honom tills han skrikande krossades under dem. Och så en morgon kom det byggnadsinspektörer till bygget. Den lille snickaren stod och slet med en trilskande bräda och kunde inte låta bli att dra en ramsa när den gjorde allt för att inte ligga still på sågen.
- Men fy, fy, sade byggnadsinspektören med den stora hatten när han hörde snickaren. Brädan rår inte för att den är sned. Den måste behandlas med respekt och få tid på sig att anpassa sig till situationen.
- Men jag hinner inte vänta på det, flämtade snickaren och tittade inte ens upp från det han höll på med. Jag måste hinna bygga färdigt idag. Annars kommer cheferna att klaga på min ineffektivitet.
- Det är byggnadslagen som är det viktiga och den säger att brädor ska behandlas väl och ges tid att utvecklas så att de förstår sin roll i det hus du bygger. Sådant kan inte jäktas fram.
- Men jag hinner inte, kved snickaren.
Byggnadsinspektören tittade sig omkring och på det hus som snickaren höll på färdigställa.
- Men det här är ju snett.
- Ja, jag vet.
- Hus får inte bli sneda. Det säger byggnadslagen.
- Vi får sneda brädor. Brädgården gör så gott de kan men de hinner inte hyvla till dem helt och hållet innan de kommer hit. Vi måste göra det innan vi bygger, men vi ska bygga fler hus så vi hinner inte hyvla alla brädor.
- Men då passar de ju inte in i huset.
- Nej.
Byggnadsinspektören kliade sig tankfullt i sitt krulliga skägg.
- Så får det inte vara. Det säger byggnadslagen.
- Men hur ska jag kunna bygga fina, raka hus med sneda brädor och på kortare tid?
- Det lägger vi oss inte i. Du är yrkeskunnig och vi litar på din professionalitet.
- Men kan du inte berätta hur jag ska göra? Jag vill veta.
Snickaren tittade troskyldigt på inspektören, men han tittade åt ett helt annat håll.
- Nu måste jag gå, harklade sig byggnadsinspektören. Bygg fina, raka hus i fortsättningen. Jag hoppas du förstår att jag måste skriva en rapport på det här.
Snickaren hörde inte ens det sista. Han var alldeles för upptagen.
Nästa morgon kom en av cheferna till den lille snickaren med ett papper i handen. Han såg mycket vred ut och ansiktet blossade rött under hjälmen.
- Vi har fått anmärkning från Byggnadsinspektören.
- Jaså, har vi det? frågade den lilla snickaren och kände magen knorra. Han hade glömt att äta lunch igen.
- Ja. Dina hus är sneda.
- Ja, jag vet.
- Husen får inte vara sneda. De ska vara fina och raka.
- Ja, jag vet.
- Så varför är de sneda?
- För att brädorna är sneda och för att jag inte hinner hyvla till dem, eftersom vi måste bygga snabbare.
- Vi har stramat upp budgeten, men det betyder inte att vi accepterar att du gör ditt jobb sämre, sade chefen och hans ansikte blev en nyans rödare.
- Jag vill bygga fina och raka hus, men jag hinner inte, sade snickaren och drog med skjortärmen över sin svettiga panna.
Chefen muttrade och vände ryggen till. Han klev ilsket in i bilen och körde tillbaka till huvudkontoret.
Nästa gång det var dags för lönesamtal satte sig den lille snickaren lydigt och väntade utanför chefens kontor. Han visste att han hade kämpat så gott han kunde och fått det resultat som var rimligt med tanke på att brädorna var sämre förberedda för bygget och tiden mer knapp, så han oroade sig inte så mycket.
- Jaha. Och varför ska du ha högre lön?
- Jag arbetar bra. Jag slår in tre spikar på samma tid som jag förut slog in två och jag hyvlar de sneda brädorna när jag hinner göra det. Jag har kortat ner min lunch till fem minuter och jag går aldrig på toaletten mer än en gång var dag.
- Du måste alltid hyvla de sneda brädorna.
- Men då hinner jag inte bygga fler hus.
- Det måste du, för det har vi lovat.
- Hur ska jag kunna hyvla fler brädor och bygga fler hus samtidigt?
- Det är du som är professionell så det ska du veta, sade chefen. Du får 100 kronor mer i månaden.
- 100 kronor? Men alla andra har ju fått minst 500?
- Det är det som kallas individuell lönesättning, sade chefen och reste sig för att visa att mötet var slut.
Den lille snickaren gick hem och när han hade legat sömnlös och grubblat ännu en natt över vad han skulle ta sig till sjukanmälde han sig och gick till arbetsförmedlingen istället. Han som en gång hade älskat sitt arbete, det levande träet, kreativiteten och gemenskapen på bygget, hatade det nu över allt annat och till varje piggögd snickarlärling han mötte under resten av sin levnad hade han ett par varningens ord. "Bli aldrig snickare. Det är inte värt besväret."
Snipp snapp snut. Debatten tar aldrig slut.
Bildkälla: http://homey.se/wordpress/wp-content/uploads/rumsavdelare.jpg
Requiem för Moammar.
Käre Moammar
din saga är all
Rebeller med k-pistar
blevo ditt fall.
Nu står de i kö
dem du trampade på
Nu vill de ta över
och kliva uppå.
Ja, vilka träder efter,
bestiger din tron?
Försöker de skapa
en bättre situation?
Blir tortyren bannlyst
som övertalningstrick?
Eller är den som kommer
lika illa som den som gick?
Blir den av demokratin?
Är det naivt att tro?
På vilka faktorer
kan det utfallet bero?
En sak vet vi säkert:
det behövs en ny blick
En vilja att förändra
landets styrelseskick.
Den förändring som varar
den kommer ifrån
Samtal och samsyn
inte bombernas dån.
Så, käre Moammar
håll tummarna nu
för att den siste despoten
i Libyen var du.
Bildkälla: http://www.freecomputerdesktopwallpaper.com/new_wallpaper/Moammar_Gadhafi_Biography_freecomputerdesktopwallpaper_1600.jpg
Dvärgarna och Britney i Polisrazzia.
Leila K:s kisspaus på golvet under Grammisgalan
på det glada euronittiotalet har överträffats.
Det här kommer någon att få äta upp.
Rätt och oriktigt.
Shopping är en livsstil. "Jag köper - alltså är jag" travesterar den gode Descartes på ett sätt som skulle få stackarn att rotera som en elvisp i graven om han kunde höra det. De par som får sina liv utfläkta i Lyxfällan har gått på bluffen om att livet inte är något värt om man inte kan skryta med fler ägodelar än grannen. Medelst kreditkort och utrustade med ekonomiskt skarpsinne i paritet med fyraåringars har de köpt sig till ruinens brant. De sitter där med tre bilar, motorcyklar, en svindyr bostad och prylar upp till ögonbrynen och undrar varför i allsin dar borgenärerna knackar på med sådan frenesi.
För borgenärer finns det gott om i vårt land, för att inte tala om dem som lever gott på att vi gjort köprundan till vårt nya fritidsintresse. Den fryntlige Boris Lennerhov, VD för Gekås i Ullared, sågs i den dokusåpa som skildrade livet i detta Mammons tempel belåtet gå runt och inspektera sina domäner. Folk köade för att komma in på bygget och göra av med pengar och som tittare fick man möta extremshopparna som ställde upp husvagnen på en camping i närheten och ägnade semestern åt att finkamma hyllorna i jakt på allt som är oundgängligt i livet, alltmedan pengarna tickade iväg. I en sådan miljö är det kanske inte underligt att känslorna ibland tar överhanden och rinner över. För bara ett par dagar sedan kallades polisen av just den anledningen till Gekås efter att två sällskap med mödrar och döttrar hade råkat i luven på varandra. Det hela hade börjat med en kundvagnskrock och slutat med anmälan och motanmälan gällande misshandel och vållande till kroppsskada.
Hur känner man sig efter några dagar efter en sådan händelse, när ilskan har lagt sig och man sitter vid köksbordet med målsägandekopian i handen? Kan man i det läget låta bli att se det löjets skimmer som ofrånkomligt vilar över en konfrontation på Gekås parkering med kundvagnar som vapen? Jag börjar inte helt osökt tänka på Judge Judy, ett amerikanskt TV-program där människor som ska få civilrättsliga tvister lösta möts framför den stränga Judy Scheindlin. Ofta handlar det om pengar, obetalda räkningar och andra bagateller som människor skulle ha kunnat lösa utan inblandning av andra om de bara hade haft mental kapacitet värd namnet. De tomögda människospillror som försöker rättfärdiga allsköns idiotier i hennes rättssal kommer inte undan om det inte finns någon slags stringens i deras vittnesutsagor. Till båtnad för underhållningsvärdet lyser den för det mesta med sin frånvaro.
Incidenten på Gekås parkering är en självskriven parentes i rätthistorien, men den administration som omgärdar en polisanmälan har redan inneburit att en handfull mycket sorgliga människor har kostat samhället resurser som bättre hade behövts någon annanstans. Det vore kanske av värde för resursanvändningen om vi hade en egen Judge Judy dit kundvagnsmarodörer och andra stollar av samma kaliber kunde gå och få sin struntsak prövad.
Källa:
"Polis ryckte ut efter kundvagnskrock". TT.
Publicerad i Expressen [online] 20111014. Tillgänglig 20111018.
URL: http://gt.expressen.se/nyheter/1.2590747/polis-ryckte-ut-efter-kundvagnskrock
Bildkälla: http://klimatidolerna.files.wordpress.com/2010/02/kundvagn_konsumtion_m.jpg
Rekordvinter för Tjafs och Stövlar.
Emigrera till Australien. Idiotsäkert.
Vad oljebolag, regeringschefer och makthavare i allmänhet säger om växthuseffekt,
utrotningshotade djur, flytande plastskrotsöar, utfiskning, hotade regnskogar och
ihjälsvultna isbjörnar när de är säkra på att ingen lyssnar.
Häckel Päckel.
Vad får ett skratt kosta? En fråga värd att ställas. På skolor över hela landet finns det barn som får betala ett högt pris för sina klasskamraters glädje. Magont och rädsla är en valuta som är gångbar i korridorer överallt. Tyvärr vet vi att det inte blir bättre när vi blir vuxna. Vårt behov av att gruppera oss och finna människor att spy galla över för att slippa konfrontera våra egna brister och tillkortakommanden förändras inte. Däremot förändras tillvägagångsättet. Vår förmåga till subtil utfrysning förbättras och det som försiggår mellan offer och förövare blir svårare att upptäcka. Men vi vet att det finns där ändå.
Då är det ganska sorgligt att den sortens beteende har fått något av en trendstämpel. Det ligger en klar motsättning mellan all den strävan som i skolvärlden läggs på att förhindra mobbning och verbala kränkningar elever emellan och den tendens som finns inom media att inte bara ge plats åt utan också uppmuntra uppkomsten av situationer där någon görs till offer. I femmans humorsatsning Partaj blev veckans gäst Per Andersson sms-raped, vilket innebär att någon annan med hans mobil skickar mer eller mindre provocerande meddelanden till de människor som finns i telefonlistan. En av dem som som drabbades av detta var Harald Treutiger. Under 80- och 90-talet var Treutiger en välkänd TV-profil, men in på 2000-talet har engagemangen blivit glesare. Treutiger har i olika sammanhang berättat hur han sörjer sin avsomnade karriär och detta tog man fasta på. ”Dig har man inte sett på länge. På tv alltså! Skönt!” skrev en av skådespelarna och skickade iväg det. I programmet framgick det inte att Treutiger svarade, men det gjorde han. När han lite senare fick reda på sammanhanget sade han sig inte ta illa upp och slapp då också fundera mer på varför någon han betraktade som sin vän fann för gott att skicka ett meddelande som han mycket väl visste skulle träffa en mycket öm punkt.
Det återgivna exemplet är bara ett i raden av tillfällen där skratt och underhållning på andras bekostnad har blivit medial kutym. Att unga människor som deltar i Idol mobbas och häcklas av juryn har vi liksom vant oss vid och det bör verkligen ses som en varningssignal. Det innebär nämligen att gemene man har blivit sämre på att tolerera svaghet och bättre på att tolerera människor som behandlar andra med arrogans och respektlöshet. Återigen blir det uppenbart att det omgivande samhället och förväntningarna på skolans sätt att agera fjärmar sig från varandra. Skollagen skärptes i somras och elevers möjligheter att anmäla skolor som inte handskas tillräckligt handfast med mobbning har blivit bättre. Visst är det fascinerande? Samhällsklimatet har hårdnat i alla avseenden, näthatet frodas, förnedrings-TV sjunker allt lägre och alla ska förvänta sig tjuvnyp från alla håll, men kraven på att skolan ska vara en miljö helt befriad från allt det som har besmittat den övriga världen har ökat. Hur många arbetsplatser med enbart vuxna kan ärligt skryta med att ingen någonsin mår dåligt, hamnar i svårtlösta konflikter med kollegor, utesluts ur den informella fikarumsgemenskapen eller känner sig förbigångna rent yrkesmässigt? I ljuset av att det antalet sannolikt är försvinnande litet, inser man ganska fort att det är mer än utmanande att upprätthålla ordning bland impulsstyrda människor som varken utanpå eller inuti är färdigväxta. Jag menar ingalunda att rektorer och lärare med skygglappar ska ursäktas. Kanske är det mer än rimligt att vi måste börja där om vi ska kunna skicka ut individer med god självkänsla att uträtta storverk i världen. Men vi i skolan klarar det inte på egen hand!
Alla måste ta del i det ansvaret. Det kan inte bara vara skolan och den personal som verkar där som ska jobba för ett samhälle där alla kan känna sig trygga, sedda och uppskattade. Det är naivt att tro att skolan är en skyddad verkstad som inte påverkas av det omgivande samhället. Skolan utgör i själva verket en ytterst liten del i hela den kontext som uppfostrar och formar en individ och därför kan man inte förvänta sig att skolan ska utföra mirakler medan resten av världen lägger armarna i kors och tittar på. Det kan inte vara så att bara människor i skolans värld ska förväntas höja rösten för att stävja oönskat beteende.
Time to step up, som det heter, och det gäller oss alla oavsett var vi finns. Själv hade jag gärna sett att en rättrådig programdirektör kommit in i studion och tagit Partajteamet i örat för att de till priset av ett billigt flatskratt utsatte en medmänniska för ett lika grymt som onödigt skämt.
Källa:
Wahlsten, Jonna: "Häcklad av sin vän i TV", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 201001009. Tillgänglig 20111015.
URL: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article13751517.ab
Bildkälla:http://t2.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcQQKAWL-Bfroy4FUXkQXbRvSViRevGoH67gB4tMTefBd05YBOm8Jg
Post-Modernism.
Att kommunikationsvanorna i samhället har förändrats drastiskt pratas det om varje dag, men aldrig har det blivit så konkret för mig som det blev idag. Dagens unga generation kommunicerar med sina telefoner och datorer. De flesta av dem har aldrig skickat ett vanligt brev med gatuadress på. Vi som är sådär lagom unga tycker att e-post är förskräckligt modernt, men de riktigt hippa i den unga generationen bryr sig inte om mossiga mailboxar. När man som lärare frågar efter en elevs emailadress för att kunna hålla kontakten får man den inte sällan med tillägget "men jag använder den nästan aldrig", vilket gör överlämnandet till en i stort sett meningslös handling i kommunikationshänseende och ett ovedersägligt bevis för hur oviktigt det faktiskt är för gemene elev att de kan nås av de pedagoger som undervisar dem. Om man hänger med det minsta i vad som händer på multimediamarknaden och ser vilka smartphones eleverna sitter och fipplar med i korridoren mellan de där ovälkomna avbrotten som undervisningen innebär, inser man också att de flesta skolors satsning på bärbara datorer till eleverna kommer i senaste laget. Vem vill släpa omkring på en trekilosklump i ryggsäcken när det finns smidiga läsplattor med i stort sett samma funktioner som inte ens väger hälften så mycket?
Att tekniken går framåt har - förutom att revolutionera vårt sätt att interagera - förstås gjort att vissa lagringsmedier blivit hopplöst ålderdomliga. Jag är i huvudsak uppväxt med kassettband och LP-skivor och är medveten om att en 16-åring aldrig skulle kunna se den naturliga kopplingen mellan ett krånglande kassettband och en blyertspenna. Små barn skulle förmodligen fascineras och utmanas av en telefon med nummerskiva och ingen skulle väl längre komma på tanken att spara data på en diskett. Vad kommer vi att ha lämnat bakom oss om fem år? Vad kommer att hamna på elektronikåtervinningstippen under det kommande decenniet? Hur framtiden ter sig vad gäller kommunikation och nätverkande kan vi lekmän förstås bara spekulera om, men den nyligen avlidne Applelegendaren Steve Jobs har enligt källor flera idéer lagrade hos företaget som kommer att fortsätta driva branschen framåt under flera år framöver. Dessutom kommer nya idésprutor att dyka upp och med dem ny teknik och nya lösningar. Tanken svindlar onekligen.
Fortfarande befinner vi oss dock i brytningspunkten mellan gammalt och nytt och jag kan inte låta bli att småle åt gymnasisterna när de ovant smyger iväg med sina kuvert i handen. Den tanke som icke desto mindre slår mig är att de med stor sannolikhet tillhör den sista generation som fortfarande har den stora förmånen att kunna stoppa ett gammaldags pappersbrev i en gammaldags gul låda.
Bildkälla: http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/images/news_images/159/1641403_520_293.jpg
Pudlar säljer X-box i Fängelset.
Begår brått? Är det när man inte tänker innan man låter käften gå?
Snacka om att känna sig von Trapped.
Dagens upplaga av tävlingen Våra mest patetiska I-landsproblem är avgjord.
Juholts Re-Verser.
Det är det enda han kan skylla på
Och nu får han en knäpp på näsan
och i skamvrån tvingas han stå.
Styra Sverige vet vi att han vill
Inte bara basa över sitt eget parti
Men hur i allsin dar ska det gå till
När han inte klarar sin egen ekonomi?
Nej, dags för en puts på läsförmågan
det finstilta spelar faktiskt också roll!
Och visst infinner sig ändå den där frågan:
Hur kan man tillåta sig ha så dålig koll?
Vi får se vad som händer här framöver
Om Håkan får stå kvar vid sossarnas roder
Är han verkligen den som partiet behöver
Eller bara Monas tobleronebroder?
I Kvällningen.
Jag ser den.
Dagen skriker och försöker
undkomma, men den faller också.
Alla faller.
Dagen skrubbar knäna och
kvällningen baddar med sprit.
Jag utforskar himlen
och undrar var allt tar slut.
Det blöder i väst.
Bildkälla:http://danielarvidsson.files.wordpress.com/2009/12/skymning.jpg
Kvinna eller Försvinna.
I världen i stort råder brist på kvinnor och även där är det våra egna aktiviteter som har påverkat utvecklingen. Det patriarkala samhället kräver söner som försörjer åldrande föräldrar och för släktnamnet vidare och det har inneburit att döttrar inte är eftersträvansvärda. Dessutom innebär flickor traditionellt sett mer konstnader, eftersom de ska ha med sig en hemgift i boet när de blir en del av sin makes familj. Denna problematik har blivit synlig i Kina sedan barnbegränsningspolitiken satte stopp för familjer med fler än en barn och sedan ny teknik möjliggör för blivande föräldrar att tidigt få veta fostrets kön. Detta har medfört att flickfoster har aborterats av strategiska skäl, trots att det egentligen är förbjudet. Detta bruk har dessutom spritt sig till grannländerna och nu börjar bristen på kvinnor märkas.
Hur hanteras då denna brist på giftasvuxna kvinnor? Vem ska de hett eftertraktade sönerna bilda egna familjer med när det inte finns några girls next door? I sedvanlig ordning lyckas manssamhället hitta en lösning som om möjligt ännu mer förvärrar situationen för kvinnor som redan är tillräckligt utsatta. I det här fallet handlar det om regelrätt trafficking där man kidnappar och säljer kvinnor från områden där tillgången på dem är bättre och förser de giftassugna killarna med avelskor. Det riktigt sorgliga är att såvida inte en radikal förändring i synen på kvinnors värde kommer till stånd kommer dessa köpta kvinnor i sin tur - påverkade av sina makar - att välja bort döttrar de också och därmed riskera att utsätta även nästa generations unga kvinnor för samma trauma.
Detta visar med plågsam tydlighet att den jämställdhet mellan män och kvinnor som vi hittills har uppnått endast är tunn fernissa på ett mångtusenårigt mansvälde och att det krävs ytterst lite åverkan för att strukturer vi önskar vi lagt bakom oss kommer i dagen. I andra delar av världen är till och med fernissan - hur bräcklig den än är - något som kvinnor än så länge bara kan drömma om.
Källor:
Hall, Gunilla von: "Flickor väljs bort i Kina", i: Svenska Dagbladet [online].
Publicerad 20090216. Tillgänglig 20111006.
URL: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/flickor-valjs-bort-i-kina_2478447.svd
Julander, Oscar: "Männen blir fler än kvinnorna för första gången i modern tid", i. Expressen [online].
Publicerad 20110925. Tillgänglig 20111009.
URL: http://www.expressen.se/nyheter/1.2571046/mannen-blir-fler-an-kvinnorna-for-forsta-gangen-i-modern-tid
Bildkälla: http://erikssonskultursidor.files.wordpress.com/2010/02/china_girl.jpg?w=500&h=288
Tompa Trans.
genomlysta bilder ger oss
ny tillgång till det verkliga".
Det är Svenska Akademins
motivering till varför
den 80-årige Tomas Tranströmer
får det stora priset.
Det är 37 år sedan sist en svensk
fick det samtalet och han har funnits
i spekulationerna många gånger.
I år blev det äntligen hans tur.
Grattis Tompa.
Erik och Anna kör ifrån Polisen.
Sade Johan III dagen innan han kokade ärtsoppa till brorsan.
Och tänk - om programmet inte sett dagens ljus från första början skulle vi ha sluppit dig också.
Operation: Idioti.
Pussel.
Jag letar och letar och letar.
Överallt i varje skrymsle och vrå.
Jag letar ännu mera och mera och mera.
Kan ändå inte förstå.
Det känns som om jag jagar min egen svans.
Det jag söker förtvivlat är någon annanstans.
Jag letar och letar och letar.
Det ekar tomt och plaskar svart.
Försöker igen och igen och igen.
Vart har den tagit vägen? Vart?
Jag tror att jag jagar något som jag glömt vad det är.
Och hur ska jag i så fall kunna hitta det här?
Jag måste stanna.
Måste reda ut begreppen.
Bara vet att något viktigt fattas i mig.
Och att livet därför rinner
ut i sanden.
Bildkälla: http://www.photoshoptrail.com/tutorial/3d-jigsaw-puzzle-piece/3d-jigsaw-puzzle-piece.jpg
Lundells och Böndernas Generande Hårväxt.
Jag vet. Det är Karl Knutsson. Easy peasy.
Kan det möjligtvis vara rakblad?
Ketch Me if You Can.
Historien om ketchupbluffen visar att verkligheten många gånger överträffar dikten, men medan de Jesus lät sin mänsklighet ta överhanden framställs yrkesmördare på film för det mesta som känslokalla robotar. De utför sina uppdrag och reflekterar inte över konsekvenserna som deras handlingar får. Få yrkestorpeder är lika klassiska som Schakalen. Denna figur dök upp i en roman av Frederick Forsyth med samma namn 1970. Romanen har sedan filmatiserats två gånger. I versionen från 1997 med Bruce Willis i titelrollen, framställs Schakalen som något bortom det mänskliga. Han kan med hjälp av skickliga förklädnader och förfalskade papper smälta in i vilken miljö som helst och bland vilka slags människor som helst, utan att egentligen själv vara människa fullt ut. Man får som tittare nästan en känsla av att dräkten när som helst ska glipa i halsen och avslöja det samvetslösa monstrum som döljer sig därunder. En minnesvärd scen är när han i det närmaste avrättar en kille han lejt för att bygga en hållare till ett maskingevär. Killen inser inte först hur illa ute han är när de reser till en ödslig plats för en testkörning, men när Schakalen utan att blinka skjuter av honom armen när han testar träffsäkerheten och sedan avslutar till synes oberörd av killens böner för sitt liv, blir det tydligt att för Schakalen är det endast uppdraget som har betydelse.
En mer hjärtevärmande berättelse i genren är den franska Léon från 1994. Huvudpersonen som spelas av Jean Reno är en torped med yrkesstolthet som tar en föräldralös grannflicka under sina vingar när hennes familj avrättats av en korrumperad polis. Leon försöker undkomma ansvaret som flickan innebär, men hon tar sig in under hans hårda yta och det omaka paret utvecklar mot alla odds en innerlig vänskap. Motivet i sig är på intet sätt originellt, men filmen fick stor uppmärksamhet för sitt sätt att kombinera utstuderat våld med Renos innerliga gestaltning av en kallhamrad mördare som tvingas omvärdera sitt liv.
Den brasilianske torpeden nöjde sig inte med att bli vän med sitt tilltänkta offer och hans inneboende mänsklighet hindrade honom från att fullfölja det uppdrag han åtagit sig. Han kommer förstås med stor sannolikhet att bli straffad för sitt tilltag, men han har åtminstone inte gjort sig skyldig till att ha bragt en annan människa om livet. Den enda som är att betrakta som offer i hela affären är en flaska ketchup.
Källa:
Tagesson, Sofi. "Torpeden blev kär - fejkade hennes död", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20110923. Tillgänglig 20110925.
URL. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13675186.ab
Bildkälla: http://klaeli.blogg.se/images/2011/ketchup_163135781.gif
