The Gift.
- I promised her I wouldn't come back here.
- I respect that.
- I gave her my word. You were there, you sat waiting by the door when she made me promise to leave and never come back. You should know.
- I heard her. And I heard you make the promise.
His voice was hoarse. Like wood in need of glass paper and a steady hand. She had often imagined his words like rough, uneven pieces of pine in her slender hands. A strange thought, she admitted.
- So why are you asking me to break it?
He wouldn't look her in the eye. Instead he scrutinized his own hands, wandered off in the lines and crevaces created from a life of hard labour.
- I didn't realize what it really meant at the time. For me, for this place. She should not have made you promise that. She should have known better.
- Perhaps she knew better, and that's why she made me do it.
Her words fell like polished, glass balls. He finally let his gaze brush against her. It was hurt.
- She didn't realize what she asked of you when she made you promise a thing like that. She was ill. Delirious. Dying. Why would she otherwise ask you not to return to your home?
- That was the first time my mother talked to me, instead of at me. Do you know that?
He shook his head. Went back to studying the map in his hand, outlining his life.
- My mother knew exactly what she was saying and you know that. In those final moments of her life everything seemed clear to her. You couldn't make her forget what she knew deep inside anymore. She was free and all she wanted was for me to be free too.
- That's crazy talk, he hissed and suddenly his old self reared its ugly head at her.
She smiled and rose as she reached for her coat. It was green and scented with the faraway life she had grown accustomed to. Her hand touched the handle of the kitchen door for the very last time.
- She knew you so well. And she wanted me to know what she knew before you trapped me here too. That was her precious gift to me, father. Her final, precious gift.
Bildkälla: http://musformation.com/%3Cpic%3E/Birthday-Gift.jpg
Offline.
Jag bara...nej.
Nej, nej, nej, nej, NEJ.
Jag orkar inte.
Som att lyfta sig själv i håret.
Det gör bara ont.
Leder ingen vart.
Och jag orkar ändå inte.
Jag bara...
Nej.
Bildkälla: http://www.wp7connect.com/wp-content/uploads/2011/04/offline.jpg
Dum Burk.
Det borde finnas något giftigt att säga om detta. Det borde finnas massor! Hela upplägget skriker ju efter sarkasm och vanvettig nedsabling, men jag vet inte ens var jag ska börja. Det är ju å andra sidan bara simpel underhållning det handlar om. Kan man som omvärldsbetraktare och kommentator kanske med gott samvete strunta i att beskriva det vansinniga i att skrikande människor i mörker får ta upp sändningstid? Jag tror jag måste låta bli att fördjupa mig i det. Det känns som om jag löper risk att smittas av bagatellismen, eller av den där sjukan som grasserar på produktionsbolag och ger upphov till programidéer som borde ha knölats ihop och slängts i papperskorgen redan på skisstadiet.
De borde straffas, de där. De borde sökas upp i sina flotta networkkontor och få sota hårt och skoningslöst för all skit de prånglar ut. Jag borde ta och snickra ihop ett alldeles eget programkoncept, ett där bara uppfinnare av programkoncept får delta och som får 100 sätt att åka ur en gameshow att framstå som en jävla picknick. Now THAT would be entertainment!
Bildkälla: http://www.kanal5play.se/programstartbild?programId=7791059&width=320
Nu tar Fröken Giftig påskledigt. Ha nu en äggstra, skön helg.
För Rosa och Geller är det Svindåligt.
Geller hemförsäkringen då?
...avslöjar Rosa, platschef i Bregottfabriken.
Kemi(fe)kalier.
Alltsedan andra världskriget har otroliga mängder kemikalier sett dagens ljus i kemisters laboratorier. Efter sin tillblivelse har de sedan börjat användas i tillverkning och industri utan att någon egentligen reflekterat över hur vi människor och den värld vi lever i påverkas när de släpps loss i det naturliga kretsloppet.
Stefan Jarls dokumentär Underkastelsen berättar om kemikalierna som vi dagligen utsätts för och som vi bär med oss i våra kroppar, i vårt blod. Det rör sig om hundratals olika ämnen som vi också för vidare till våra barn. Mjukgörare i plast. Flamskyddsmedel. Ytbehandlingar. Sminkprodukter. Hårspray. Och vi kan inte komma undan. Man kan tro att det odödda barnet i sin livmoder är skyddat, men navelsträngen är rena autobahn för den kemikaliecocktail som mamma ovetande bjuder på. Den mamma i vardande som undviker opastöriserad ost, gravad lax, kvicksilverfisk, kaffe, rökning och alkohol gör så gott hon kan, men det som kanske gör allra störst skada - långt ner på cellnivå....kromosomnivå - kan hon inte komma åt. Det hjälper inte att sluta äta, att sluta andas, att sluta dricka. För bara genom att leva förgiftar vi våra barn.
Vi är rädda för klimatförändringarna. Risken är att de kemikalier vi bär tar kål på oss först. De förvirrar kroppen. Lurar den att tro att de är hormoner och helt plötsligt är vi sterila - oförmögna att föra släktet vidare. Så tidigt som när fostret bara består av ett par celler kan dessa främmande ämnen påverka hjärnans utveckling, det endokrina systemet - you name it. De sjukdomar och störningar som blir allt vanligare bland unga: ADHD, uppmärksamhetsproblem, autism, våldsbenägenhet, empatilöshet - dessa tror forskare kan ha sin grund i ämnen som i olika kvantiteter finns i oss och byggs på. Om det stämmer kommer det bara att bli värre.
Mer eller mindre infertila människor med allehanda diagnoser och neuropsykiska handikapp kommer att befolka våra dagis, skolor, arbetsplatser och vår framtid. Samhället blir alltmer komplicerat och de som befolkar det blir alltmer oförmögna att fungera i det. Det blir nog bara skit med skapelsens krona till slut.
Källa:
Gentelem, Jeanette: "Stefan Jarl tar prov på världen", i. Svenska Dagbladet [online].
Publicerad 20100421. Tillgänglig 20110413.
URL: http://www.svd.se/kultur/stefan-jarl-tar-prov-pa-varlden_4594305.svd
Seeing Eye to Eye Dog.
Häromsistens handlade TV4:s Kalla fakta om den allt mer pengastinna veterinärbranschen och de etiska problem som väcks i och med att tekniken går framåt. Människor lägger numera ut enorma summor på att behandla sina sjuka djur. En av veterinärerna som medverkade i programmet berättade hur förutsättningarna för hans arbete har förändrats under de 25 år han verkat i den. Bland annat sade han att man för tjugo år sedan ifrågasatte om en kattägare överhuvudtaget besvärade veterinären med sin katt om den blev sjuk. Numera finns det dem som är beredda att låta den sjuka katten få en ny njure från en frisk katt via transplantation om det skulle behövas.
Det finns miljoner människor runt om i världen som aldrig fått och troligen aldrig kommer att få god sjukvård. Barn dör i brist på malariavaccin och för att de dricker smutsigt vatten. Läkare Utan Gränser försöker med de medel de har att hjälpa så många som möjligt, men de arbetar under förhållanden som är svåra att föreställa sig. De har begränsad tillgång till mediciner, sterila miljöer och utrustning och ibland verkar de i områden där de genom sin blotta närvaro riskerar livet.
Dessa två ytterligheter är exempel på hur olika prioriteringarna i vår värld faktiskt ser ut, men förstås långt ifrån de enda. Det finns barn som aldrig får äta sig mätta, som har mist båda sina föräldrar i AIDS eller som våldtas som en del av krigsföringen. Allt resulterar i svåra trauman. Hos våra barn är det istället frånvaron av märkeskläder, nya mobiltelefoner och skidsemestrar under sportlovet som framkallar ångest. Hur har det blivit så snett? Eller har det alltid varit så snett - det är bara det att det är mer uppenbart för oss nu när vi är globaliserade och medvetna om andras livsvillkor? Jag tror att vår förmåga att sätta skygglapparna på och se till att de som står oss allra närmast - oavsett om de är människor eller djur - har det bra medan vi låter andra förbli perifera statister i våra liv kanske är en förutsättning för att vi ska klara av att leva. Eller kanske är det så att kollektivismen är en illusion och ett påhitt, en konstruktion som civiliseringsprocessen ligger bakom eftersom den är en förutsättning för att de samhälle vi tror vi vill ha ska fungera?
Jag missunnar inte hunden Torsten att han fick synen åter. Jag önskar bara att det vore lika självklart för alla som lider i världen att få sitt människovärde tillbaka.
Källa:
Skarin, Anna: "Torsten fick synen tillbaka med mirakelkur", i: Expressen [online].
Publicerad 20110408. Tillgänglig 20110409.
URL:http://www.expressen.se/husdjur/1.2395828/torsten-fick-synen-tillbaka-med-mirakelkur
Bildkälla: http://www.ykw.me/images/f.jpg
”Multiplikation, är det när man minusar?”
När jag själv började lärarutbildningen kände jag mig mycket osäker på om jag hade valt rätt. Hade jag rätt personlighet? Räckte det med min vurm för språk? Höstens studier inleddes med ett brandtal av professor Daniel Kallòs. Jag minns inte mycket av vad han sade, men jag minns att jag redan då tänkte: "Detta klarar jag aldrig!". Sedan drog terminen igång och jag insåg snabbt att den invandrade pedagogens brandtal hade väldigt lite att göra med de krav som faktiskt sedan ställdes på oss under utbildningen. I många avseenden var de skrattretande. Mycket lite av mitt framtida yrke fick utrymme i det vi gjorde de första terminerna men jag trodde i min enfald att det skulle rättas till när lärarkurserna drog igång. Men icke. Metodikprat var fult. Vi satt istället i hörsalar och lyssnade passivt på abstrakta föreläsningar om didaktikens fader, den mössprydde Comenius. Inte ett ord yttrades om klassrumsbeteende eller olika strategier för att hantera konflikter med elever. Om man dessutom var typen som aldrig missade seminarier och gruppdiskussioner kom man undan väldigt lindrigt. Vi satt i slumpvisa konstellationer och pratade lite löst om de böcker vi läst, läraren kom förbi och lyssnade pliktskyldigt in under ett par minuter och sedan var man godkänd. Just då insåg jag det inte, men senare har jag förstås ställt mig frågan hur det kunde komma sig att man - när man utbildar sig till ett så viktigt yrke - inte hade större krav på sig. Det borde ju vara A och O att man visar goda kunskaper, verbaliserar och reflekterar kring pedagogiska frågor. Det verkade emellertid inte viktigt alls, något som kom till konkret uttryck i att man som student inom lärarprogrammet aldrig kunde få spetsbetyg i en delkurs. Oavsett hur väl man presterade kunde man aldrig bli mer än godkänd. Systemet var byggt så att ingen kunde utmärka sig positivt och därför fanns heller ingen sporre till att verkligen anstränga sig. Jag gjorde det ändå, men undrar vad den pedagogiska tanken med G-gränsen var? Nöjde man sig med medelmåttiga resultat eftersom alternativet skulle ha ställt krav på lärarutbildarna att faktiskt avgöra vad vi var kapabla till som blivande lärare?
Mina tvivel på min egen förmåga hängde envist kvar fastän jag tidigt märkte att det fanns dem som hade ännu större anledning att vara osäkra på sitt vägval. En utbildning kan inte ge dig precis allt du behöver för att bli en god utövare av ditt yrke, ej heller lärarutbildningen. Somliga saker är nämligen svåra att lära ut. Dock finns där möjligheten att bearbeta och bli skicklig hanterare av delar av det stoff du själv kommer att använda tillsammans med dina framtida elever. Inte heller där imponerades jag av de krav som ställdes på oss. Främst under de terminer jag läste engelska förfärades jag av många kursares egna kunskapsbrister i det främmande språk de skulle lära ut. I synnerhet de blivande grundskollärare som valt engelska för att de var tvungna att ha ett andraämne visade att de hade lång väg kvar tills de själva skulle behärska språket på den nivå de skulle komma att kräva av sina framtida elever. Satte någon stopp för deras framfart? Nej.
I en aktuell artikelserie i Dagens Nyheter granskar Maciej Zaremba den svenska skolan och försöker hitta orsakerna till att det har gått på tok. Han skriver bl. a om Hans Jansson, rektor för friskolan Minerva i Umeå. Jansson har en bakgrund som lärare och blev efter en misshandelsanmälan från en elev avstängd från sitt arbete vid en av de kommunala grundskolorna. Han blev sedermera avskedad då han till styrelsens förvåning inte lydigt kom tillbaka tillbaka till sitt arbete när det visade sig att anmälan var falsk. Istället startade han - trött på den rådande kunskapssynen inom det kommunala skolväsendet - en egen skola. Under flera år har denna skola enligt Zaremba haft de bästa resultaten i kommunen, men det har skolchefen i Umeå inte ens velat kommentera. (Den skola som Jansson avskedades ifrån lyckades i och för sig toppa statistik den med - ifråga om förekomsten av mobbning.) Trots de höga resultaten har inte heller universitetets lärarutbildning visat något intresse för vad som är hemligheten bakom Minervas framgångar. Ointresset är ömsesidigt, eftersom varken den forskning som lärarutbildningen pysslar med eller de produkter de levererar till skolan är särskilt intressanta. Lärarkandidaterna visar på alltför stora kunskapsluckor i sina egna ämnen och är därför inte önskvärda i en skola där man lägger stor vikt vid just ämneskompetens och passion för det man gör. Varför skulle man vilja anställa någon i sin verksamhet som blev lärare bara för att man inte kom in på sitt förstaval av utbildning - nagelterapeut?
Zarembas bild av både Minerva och Skolsverige har kritiserats och det är möjligt att mycket av det han beskriver bygger på personliga iakttagelser snarare än cold facts. Björn Kindenberg bemöter Zaremba på Newsmill och vänder sig mot att hans artiklar framställs som kritiskt granskande reportage när de de facto inte är det. Kindenberg motsätter sig dock inte hans rätt att ge sin bild av och sina förklaringar till den svenska skolans misslyckande. Som verksam i skolan tycker jag det är viktigt att den och dess villlkor hamnar under luppen, liksom alla vansinniga beslut som i kombination lett fram till att det ser ut som det gör idag. Risken är förstås att den framstår som en än mindre attraktiv arbetsplats och därför i ännu mindre utsträckning än vad som varit fallet tidigare lockar människor som vill arbeta där de har en möjlighet att påverka utan att undermineras av ignoranta, akademikerfientliga tjänstemän och politiker som lägger mer tid på partikäbbel än på att lösa verkliga problem som berör verkliga människor. Ska de allra bästa studenterna vilja bli lärare måste vår profession upprättas och det måste ske nu.
Källor:
Kindenberg, Stefan: "Helvetesskildringar av skolan vinner inte på fakta". Newsmill.
Publicerad 20110411. Tillgänglig 20110412.
URL:http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/10/helvetesskildringar-av-skolan-vinner-inte-p-fakta
Zaremba, Maciej: " 'Man måste låta rätt gå före galet'. En skolas kamp mot överheten.", i: Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20110410. Tillgänglig 20110410.
URL: http://www.dn.se/kultur-noje/man-maste-lata-ratt-ga-fore-galet-en-skolas-kamp-mot-overheten
Bildkälla: http://milkchocolateandcookies.blogg.se/images/2010/teckning-ugglor-i-skola_70908612.jpg
Från Behövande till Berövande.
StiftelsenHultenheim-Wernstedska får nu kritik från länsstyrelsen för att vara ännu en i raden av aktörer som fallit för frestelsen att gynna sina egna. Stiftelsens lägenheter skall enligt stadgarna upplåtas till behövande, bildade, ålderstigna kvinnor, men adjektivet "behövande" har styrelsen helt sonika tagit bort. Istället har lägenheterna delats ut till adel och före detta moderata riksdagspolitiker som verkat inom organisationen - människor som enligt gängse definitioner är allt annat än behövande. Dock säger styrelsen att de inte tycker att de gjort något fel när de låtit gräddfilarna lägga rabarber på lägenheterna. Underförstått; "Varför i all världen skulle någon engagera sig i denna typ av sammanslutningar om de inte visste att de skulle få en rejäl belöning för engagemanget i slutänden?"
Den här sortens världsfrånvända, egocentrerade resonemang får mig att inse att de här människorna faktiskt är jävligt behövande, trots allt. De har i och för sig det de behöver i fråga om pengar, inflytande och cluelessness om de villkor som vanliga människor lever under. Utan att blinka har nämligen dessa redan välgödda berövat de verkligt behövande det som enligt testamentet rätteligen är deras. Vad de däremot är i behov av är helt vanligt folkvett.
Min fromma förhoppning är att länsstyrelsen inte fegar ur utan ger styrelsens sidenslips- och knytblusrepresentanter en rejäl, jävla minnesbeta. Dessvärre kommer detta avslöjande att drunkna i en uppsjö av andra vansinnesberättelser om idioter som i likhet med dessa bara besvärar sig med att ta ut silverskeden ur mun när de ofrälses ilska över rättmätiga privilegier behöver kväsas.
Källa:
Lindström, Anna: "Toppolitiker fick lägenheter tänkta för behövande", i: Expressen [online].
Publicerad 20110404. Tillgänglig 20110404.
URL: http://www.expressen.se/nyheter/1.2390352/toppolitiker-fick-lagenheter-tankta-for-behovande
Bildkälla: http://mmagasin.se/_internal/cimg!0/ie8wgp69zhg0imtcc2qa5e9v8ggyki2/Minns%20du%20modet%3F
Mördande Reklam.
Har ni sett reklamen för Kronans Droghandel som rullar nu? Den där den glasögonprydde familjefadern sitter på toaletten och inte får vara ifred? Först bryter sig frun in. Med lagom brytning - vi måste ju se till att reklamen är mångkulturell - berättar hon om sina fynd i apoteksbutiken. Ett efter ett kommer sedan barnen in och ifrågasätter varför han inte låst om sig när han sitter på toaletten. Han säger att han gjort det, men de lyssnar inte. Frun fortsätter att redovisa sina fynd och barnen tittar med tonårigt förakt på fadern som sitter med byxorna nere. Det hela avrundas med att en annan vuxen man ställer sig i dörröppningen och glor. Och så tar det slut.
Den där reklamen får det att krypa i mig. Den gör mig obehaglig till mods. Den gör mig förbannad - och jag fattar inte riktigt varför. Är det för att den där pappan är en så slätstruken figur? Är det barnens nedlåtande frågor? Är det frun som försöker pracka på honom ett snarkhjälpmedel som han säger sig inte behöva?
Jag föreställer mig en rafflande fortsättning. Familjefadern vrålar till slut ut sin frustration och reser sig otorkad från toastolen, med könet dinglande som ett kylskåpskallt isterband nedanför skjortsniporna framtill. Han sträcker handen snett bakåt och drar fram ett nätt handeldvapen från ett gömställe bakom toalettstolen. Han rycker åt sig frun med en väl avvägd rörelse, lägger armen kring hennes hals och drar henne intill sig i det han pressar mynningen mot hennes mörka hår. Barnen - vars miner övergått från lätt föräldraförakt till renodlad skräck - står som förstenade och stirrar på fadern. Sammanbitet fräser han åt dem att lämna badrummet inom fem sekunder om de inte vill se sin mors hjärna utsmetad över det vita kaklet. De lyder. När de avlägsnat sig ger han frun - som för länge sedan glömt sina apoteksfynd och nu bara fokuserar på att få fortsätta leva - en knuff i ryggen så att hon med ett kvävt skrik tumlar ut i hallen. I sann hollywoodanda bryter hon ut i skälvande gråt medan fadern stänger dörren, återbördar vapnet till dess gömställe och lugnt återgår till toalettbestyren.
Är jag knäpp? Kanske. Men jag döljer det i alla fall inte. Och jag lovar er - ni kommer inte att kunna se den där reklamsnutten igen utan att komma ihåg min alldeles egna, barnförbjudna fortsättning.
Bildkälla: http://www.resume.se/_internal/cimg!0/544hmhrke908cjdgc5jtvgnxxx5b7hy/Tv-premi%C3%A4r%20f%C3%B6r%20Kronans%20Droghandel.jpeg
Good Bajs, Yellow Shit Road.
En kvinna gick på kurs för att uppleva hawaiiansk tarmrening. Behandlingen fick fart på magen, men den alltför långa kön till de alltför få toaletter som fanns gjorde att hon fick tömma sin uppviglade tarm utomhus till andra kursdeltagares beskådan. Allmänna Reklamationsnämnden uppmanar nu kursanordnaren att betala tillbaka 1000 kronor av kursavgiften som plåster på såren.
Att vi så gärna vill hitta den enkla vägen till långvarig hälsa och lycka har givit upphov till en bransch som befolkas av en aldrig sinande ström kvacksalvare och charlataner. Dessa samvetslösa lurar till sig pengar och förtroende med löften om att cancer kan botas med grönsaksdekokter och att kroppen kan avgiftas medelst aromatiska fotbad. Endast fantasin sätter gränser. Det som populärt kallades kvacksalverilagen upphävdes den 1 januari 1999 men ersattes av annan lagstiftning. Den säger att det är förbjudet för icke utbildade att verka på hälso- och sjukvårdens område vad gäller till exempel smittsamma sjukdomar, behandling av cancer eller epilepsi samt det som rör graviditet och förlossning. Ändock hör vi varje dag hårresande berättelser om människor som påverkade av sin utsatta situation glömmer att de faktiskt vet bättre. Som en konsekvens av denna desperation låter de nämligen lekmän utsätta dem för direkt livsfara. Kvacksalvarna begränsar sig dock inte bara till fysiska sjukdomar utan tar mer än gärna på sig ansvaret för att komma tillrätta med klienternas psykiska besvär eller andra icke-kroppsliga tillkortakommanden. Detta är minst lika farligt.
I Trollkarlen från Oz, den klassiska filmen från 1939 där Judy Garland fick sitt genombrott, sattes allt hopp om räddning till den omnipotente magikern i Smaragdstaden. Han skulle ge det fega lejonet mod, ett hjärta till plåtmannen och vett till den vettlösa fågelskrämman. Dessutom skulle han hjälpa den vilsegångna Dorothy hem till Kansas igen. Kvartettens vandring längs the yellow brick road var en bildningsresa, ett sätt att berätta som utnyttjas gång på gång i litterära och cinematografiska verk. Det de slutligen lärde sig - och vad som skulle ta död på allt vad psykokvacksalveri heter om det praktiserades av gemene man - var att ingen annan är bättre skickad att utveckla dig än du själv. Det du söker finns redan inom dig och du kan ge dig själv mer än vad någon guru, kristallterapeut eller andecoach med en timtaxa på 1000 spänn någonsin kan erbjuda.
Vi måste sätta tilltro till oss själva och vår egen problemlösningsförmåga. Att lära sig hur man får igång en trög mage behöver inte kosta flera tusen spänn. En gryta fibergröt och massor av vatten är billigare, men förstås inte lika tjusigt att skryta om som att man haft råd att resa till ett spa i Ångermanland för att lära sig skita. Kvinnan på tarmkursen fick icke desto mindre väldigt konkreta lärdomar om det hon hade inom sig. Om det sedan var vad hon hade tänkt sig låter jag vara OZagt.
Källor:
"Kvacksalverilagen". Wikipedia.
Publicerad 20110327. Tillgänglig 20110406.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kvacksalverilagen
"Tarmkurs med för få toaletter". Svenska Dagbladet [online].
Publicerad 20110404. Tillgänglig 20110406.
URL: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tarmkurs-med-for-fa-toaletter_6064651.svd
Bildkälla: http://www.ultimatecoupons.com/blog/wp-content/uploads/2011/02/yellow-brick-road.jpg
Con Text.
En analfabet saknar helt läs- och skrivförmåga. En funktionell analfabet kan läsa och skriva, men med en skicklighet som inte är tillräcklig "för att klara av vardagen och anställningsuppgifter som kräver läskunskaper som överstiger en grundläggande nivå." Studier har visat att det finns ett samband mellan begränsad läs- och skrivförmåga och kriminalitet. Samma koppling kan ses till fattigdom. Så mycket som 60% av de vuxna i USA:s fängelser läser lika bra som eller sämre än fjärdeklassare och 85% av alla minderåriga interner är funktionella analfabeter. Av denna anledning borde en nyligen gjord undersökning gjord vid Göteborgs universitet få en del varningsklockor att ringa. Den visar nämligen hur läsförmågan hos i synnerhet pojkar har försämrats drastiskt. Orsaken sägs vara den ökade datoriseringen av hemmen. När det finns tillgång till dator tenderar pojkar att tillbringa tiden framför den istället för att ägna sig åt läsning och det innebär att de inte får den träning de behöver för att bli skickliga läsare. Det påpekas också att aktiviteten läsning har fått en genusstämpel - och det är inte en manlig sådan. Resultaten av studien i Göteborg bör också kunna nyansera den pågående skoldebatten, eftersom de visar att försämrade skolresultat inte bara kan skyllas på vad som händer i undervisningen utan att också fritiden är viktig för den enskildes kunskapsutveckling.
Kommer då detta att innebära ökad kriminalitet och ökad fattigdom även här hos oss? Är vi kanske redan där? Skulle resultatet bli detsamma om vi genomförde en läskunnighetsstudie bland svenska interner? Är de människor som inleder sina liv som vuxna i utanförskap - både socialt, ekonomiskt och kulturellt - produkter av ett samhälle där alltför mycket tid läggs på oväsentligheter? Tyvärr tenderar ju de grupper som känner sig marginaliserade att få utlopp för sin frustration på sätt som inte är konstruktiva. Den som inte kan läsa fullgott och därför inte heller ta del av allt det som det moderna samhället har att erbjuda tar för sig på andra sätt. Politiska beslut om hur samhället ska fungera, prioritera och om hur pengar i samhället ska fördelas - eller inte fördelas - har naturligtvis stor betydelse för utvecklingen. Debatten om sjukförsäkringen och vad den får för konsekvenser för de värst utsatta pågår för fullt i skrivande stund, men det finns också andra, mindre iögonenfallande, faktorer som har lika stor inverkan på hur vi och samhället kommer att te sig i framtiden. Inget sker i ett vakuum - allt hänger ihop. Vi måste lära oss att ta ett steg tillbaka, se på kontexten och inte bara på de lätthanterliga detaljerna när vi försöker skapa bättre förutsättningar för framtidens vuxna.
Av den anledningen måste föräldrar någon gång ta striden och trots telningens protester dra ur nätsladden till förmån för upplevelsen av en god bok. Det är faktiskt en investering för framtiden.
Källor:
Arevik, Niklas: "Datoranvändning försämrar läsförmågan", i: Lärarnas Tidning [online].
Publicerad 20110401. Tillgänglig 20110404.
URL: http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2011/04/01/datoranvandning-forsamrar-lasformagan
"Funktionell analfabetism". Wikipedia.
Publicerad 20101027. Tillgänglig 20110404.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/Funktionell_analfabetism
Bildkälla: http://chronotext.org/Isaiah/img/SlidingText_FR.jpg
Brinnande Dödskorvar på Bonusfest.
Botten Upp.
Pengar har blivit osynliga i vårt moderna samhälle. Enorma summor byter ägare varje dag, men några fysiska pengar ser vi sällan. Virtuella pengar har slagit igenom fullt ut. När jag arbetade inom detaljhandeln på 90-talet brukade jag få min lön i kontanter. Chefen kom sättande med en kvittens och en pengahög och när jag hade kvitterat var pengahögen min. Resultatet av en månads möda blev mycket konkret i min hand. Därför var jag också mycket mer aktsam. Det var inte bara siffror på ett bankomatkvitto. Det där känns som mycket länge sedan.
En av nutidens sjukor är att många människor inte kan handskas med pengar. Deras privatekonomi är veritabla moras av SMS-lån, avbetalningsköp och löner som inte på långa vägar täcker utgifterna för alla spontana shoppingrundor. Kan det bero på att pengarna har blivit osynliga? Jag tror det. De pengar som du aldrig hållit i tror jag också är mycket lättare att göra sig av med och för att komma tillrätta med att så många unga redan tidigt i livet hamnar i skuldfällan talas det nu om att införa privatekonomi som ämne i grundskolan. Det verkar nämligen som att alltför få barn får lära sig sunt bondförnuft hemmavid numera och då måste samhället än en gång kliva in och ta över ansvaret.
Vidar Aronsson som är ordförande för Ungdomens Nykterhetsförbund är orolig för att SMS-betaltjänsten kommer att få människor att dricka mer. Det är möjligt. Jag är dessutom orolig för alla nya möjligheter som skapas med bekvämligheten som ursäkt för att flyhänta korkskallar ska luras att lägga pengar de inte har på saker de inte behöver.
Källa:
Publicerad 20110403. Tillgänglig 20110403.
URL: http://gt.expressen.se/nyheter/1.2388675/tom-planbok-betala-drinken-med-mobilen
Bildkälla: http://swegizmo.blogg.se/images/2009/drink-recipes_62706592.jpg
2 Miljarder Småbarnsföräldrar och Juholt.
sade:
- Juholt om sin väljarkår?
- bloggmaffian om sin intelligenskvot?
- den svenska skolan om den andel elever som faktiskt vill åstadkomma något?
Eh....ursäkta mig, men.....*moahhahahahahahahahahahahahahaha*
Var det allt?
Min blogg har funnits i drygt två år. Jag hoppas att den vill leva vidare. Nya tankeskutt och skrivverkerier ligger förhoppningsvis på lur i kulissen. Men just nu - intet.
Det är som att skrapa i botten på en tom mjölburk eller skaka på ett mjölkpaket där blott droppar återstår. Det enda jag kan göra är att skramla sorgset eller med stor möda få ut den sista rännilen ur tetran. Endast tomhet återstår. Stor tomhet.
Är det där jag är nu? Har jag kommit till vägs ände? Orden tycks ju verkligen ha sinat. En torrperiod av bibliska proportioner har drabbat mina kreativa länder och ensligt tjutande är den vind som river upp damm och halvkvädna visor på de slätter där fantasifostren förut betade frodigt bokstavskäx.
Äh. April, april. Ni ser ju själva hur jag babblar på. "I'll be back", som Arnold sa.
Bildkälla: http://femtilappen.blogg.se/images/2010/skrivkramp_119823971.jpg
