Seeing Eye to Eye Dog.
Hunden Torsten hade fått grå starr. Tack vare en rådig oftalmolog, mirakeldroppar och coola skyddande glasögon kunde Torsten slippa en riskfylld situation och återigen leva ett fullgott liv. Hans husse är överlycklig och visst är det en liten solskenshistoria. Men jag är trots allt kluven till hela grejen.
Häromsistens handlade TV4:s Kalla fakta om den allt mer pengastinna veterinärbranschen och de etiska problem som väcks i och med att tekniken går framåt. Människor lägger numera ut enorma summor på att behandla sina sjuka djur. En av veterinärerna som medverkade i programmet berättade hur förutsättningarna för hans arbete har förändrats under de 25 år han verkat i den. Bland annat sade han att man för tjugo år sedan ifrågasatte om en kattägare överhuvudtaget besvärade veterinären med sin katt om den blev sjuk. Numera finns det dem som är beredda att låta den sjuka katten få en ny njure från en frisk katt via transplantation om det skulle behövas.
Det finns miljoner människor runt om i världen som aldrig fått och troligen aldrig kommer att få god sjukvård. Barn dör i brist på malariavaccin och för att de dricker smutsigt vatten. Läkare Utan Gränser försöker med de medel de har att hjälpa så många som möjligt, men de arbetar under förhållanden som är svåra att föreställa sig. De har begränsad tillgång till mediciner, sterila miljöer och utrustning och ibland verkar de i områden där de genom sin blotta närvaro riskerar livet.
Dessa två ytterligheter är exempel på hur olika prioriteringarna i vår värld faktiskt ser ut, men förstås långt ifrån de enda. Det finns barn som aldrig får äta sig mätta, som har mist båda sina föräldrar i AIDS eller som våldtas som en del av krigsföringen. Allt resulterar i svåra trauman. Hos våra barn är det istället frånvaron av märkeskläder, nya mobiltelefoner och skidsemestrar under sportlovet som framkallar ångest. Hur har det blivit så snett? Eller har det alltid varit så snett - det är bara det att det är mer uppenbart för oss nu när vi är globaliserade och medvetna om andras livsvillkor? Jag tror att vår förmåga att sätta skygglapparna på och se till att de som står oss allra närmast - oavsett om de är människor eller djur - har det bra medan vi låter andra förbli perifera statister i våra liv kanske är en förutsättning för att vi ska klara av att leva. Eller kanske är det så att kollektivismen är en illusion och ett påhitt, en konstruktion som civiliseringsprocessen ligger bakom eftersom den är en förutsättning för att de samhälle vi tror vi vill ha ska fungera?
Jag missunnar inte hunden Torsten att han fick synen åter. Jag önskar bara att det vore lika självklart för alla som lider i världen att få sitt människovärde tillbaka.
Häromsistens handlade TV4:s Kalla fakta om den allt mer pengastinna veterinärbranschen och de etiska problem som väcks i och med att tekniken går framåt. Människor lägger numera ut enorma summor på att behandla sina sjuka djur. En av veterinärerna som medverkade i programmet berättade hur förutsättningarna för hans arbete har förändrats under de 25 år han verkat i den. Bland annat sade han att man för tjugo år sedan ifrågasatte om en kattägare överhuvudtaget besvärade veterinären med sin katt om den blev sjuk. Numera finns det dem som är beredda att låta den sjuka katten få en ny njure från en frisk katt via transplantation om det skulle behövas.
Det finns miljoner människor runt om i världen som aldrig fått och troligen aldrig kommer att få god sjukvård. Barn dör i brist på malariavaccin och för att de dricker smutsigt vatten. Läkare Utan Gränser försöker med de medel de har att hjälpa så många som möjligt, men de arbetar under förhållanden som är svåra att föreställa sig. De har begränsad tillgång till mediciner, sterila miljöer och utrustning och ibland verkar de i områden där de genom sin blotta närvaro riskerar livet.
Dessa två ytterligheter är exempel på hur olika prioriteringarna i vår värld faktiskt ser ut, men förstås långt ifrån de enda. Det finns barn som aldrig får äta sig mätta, som har mist båda sina föräldrar i AIDS eller som våldtas som en del av krigsföringen. Allt resulterar i svåra trauman. Hos våra barn är det istället frånvaron av märkeskläder, nya mobiltelefoner och skidsemestrar under sportlovet som framkallar ångest. Hur har det blivit så snett? Eller har det alltid varit så snett - det är bara det att det är mer uppenbart för oss nu när vi är globaliserade och medvetna om andras livsvillkor? Jag tror att vår förmåga att sätta skygglapparna på och se till att de som står oss allra närmast - oavsett om de är människor eller djur - har det bra medan vi låter andra förbli perifera statister i våra liv kanske är en förutsättning för att vi ska klara av att leva. Eller kanske är det så att kollektivismen är en illusion och ett påhitt, en konstruktion som civiliseringsprocessen ligger bakom eftersom den är en förutsättning för att de samhälle vi tror vi vill ha ska fungera?
Jag missunnar inte hunden Torsten att han fick synen åter. Jag önskar bara att det vore lika självklart för alla som lider i världen att få sitt människovärde tillbaka.
Källa:
Skarin, Anna: "Torsten fick synen tillbaka med mirakelkur", i: Expressen [online].
Publicerad 20110408. Tillgänglig 20110409.
URL:http://www.expressen.se/husdjur/1.2395828/torsten-fick-synen-tillbaka-med-mirakelkur
Bildkälla: http://www.ykw.me/images/f.jpg
Kommentarer
Trackback
