”Multiplikation, är det när man minusar?”
När man diskuterar varför resultaten i svensk skola är så katastrofala finns det så många hönor och så många ägg att ta i beaktande och alla har sin syn på saken. Att vi kommit till den punkten är dock inget mysterium. De redskap vi pedagoger behöver för att kunna lyckas med vårt jobb har monterats ner ett efter ett och när skolsverige till slut nu står med byxorna nere är det lärarkåren som får klä skott för det stora misslyckandet. Precis som inom alla andra yrkeskårer finns det så klart människor som utbildat sig till lärare som borde ha satsat på något helt annat, men skolans misslyckande är en olycklig kombination av många saker förutom dåliga lärare, såsom paradigmskiften och otaliga politiska beslut och som alla kan vara svåra att överblicka. Min slutsats är dock att skolan har svikits å det grövsta.
När jag själv började lärarutbildningen kände jag mig mycket osäker på om jag hade valt rätt. Hade jag rätt personlighet? Räckte det med min vurm för språk? Höstens studier inleddes med ett brandtal av professor Daniel Kallòs. Jag minns inte mycket av vad han sade, men jag minns att jag redan då tänkte: "Detta klarar jag aldrig!". Sedan drog terminen igång och jag insåg snabbt att den invandrade pedagogens brandtal hade väldigt lite att göra med de krav som faktiskt sedan ställdes på oss under utbildningen. I många avseenden var de skrattretande. Mycket lite av mitt framtida yrke fick utrymme i det vi gjorde de första terminerna men jag trodde i min enfald att det skulle rättas till när lärarkurserna drog igång. Men icke. Metodikprat var fult. Vi satt istället i hörsalar och lyssnade passivt på abstrakta föreläsningar om didaktikens fader, den mössprydde Comenius. Inte ett ord yttrades om klassrumsbeteende eller olika strategier för att hantera konflikter med elever. Om man dessutom var typen som aldrig missade seminarier och gruppdiskussioner kom man undan väldigt lindrigt. Vi satt i slumpvisa konstellationer och pratade lite löst om de böcker vi läst, läraren kom förbi och lyssnade pliktskyldigt in under ett par minuter och sedan var man godkänd. Just då insåg jag det inte, men senare har jag förstås ställt mig frågan hur det kunde komma sig att man - när man utbildar sig till ett så viktigt yrke - inte hade större krav på sig. Det borde ju vara A och O att man visar goda kunskaper, verbaliserar och reflekterar kring pedagogiska frågor. Det verkade emellertid inte viktigt alls, något som kom till konkret uttryck i att man som student inom lärarprogrammet aldrig kunde få spetsbetyg i en delkurs. Oavsett hur väl man presterade kunde man aldrig bli mer än godkänd. Systemet var byggt så att ingen kunde utmärka sig positivt och därför fanns heller ingen sporre till att verkligen anstränga sig. Jag gjorde det ändå, men undrar vad den pedagogiska tanken med G-gränsen var? Nöjde man sig med medelmåttiga resultat eftersom alternativet skulle ha ställt krav på lärarutbildarna att faktiskt avgöra vad vi var kapabla till som blivande lärare?
Mina tvivel på min egen förmåga hängde envist kvar fastän jag tidigt märkte att det fanns dem som hade ännu större anledning att vara osäkra på sitt vägval. En utbildning kan inte ge dig precis allt du behöver för att bli en god utövare av ditt yrke, ej heller lärarutbildningen. Somliga saker är nämligen svåra att lära ut. Dock finns där möjligheten att bearbeta och bli skicklig hanterare av delar av det stoff du själv kommer att använda tillsammans med dina framtida elever. Inte heller där imponerades jag av de krav som ställdes på oss. Främst under de terminer jag läste engelska förfärades jag av många kursares egna kunskapsbrister i det främmande språk de skulle lära ut. I synnerhet de blivande grundskollärare som valt engelska för att de var tvungna att ha ett andraämne visade att de hade lång väg kvar tills de själva skulle behärska språket på den nivå de skulle komma att kräva av sina framtida elever. Satte någon stopp för deras framfart? Nej.
I en aktuell artikelserie i Dagens Nyheter granskar Maciej Zaremba den svenska skolan och försöker hitta orsakerna till att det har gått på tok. Han skriver bl. a om Hans Jansson, rektor för friskolan Minerva i Umeå. Jansson har en bakgrund som lärare och blev efter en misshandelsanmälan från en elev avstängd från sitt arbete vid en av de kommunala grundskolorna. Han blev sedermera avskedad då han till styrelsens förvåning inte lydigt kom tillbaka tillbaka till sitt arbete när det visade sig att anmälan var falsk. Istället startade han - trött på den rådande kunskapssynen inom det kommunala skolväsendet - en egen skola. Under flera år har denna skola enligt Zaremba haft de bästa resultaten i kommunen, men det har skolchefen i Umeå inte ens velat kommentera. (Den skola som Jansson avskedades ifrån lyckades i och för sig toppa statistik den med - ifråga om förekomsten av mobbning.) Trots de höga resultaten har inte heller universitetets lärarutbildning visat något intresse för vad som är hemligheten bakom Minervas framgångar. Ointresset är ömsesidigt, eftersom varken den forskning som lärarutbildningen pysslar med eller de produkter de levererar till skolan är särskilt intressanta. Lärarkandidaterna visar på alltför stora kunskapsluckor i sina egna ämnen och är därför inte önskvärda i en skola där man lägger stor vikt vid just ämneskompetens och passion för det man gör. Varför skulle man vilja anställa någon i sin verksamhet som blev lärare bara för att man inte kom in på sitt förstaval av utbildning - nagelterapeut?
Zarembas bild av både Minerva och Skolsverige har kritiserats och det är möjligt att mycket av det han beskriver bygger på personliga iakttagelser snarare än cold facts. Björn Kindenberg bemöter Zaremba på Newsmill och vänder sig mot att hans artiklar framställs som kritiskt granskande reportage när de de facto inte är det. Kindenberg motsätter sig dock inte hans rätt att ge sin bild av och sina förklaringar till den svenska skolans misslyckande. Som verksam i skolan tycker jag det är viktigt att den och dess villlkor hamnar under luppen, liksom alla vansinniga beslut som i kombination lett fram till att det ser ut som det gör idag. Risken är förstås att den framstår som en än mindre attraktiv arbetsplats och därför i ännu mindre utsträckning än vad som varit fallet tidigare lockar människor som vill arbeta där de har en möjlighet att påverka utan att undermineras av ignoranta, akademikerfientliga tjänstemän och politiker som lägger mer tid på partikäbbel än på att lösa verkliga problem som berör verkliga människor. Ska de allra bästa studenterna vilja bli lärare måste vår profession upprättas och det måste ske nu.
Källor:
Kindenberg, Stefan: "Helvetesskildringar av skolan vinner inte på fakta". Newsmill.
Publicerad 20110411. Tillgänglig 20110412.
URL:http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/10/helvetesskildringar-av-skolan-vinner-inte-p-fakta
Zaremba, Maciej: " 'Man måste låta rätt gå före galet'. En skolas kamp mot överheten.", i: Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20110410. Tillgänglig 20110410.
URL: http://www.dn.se/kultur-noje/man-maste-lata-ratt-ga-fore-galet-en-skolas-kamp-mot-overheten
Bildkälla: http://milkchocolateandcookies.blogg.se/images/2010/teckning-ugglor-i-skola_70908612.jpg
När jag själv började lärarutbildningen kände jag mig mycket osäker på om jag hade valt rätt. Hade jag rätt personlighet? Räckte det med min vurm för språk? Höstens studier inleddes med ett brandtal av professor Daniel Kallòs. Jag minns inte mycket av vad han sade, men jag minns att jag redan då tänkte: "Detta klarar jag aldrig!". Sedan drog terminen igång och jag insåg snabbt att den invandrade pedagogens brandtal hade väldigt lite att göra med de krav som faktiskt sedan ställdes på oss under utbildningen. I många avseenden var de skrattretande. Mycket lite av mitt framtida yrke fick utrymme i det vi gjorde de första terminerna men jag trodde i min enfald att det skulle rättas till när lärarkurserna drog igång. Men icke. Metodikprat var fult. Vi satt istället i hörsalar och lyssnade passivt på abstrakta föreläsningar om didaktikens fader, den mössprydde Comenius. Inte ett ord yttrades om klassrumsbeteende eller olika strategier för att hantera konflikter med elever. Om man dessutom var typen som aldrig missade seminarier och gruppdiskussioner kom man undan väldigt lindrigt. Vi satt i slumpvisa konstellationer och pratade lite löst om de böcker vi läst, läraren kom förbi och lyssnade pliktskyldigt in under ett par minuter och sedan var man godkänd. Just då insåg jag det inte, men senare har jag förstås ställt mig frågan hur det kunde komma sig att man - när man utbildar sig till ett så viktigt yrke - inte hade större krav på sig. Det borde ju vara A och O att man visar goda kunskaper, verbaliserar och reflekterar kring pedagogiska frågor. Det verkade emellertid inte viktigt alls, något som kom till konkret uttryck i att man som student inom lärarprogrammet aldrig kunde få spetsbetyg i en delkurs. Oavsett hur väl man presterade kunde man aldrig bli mer än godkänd. Systemet var byggt så att ingen kunde utmärka sig positivt och därför fanns heller ingen sporre till att verkligen anstränga sig. Jag gjorde det ändå, men undrar vad den pedagogiska tanken med G-gränsen var? Nöjde man sig med medelmåttiga resultat eftersom alternativet skulle ha ställt krav på lärarutbildarna att faktiskt avgöra vad vi var kapabla till som blivande lärare?
Mina tvivel på min egen förmåga hängde envist kvar fastän jag tidigt märkte att det fanns dem som hade ännu större anledning att vara osäkra på sitt vägval. En utbildning kan inte ge dig precis allt du behöver för att bli en god utövare av ditt yrke, ej heller lärarutbildningen. Somliga saker är nämligen svåra att lära ut. Dock finns där möjligheten att bearbeta och bli skicklig hanterare av delar av det stoff du själv kommer att använda tillsammans med dina framtida elever. Inte heller där imponerades jag av de krav som ställdes på oss. Främst under de terminer jag läste engelska förfärades jag av många kursares egna kunskapsbrister i det främmande språk de skulle lära ut. I synnerhet de blivande grundskollärare som valt engelska för att de var tvungna att ha ett andraämne visade att de hade lång väg kvar tills de själva skulle behärska språket på den nivå de skulle komma att kräva av sina framtida elever. Satte någon stopp för deras framfart? Nej.
I en aktuell artikelserie i Dagens Nyheter granskar Maciej Zaremba den svenska skolan och försöker hitta orsakerna till att det har gått på tok. Han skriver bl. a om Hans Jansson, rektor för friskolan Minerva i Umeå. Jansson har en bakgrund som lärare och blev efter en misshandelsanmälan från en elev avstängd från sitt arbete vid en av de kommunala grundskolorna. Han blev sedermera avskedad då han till styrelsens förvåning inte lydigt kom tillbaka tillbaka till sitt arbete när det visade sig att anmälan var falsk. Istället startade han - trött på den rådande kunskapssynen inom det kommunala skolväsendet - en egen skola. Under flera år har denna skola enligt Zaremba haft de bästa resultaten i kommunen, men det har skolchefen i Umeå inte ens velat kommentera. (Den skola som Jansson avskedades ifrån lyckades i och för sig toppa statistik den med - ifråga om förekomsten av mobbning.) Trots de höga resultaten har inte heller universitetets lärarutbildning visat något intresse för vad som är hemligheten bakom Minervas framgångar. Ointresset är ömsesidigt, eftersom varken den forskning som lärarutbildningen pysslar med eller de produkter de levererar till skolan är särskilt intressanta. Lärarkandidaterna visar på alltför stora kunskapsluckor i sina egna ämnen och är därför inte önskvärda i en skola där man lägger stor vikt vid just ämneskompetens och passion för det man gör. Varför skulle man vilja anställa någon i sin verksamhet som blev lärare bara för att man inte kom in på sitt förstaval av utbildning - nagelterapeut?
Zarembas bild av både Minerva och Skolsverige har kritiserats och det är möjligt att mycket av det han beskriver bygger på personliga iakttagelser snarare än cold facts. Björn Kindenberg bemöter Zaremba på Newsmill och vänder sig mot att hans artiklar framställs som kritiskt granskande reportage när de de facto inte är det. Kindenberg motsätter sig dock inte hans rätt att ge sin bild av och sina förklaringar till den svenska skolans misslyckande. Som verksam i skolan tycker jag det är viktigt att den och dess villlkor hamnar under luppen, liksom alla vansinniga beslut som i kombination lett fram till att det ser ut som det gör idag. Risken är förstås att den framstår som en än mindre attraktiv arbetsplats och därför i ännu mindre utsträckning än vad som varit fallet tidigare lockar människor som vill arbeta där de har en möjlighet att påverka utan att undermineras av ignoranta, akademikerfientliga tjänstemän och politiker som lägger mer tid på partikäbbel än på att lösa verkliga problem som berör verkliga människor. Ska de allra bästa studenterna vilja bli lärare måste vår profession upprättas och det måste ske nu.
Källor:
Kindenberg, Stefan: "Helvetesskildringar av skolan vinner inte på fakta". Newsmill.
Publicerad 20110411. Tillgänglig 20110412.
URL:http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/10/helvetesskildringar-av-skolan-vinner-inte-p-fakta
Zaremba, Maciej: " 'Man måste låta rätt gå före galet'. En skolas kamp mot överheten.", i: Dagens Nyheter [online].
Publicerad 20110410. Tillgänglig 20110410.
URL: http://www.dn.se/kultur-noje/man-maste-lata-ratt-ga-fore-galet-en-skolas-kamp-mot-overheten
Bildkälla: http://milkchocolateandcookies.blogg.se/images/2010/teckning-ugglor-i-skola_70908612.jpg
Kommentarer
Trackback
