Fröken Giftig

Ibland ställs frågan varför det gått så på tok för Sverige. Olika politiska falanger och ideologier har olika svar på när, hur och varför det gick snett. Alla är dock överens om att det har gått snett. Att detta skett ger också att de människor som lever i det lätt kommer på sniskan. En betydande del av de barn och ungdomar som växer upp i det gör det. De fixar inte skolan, de fixar inte att få jobb, de fixar inte att bli någon som bidrar till samhället. Ska det vara ett krav att bidra eller ska bara vissa oss av bidra?

Och klimatet hårdnar. Från och med höstterminen 2011 finns en ny gymnasieskola i Sverige. Ska man kort sammanfatta det kan man säga att kraven är tydligare och högre och utvägarna för den som inte vill eller orkar har blivit färre. I "Nya regler äventyrar skolgång" i Sydsvenska Dagbladet den 9 januari 2012 skriver Emma Leijnse om hur det nya regelverket innebär problem för ungdomar som upptäcker att de valt fel program. Förut kunde man gå över till IV-programmet i väntan på ny sökning den kommande hösten, men IV-programmet är ett minne blott. De fem introduktionsprogrammen styrs av tydligare regler och är inte till för behöriga elever som tröttnat på det program de går och vill ha något meningsfullt att sysselsätta sig med i väntan på bättre tider. Chefen på gymnasieantagningen i Malmö, Ann-Sofie Nordh, är orolig för de elever som hamnar ikläm. Hon säger att:"Man kan hårdra det och säga att skola är skola, vill du inte gå här så får du skylla dig själv. Men sen har vi det kommunala uppföljningsansvaret där vi har en skyldighet att erbjuda dem en vettig sysselsättning. Vad gör vi då?". Jag tycker svaret på den frågan är ganska uppenbart. Låt mig förklara.

Runt om i landet brottas kommuner med sinande kassor. Många gånger är det förmågan att fördela de resurser som finns som brister, men den diskussionen lämnar jag därhän. Det är i vilket fall svårt att hålla kommunala verksamheter igång och när man av besparingsskäl skär ner på stöd- och underhållsfunktioner får kvalificerade anställda sköta uppgifter som förut togs om hand av personer specifikt anställda för att sköta dem. Lärare på förskolor lagar mat, städar och diskar, undersköterskor viker tvätt och rektorer sorterar post. Är det att utnyttja dyrbara resurser på bästa sätt? Nej. Så vad vore lösningen? En ung kommunmedborgare som inte går på gymnasiet, men som inte heller fyllt 20 år, är kommunens ansvar. Går man inte i skolan och inte har någon som helst utbildning annat än grundskola är utbudet begränsat, men det behövs ingen utbildning för att diska undan en förskollelunch eller vika ett lakan. Det behövs inte heller för att koka en panna makaroner.

Låt de som hoppat av skolan få bidra till sin egen kommun med det de förmår tills dess att de kan påbörja en ny gymnasieutbildning. Det handlar inte om att sköta diversejobb under resten av livet - det handlar kanske om månader! Dessutom ger det en nyttig inblick i arbetslivet och dess villkor som många unga sägs få alldeles för sent. Naturligtvis hör jag redan röster i protest som hävdar att det inte är att anse som meningsfull sysselsättning för en 16-åring att diska på en förskola, men hur kan vi då stillatigande låta dem som studerat på universitet i flera år pyssla med detta meningslösa under arbetstid? Andra kanske varnar för utnyttjandet av billig och okvalificerad arbetskraft.  Visst - faror finns det alltid med alla system, men vad är i långa loppet farligare för en ung människa i livets startgropar? Att tillbringa tre månader på en förskola med att diska en gång om dan eller att ligga och glo i taket hemma och veta att man inte behövs?


Källa:
Leijnse, Emma: "Nya regler äventyrar skolgång", i Sydsvenska Dagbladet [online].
Publicerad 20120112. Tillgänglig 20120131.
URL: http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1599529/Nya-regler-aventyrar-skolgang.html

Bildkälla: http://www.tictac.se/wp-content/uploads/2011/09/skola.jpg

"Det blir bättre om du pratar om det". Är det verkligen så eller har vi en övertro på samtalets terapeutiska förmåga? En samtalsterapeut har nog sin åsikt i frågan klar, även om många inom detta gebit får ägna många timmar åt världsfrånvända narcissister som inte kan fungera normalt om de inte får ägna åtminstone någon stund i veckan åt ogenerat navelskåderi. Primalterapeuten anser å sin sida att samtal och analys är överskattade metoder för att hantera problem av psykologisk natur och tycker att vi ska nöja oss med att skrika ut vår frustration istället. Neuroserna blommar och vi väljer att bekämpa dem på olika sätt.

Att gråta ensam och uppgiven i mörkret när man väntar på att sömnen ska komma hör förmodligen inte hemma i någon psykologisk metodbok. Det löser inga problem och spänningar - annat än möjligtvis för stunden - men människor ägnar sig åt det ändå. Ibland är det helt enkelt för smärtsamt att forma orden kring den svarta sirap man hyser någonstans i mellangärdet. Det blir inga ord. Istället sipprar den där salta vätan ur ögonvrårna och gör örngottet styvt och fläckigt. Som genomskinligt blod ur ett sår som aldrig vill läka. Sömnen kommer till slut som en befriare och ibland, när svärtan är som djupast, nuddar tanken vid en mer varaktig dvala. Den drömlösa sömn som ingen någonsin vaknat ur.

Att försöka prata om det. Det blir lätt så jävla pretentiöst. Så fokuserat på det egna måendet. På något sätt inbillar man sig att genom att tillåta sig själv må dåligt så fråntar man andra omkring sig samma rätt. Som om det vore ett slags löjligt patent. Frågorna kommer. Mår jag verkligen så mycket sämre än någon annan? Har jag en rimlig anledning att göra det? När blir det legitimt att fundera på hur det skulle kännas att släppa ratten mitt på landsvägen när en långtradare kommer dundrande i snöröken? Är jag bara löjlig och självupptagen som inte har vett att uppskatta livet för vad det är och göra det bästa av det?

Att prata om det. Att sätta ord på något gör det mer äkta. Mer verkligt och påtagligt. Ibland också mer...vardagligt. Det som kändes så dramatiskt och omvälvande inne i huvudet blir en sorglig rest när det uttalas. Man försöker göra det obegripliga begripligt och då är det rimligt att dimensioner går förlorade. En känsla som inte har fysisk början eller slut ska sammanfattas i ändliga ord. Resultatet blir futtigt. Man landar i det där navelskåderiet som egentligen bara den med lön för mödan orkar lyssna på i längden.

Att tala om det. Det tål att tänkas på.


Bildkälla: http://cdn.stylishandtrendy.com/wp-content/uploads/2008/12/tips_depression.jpg