Fröken Giftig

 

 

Så här i undergångstider kommer jag inte helt osökt att tänka på alla de filmer som olika framgångsrikt skildrat mänsklighetens till synes fruktlösa kamp mot antingen utomjordingar, zombier, naturkatastrofer eller farsoter.

 

Historierna tar alltid sin början i det bekväma, aningslösa, västerländska samhälle som vi känner oss så hemma i och vana vid. Allt fungerar (eller...ja, ni förstår vad jag menar), elektriciteten ger oss ljus och värme, det finns larmnummer att ringa, sjukvård att uppsöka och myndigheter att vända sig till. Men så kommer den där vändningen, när det hela gått för långt, när receptionen på akutsjukhuset gapar tom eftersom sköterskan lämnat sin post för att träffa sin familj en sista gång, när till och med myndighetspersoner med kostym och namnbricka krälar in under ett skrivbord och hoppas på det bästa. Det är då hjältarna träder in.

 

Majoriteten av dessa hjältar är stereotypa. Muskelmän med vapenvana och stoneface som utan att tveka ens en mikrosekund gör vad som krävs för att hålla sig själva vid liv, för att inte tala om den sinkande svans av mindre handlingskraftiga artfränder manusförfattarna har sett till att de har i släptåg. För visst är det så om vi är ärliga; gemene man visar sig sällan från sin bästa sida när det väl gäller i katastrofrullarna. Hjältarna kämpar på medan andra överlåter sig åt offer- eller mobbmentalitet. Många offer blir just bokstavliga offer. De matas till filmens monster - må det vara aliens, översvämningar eller virus - för att hålla spänningen vid liv och de som sviker andra för att rädda sitt eget skinn kommer sällan undan med sina omoraliska handlingar någon längre stund. Intressant nog förses ofta underdogs eller människor från samhällets skuggsida med typiska hjälteegenskaper, medan de som representerar det ordnade samhället istället tenderar visa sitt rätta, själviska ansikte i avgörandets stund.

 

Men hur kommer vår avgörande stund att bli? Har den kanske redan inträffat, bara det att vi inte märkte det? Kanske är det människans oförmåga till långsiktig planering, ovilja att ändra vår livsstil eller övertro på teknologins framsteg som i kombination är den nemesis som kommer att sänka oss en dag. För även i en historia som skildrar mänsklighetens sista skälvande timmar som förmodade härskare på detta blågröna klot så finns de där, de där bland oss som bara kör på business as usual medan laserstrålarna smälter hjärnor omkring dem. Som när medmänniskor ligger döende på gatan efter en intergalaktisk attack istället för att hjälpa krossar skyltfönstret på elektronikaffären och stjäl den där platt-TV:n de aldrig trodde de skulle få råd med. I den allmänna villervallan lägger de rabarber på så många kapitalvaror de bara kan och springer hem, lyriska över att det inte finns någon polis som kommer att vara intresserad av att sätta fast dem.

 

Publiken får dessvärre aldrig se insikten som drabbar dem när den åtråvärda TV:n väl är hemsläpad. När de inser att inga vänner längre är vid liv och kan bli avundsjuka på prylen och när det står klart deras nya apparat förmodligen aldrig kommer att visa några sändningar eftersom TV-bolagets alla representanter blivit alienfoder och strömmen för länge sedan gått. 

En översättning av ett dvärgnamn i bioaktuella "Hobbit" har väckt rabalder. Det engelska Oakenshield har blivit Ekenskölde i svensk översättning och en tant som lystrar till Ekenskjöld i efternamn känner sig kränkt och liknar det vid "ett slag i ansiktet". Hon vill verkligen inte att hennes namn ska förknippas med sagofigurer, men säger sig varken vara en bråkmaja eller ha kapacitet att dra igång rättsprocesser mot "stora drakar". Att skapa uppmärksamhet kring eländet i kvällspressen tycks hon däremot inte ha några som helst problem med.

 

Än en gång framgår det med all önskvärd tydlighet att Sverige är det land där befolkningen förmodligen har rekord i antalet kränkningar per capita. Det verkar knappt finnas någon som inte har anledning att känna sig kränkt eller "ha fått nog" av något, många gånger utan att ha koll på de mest grundläggande fakta i sakfrågorna det gäller. Anledningarna till att folk sådär i största allmänhet känner sig kränkta är tyvärr ofta skrattretande, men det faktum att detta har blivit ett sätt att leva och förhålla sig till andra människor är inte det minsta roligt. Det får två tydliga och olyckliga konsekvenser. Dels skapar det ett klimat som sanktionerar att vissa gastar om kränkning så fort de får sina åsikter ifrågasatta, och dels riskerar det att urvattna själva begreppet i sådan utsträckning att det inte betyder ett jävla dugg när det väl gäller.

 

Att känna sig personligen kränkt och anse att ens eget julfirande saboteras för att Disney klipper bort ett par sekunder innehållande unkna nidbilder av folkgrupper man själv inte tillhör ur en 70 år gammal tecknad film - som för övrigt beskurits tidigare år utan att någon reagerat nämnvärt - är inte en reaktion som står i proportion till händelsen. Att känna sig personligen kränkt och påhoppad om man blir orättvist eller på andra sätt illa behandlad av människor man möter i sin vardag på grund av man är kvinna, mörkhyad eller homosexuell spelar i en helt annan liga. Det är oroande att så många inte ser skillnaden.

 

Den amerikanske författaren Ralph Waldo Emerson sade en gång: "Let me never fall into the vulgar mistake of dreaming that I am persecuted whenever I am contradicted.” Kanske något att kontemplera medan vi njuter av julfriden?

 

 

 

 

Påven Benedictus har numera konto på Twitter.

Då har han nåt att pyssla med där han sitter.

Det hade dock varit mera skoj

Om Högsta Chefen - som en ploj

gjort detsamma, men jag tror ej att han gitter.

 

 

 

Bildkälla: http://www.vatican.va/holy_father/img/index_benxvi.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och vad hände med mittemellan?

 

 

 

 

 

Tre kakor, tre kakor som bruna råkar va',

att sjunga om oss har man sagt är inte bra.

Små tärnor får ej sjunga om vår promenad.

Om vi beläggs med husarrest blir PK-nissen glad.

 

Vi tystas, vi tystas, för någon kan bli kränkt,

och fastän vi först stillsamt undrar hur man tänkt

Är vår husarrest kanske blott en bagatell?

Då drunkar fort vår klagolåt i annat i-landsgnäll.

 

Men vi undrar, vi undrar trots allt vad vi har gjort?

Får vi tre klä skott för nån annans tanke-lort?

Ibland får små saker en galen proportion

Så låt oss vara kakor blott, skilj på bak och person!

 

 

 

Bildkälla: http://imgs.sthlmsfinest.com/blogEntryImages/1655171.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vadårå? Gargantua måste ju börja sin utbildning någonstans...

 

 

 

 

 

 

 

Jag ska krossa honom som den lus han är,

har ett högdjur inom intelligentian sagt.

En annan medlem av samma navelskådarsfär

har gett välsignelse till denna våldsamma akt.

 

Den poet som skaldar om larver och gamla paddors bett,

bör akta sig noga för kinakännarens vrede.

Poeten säger sig dock endast skriva om det han allmänt sett

när unga kvinnor bereds plats i gubbars reden.

 

Tranströmers översatta haikus och komplexa poesi

sägs vara upptakten till denna bittra fejd.

Nu hotas även svenska hustrun till översättaren Li Li.

På somligas hämndlystnad tycks det inte finnas någon hejd.

 

Litteratur skapar förståelse och också empati.

Det finns så mycket gott som läsning och böcker skänker.

Men det här spektaklet visar tydligt - och visst är det en tragedi?:

Även intelligentian har stundom otur när de tänker.

 

 

 

 

 

 

Visst. Svårt att bo i ett nerbrunnet hus, nichts?