Bolt Slukas av Antarktis.
något annat än en tandborste som personlig grej att ta med.
Armbrott och Straff.
Somliga straffar Gud med en gång, säger ett talesätt. Det stämmer bra i 32-årige Dmitry Ivanovs fall. Han trodde förmodligen att det skulle bli en enkel match att befria den ryska tanten på gatan från sin väska, men då hade han inte räknat med 79-åriga Nina Rykmans beslutsamhet. Hon höll så hårt i sin egendom att väskryckarens axel rycktes ur led. Han föll därefter så illa att han bröt en arm, fick sprickor i revbenen och drabbades av hjärnskakning. Fru Rykman tyckte emellertid inte att tjuven lidit tillräcklig skada utan gick dessutom loss på honom med den väska han inte lyckats ta ifrån henne. Till slut lyckades han dock undfly den ilskna damen och ta sig till akutmottagningen där han fick sina skador omsedda.
Om detta hade varit Sverige hade tanten förmodligen redan suttit inne på Hinseberg. Hennes pension hade oavkortad lagts på ersättning för sveda och värk till den stackars mörbultade väskryckaren. Hans liv hade efter en tids konvalescens återgått till det normala, medan tanten hade fått betala dyrt för att hon haft mage att med våld försöka hindra någon att tillskansa sig hennes egendom.
Jag förespråkar inte våld. Våld ska undvikas till varje pris, eftersom det sällan bidrar till annat än mer våld. Min reptilhjärna håller emellertid inte alltid med om detta. Den kan ibland ge upphov till bisarra fantasier där jag får möjlighet att utdela smärtsam, utdragen, fysisk bestraffning till människor jag anser har gjort sig förtjänta av det. När jag läser om kvinnor som överfallits utomhus brukar de bli särskilt detaljerade. Känslan av ett knä uppkört i ett oskyddat scrotum eller ett knogjärn som knäcker näsben och splittrar tänder gör mig nästan berusad - för att inte tala om den järnmättade doften av färskt blod och en poor-excuse-for-a-man som ligger kvidande av smärta vid mina fötter.
Detta lär förbli fantasier - hoppas jag! -men reptilhjärnan inom mig applåderar och beundrar icke desto mindre den ryska tanten och hennes obändiga vilja. Den uppmanar oss alla att - när nöden så kräver - göra ett "ryk"!
Källa:
Sundell, Camilla: "Skulle råna mormor - hamnade på sjukhus", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20110826. Tillgänglig 20110826.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13530119.ab
Bildkälla: http://storamodegarderoben.blogg.se/images/2006/bild_013_1162129370_7519391.jpg
Kuriöst.
När riksdagsbeslut om förbud mot rökning på restauranger och krogar trädde i kraft sommaren 2005 var det välkommet. Jag var trött på att komma hem från utekvällar och stinka som ett askfat trots att jag inte dragit ett enda bloss själv. Jag tyckte synd om bar- och serveringspersonal som tvingades vistas i en sådan arbetsmiljö och ansåg att bord för rökare på restaurang var ungefär lika meningsfullt som att ha ett kisshörn i en bassäng. Så här sex år senare känns det till och med nästan overkligt att man någonsin fått röka i offentliga lokaler och att allergiker, astmatiker och andra som helt enkelt inte uppskattade passiv rökning i praktiken var utestängda från nöjeslivet.
Och jakten på blossare fortsätter. De får snart inte röka någonstans, åtminstone inte där någon kan råka se dem. Röster höjs för att förbjuda rökning även på allmänna platser utomhus, såsom busskurer och uteserveringar och runt om i landet inför kommuner rökförbud för sina anställda under arbetstid. Piteå kommun har utrett frågan under två år och var på väg att klubba igenom ett sådant beslut i dagarna. Detta blev dock inte av utan ärendet bordlades till längre fram i höst. Planerna på att förbudet ska införas ligger dock fast, men trots detta har kommunen nu investerat 270 000 kronor i tre nya rökkurer som ska placeras ut vid stadshuset. På frågan om det inte är onödigt dyrt med tanke på det planerade förbudet svarar kommunchef Mats Berg att det dels är viktigt att kurerna är estetiskt tilltalande och dels att det kommer att finnas besökare och människor i stadshuset som inte är kommunanställda och därmed inte kommer att omfattas av förbudet.
Hur ska man se till att förbudet efterlevs av dem det gäller? Vem kommer att agera tobakspolis uanför Piteås stadshus när förbudet träder i kraft och hur kommer övervakningen att gå till? Jag kan tänka mig situationer när den av kommunchefen tillsatte nikotinjägaren smyger runt och med myndig stämma ber om anställningsbevis från de personer som puffar pinne inne i kurarna. Problemet är att det känns som gestapometoder light och därför kan bli knepigt att rättfärdiga. Kommer man istället att tvingas till att blint lita på de kommunanställdas eget rättpatos och hederskänsla i det här fallet? Nja. Göteborg bör ha lärt kommunala paragrafryttare att inte agera rundhänt med sådant förtroende utan tvärtom förutsätta att människor varken gör som de blir tillsagda eller lyder regler och normer om ingen kontrollerar dem. Det finns en anledning till att Piteås beslutsfattare sköt det hela på framtiden och jag tror vi har funnit den.
Så vad händer härnäst, tro? Tobakspolis eller låt-gå-men-då-har-vi-i-alla-fall-visat-att vi-vågar-ta-ett-beslutvarianten? Jag skulle bli storligen förvånad om rökrutor med ID-kontroll även framledes kommer vara annat än en orwellsk kuriositet.
Källa:
Sandberg, Per: "Rödförbud på gång - då köper kommunen rökkurer", i : Piteå-Tidningen [online].
Publicerad 20110825. Tillgänglig 20110525.
URL: http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/senaste_nytt/artikel.aspx?ArticleId=6347691
Bildkälla: http://metrobloggen.se/metrobloggen/media/30648/coughingashtray.jpg
Bilkrock på Resa i Khadaffis Sovrum.
Letar de efter hans värmesökande missil?
Somliga kunde behöva lära sig dricka som folk också.
Utsiktslöst.
Piteå kommun ville så gärna bygga ett utsiktstorn
Om vyerna är vackra så vill man ju se ut.
Men nu står det stolta tornet, dolt i skog och utsiktslöst
Varför? Jo - därför att pengarna tog slut.
Är inte detta, go' vänner, en utmärkt metafor
för hur det brukar vara i offentlig verksamhet?
Högtflygande planer kläcks i slutna mötesrum
men problemen börjar hopa sig när eländet blir konkret.
Somliga idéer borde ha fått förbli där de var,
blott som plumpar i protokollet eller i skrotade visionsdokument.
För när man väl påbörjat bygget och ser det svaja på lösan sand
är det nämligen för sent att låtsas som att det aldrig hänt.
Inspirerat av:
"Utsiktstorn utan utsikt". TT. Aftonbladet [online].
Publicerad 20110824. Tillgänglig 20110824.
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13516684.ab
Bildkälla:
http://1.bp.blogspot.com/_Gpl9G405Grs/TEAQnqfcToI/AAAAAAAAAH4/VHS4WQZfx2w/s1600/sandslott_hi.jpg
Förkroppsligat.
Växande magar kommer att vara ett hett ämne de kommande månaderna. Det kan vi tacka prinsessan Vickan för. För henne är det dock med all sannolikhet ett övergående problem. Det bör vara en smal sak att bli av med gravidkilona när hon ju faktiskt är gift med sin personlige tränare. Och tur är väl det. Pressen på nyblivna mammor att snabbt återgå till sitt forna slanka jag efter kläckning är stor. Men alla strävar inte nedåt.
Susann Eman håller krampaktigt fast vid varje hekto. Hon går på en diet som ger henne 21 000 kalorier om dagen (vilket är 10 gånger mer än vad en människa vanligtvis äter) och stoppar därför i sig allt det som Anna Skipper rynkar på näsan åt. Eman har redan epitetet världens fetaste mamma - hon har två söner som hjälper henne med de sex kundvagnar mat hon måste inhandla varje månad - men strävar också efter att bli världens fetaste kvinna. Hon är sjukskriven för sin fetma sedan flera år tillbaka och får sina inkomster genom att modella på nätet. Eman säger att hennes vikt ger henne sjävförtroende och får henne att känna sig sexig. Det är minst sagt en bedrift med tanke på hur världen i allmänhet betraktar och behandlar överviktiga. De egenskaper som feta människor så att säga får på köpet med sina kilon är ju sällan av det eftersträvansvärda slaget. Till dem hör saker som karaktärslöshet, lättja, likgiltighet och rentav dumhet och de fördomar som denna attityd bottnar i är svåra att arbeta bort och plågsamma för de drabbade att bemöta. De finns överallt i samhället och är mer eller mindre subtila.
Det är därför svårt att inte förfasa sig över det beslut som Eman fattat. Den kvinna som tidigare innehade titeln som världens fetaste kvinna vägde uppskattningsvis 725 kilo och dog av njursvikt 1994. Är en för tidig död något att eftersträva? Är det rätt att riskera livet för ett dumt rekord? Tydligen - för det finns gott om människor förutom Susanne Eman som tycker det är helt i sin ordning. De får emellertid helt andra reaktioner på de påhitt som innebär direkt livsfara. Vad sägs om Göran Kropp, årets smålänning 1993? Bergsklättraren som under mitten av 90-talet besegrade både K2 och Mount Everest - det sistnämnda utan hjälp av syrgastuber och efter att först ha cyklat hela vägen dit från Stockholm. Han överlevde förvisso otaliga expeditioner och strapatser under vansinniga förutsättningar, men hans farliga intresse blev till slut hans fall - bokstavligen. Han omkom nämligen utanför Vantage i Washington 2003 när hans säkerhetsutrustning inte fungerade. Det kan tyckas som en ödets ironi att Kropp som vid flera tillfällen lurat döden vid världens tak omkom när han ägnade sig åt enkel klätterträning.
Kropp har redan gått ur tiden och jag tror inte heller att Susanne Eman kommer att få uppleva det som brukar kallas de gyllene åren. De har/hade båda tydliga mål i livet och en beredskap för att riskera liv och lem för att uppnå dem, men om man bortser från dessa gemensamma nämnare kunde deras liv knappast vara mer väsenskilda.
Källor:
Bergfeldt, Carina: "Världens fetaste mamma - vill bli störst i världen", i: Aftonbladet [online].
Publicerad 20110818. Tillgänglig
URL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13483941.ab
"Göran Kropp". Wikipedia. Publicerad 20110615. Tillgänglig 20110823.
URL: http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ran_Kropp
Bildkälla: http://www.natural-weight-loss-myths-revealed.com/images/Lose-Inches-Natural-Weight-Loss1.png
Surfplattor och Rysk Post.
Det där stora landet till höger om Finland?
Nu snackar vi sjöflygplan.
Mammor Lyfter i ICA-reklamen.
Så man trodde inte på take off?
Vicken grej.
Nu är det dags. Vickan är på smällen. Eller förlåt: "Kronprinsessan är gravid" bör det väl heta på PK-svenska. Storken levererar enligt uppgift (det är liksom svårt att föreställa sig en svettig sessa som ylar otidigheter på förlossningen medan hon hyperventilerar lustgas) telningen någon gång i mars 2012 och redan nu kan man genom Expressens försorg gratulera de blivande föräldrarna. Jag tror jag väntar lite med det.
Hovet meddelar att modern mår bra (läs: spyr varenda morgon och gnagar murbruk istället för sitt sedvanliga löskokta morgonägg) och att alla vid hovet och i kungafamiljen "gläds åt beskedet". Det sistnämnda är ungefär lika omvälvande som att säga att "barn ska lära sig saker i skolan" eller "vi vill att vår verksamhet ska präglas av god kvalitet", men är väl sådär lite småputtrigt trevligt mitt i all rapportering om svältkatastrofer och diktatorer som ser ut som galna östermalmstanter.
Det måste också vara en välkommen omväxling för Bertil Ternert, informationsansvarig vid hovet, att få berätta något roligt för media istället för att dementera uppgifter om kungens samröre med fotointresserade maffiagubbar och stripteasedansöser med femhundringar i stjärtklykan. Hur roligt det sedan blir för oss skattebetalare att få ännu en privilegierad mun att steka sparvar åt ska jag inte uttala mig om, eftersom monarkins vara eller icke vara inte står högst på min agenda över världsproblem att lösa. Jag kan dock ana att Republikanska föreningen har ett och annat att säga om den saken.
Ingen kommer så klart att veta vilken sort det är innan kläckning. Det enda vi kan vara säkra på är att hovreportrarna och papparazzidrevet gnuggar tassarna och att Vickans växande mage kommer att finnas med i vartenda nummer av Svensk Gam...förlåt, Damtidning de kommande sju månaderna.
Hjälp. Jag är less redan nu.
Bildkälla: http://housebreakingyourhuman.files.wordpress.com/2011/04/pregnant.jpg
Kysskt Värre!
Många tyskar retar sig på att seden med kindpussar har nästlat sig in från sydligare breddgrader. Fransmän och italienare pussar sig fryntligt genom vardagen, men de lite mer återhållsamma nordborna tycker att det är alldeles för närgånget.
Jag håller absolut med. Kindpussar med kreti och pleti är ett jädrans otyg och jag vore tacksam om vi svenskar kan hålla oss ifrån denna kontinentala ovana. Min uppväxt var inte särskilt fysisk, åtminstone inte vad jag kan komma ihåg. Kramar var för speciella tillfällen. När folk skulle åka bort och vara borta länge eller när man skulle tacka en släkting för en present. Det sitter i. Jag kramas definitivt inte hur som helst och med vem som helst. Jag uppskattar inte att skaka hand med någon som inte har vett att släppa greppet, utan behåller det någon evighetslång minut för länge och kanske till och med lägger den andra handen ovanpå med eftertryck. (Vad menas med det egentligen?!) Jag gillar inte när folk inte har vett att hålla avstånd i kön på ICA utan flämtar en i örat när man ska slå den superhemliga pinkoden. Jag hyser till och med stark motvilja mot att dela ett dubbelsäte med någon jag inte känner på en buss och undviker det aktivt om jag kan. Att känna mitt ben frottera sig med ett okänt dito i gupp och vid svängar förgyller ingalunda min dag. Det finns vid närmare eftertanke faktiskt få saker i livet jag uppskattar lika mycket som mitt personliga space.
Därmed inte sagt att jag inte kan vara passionerad och närgången. Att inte beröring med människor jag uppskattar gör mig friskare och mer tillfreds. Men jag vill själv kunna välja vems baciller jag ska härbärgera.
Försök kindpussa mig så ska ni baske mig få se på annat.
Bildkälla: http://www.dn.se/images/2011/08/13/kindpuss-660.jpg
Lärar-Legs.
Pålagor och utsagor.
Gymnasieboken och ministertoken.
Skolverket och ofrimärket.
Föräldraansvar - menar de allvar?
Mitt i.
Står vi.
Lassa på!
Vi kämpar ändå.
Terminsstart - underbart?
Termin igång - min svanesång.
Äh - vi hänger i.
Men med ironi.
Bildkälla: http://2.bp.blogspot.com/_KzHYA0-VQy0/SWwUqEAbM4I/AAAAAAAAAsc/_gfSlD1-w3k/s400/elephant+legs.jpg
