Mån-omkultur.
Vi talar mycket om mångkultur i dagarna när vi istället borde lägga vår möda på mån-omkultur, viljan att måna om varandra. Det finns så mycket nöd, lidande och svårigheter i världen likväl som det finns lidande hos människor som är våra allra närmaste grannar. Det nya, kalla Sverige har blivit ett begrepp och intolerans mot de människor som av olika anledningar inte anses passa in i samhället tar sig tydligare uttryck. Enklast är det att rikta sin frustration mot dem som har allra svårast att försvara sig och då ligger nysvenskarna nära till hands. Muslimsk extremism och blodiga terrordåd har drivit opinionen till sin spets och under den senaste tiden har ett flertal höga politiker ute i Europa, bl. a den brittiske premiärministern David Cameron, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och den franske presidenten Sarkozy, uttalat sig om multikulturalismens misslyckande i Europa. Kritiska röster menar att detta legitimerar de högerpopulistiska rörelsernas retorik, en retorik som lägger skulden för allehanda samhällsproblem på invandringen och invandrares ovilja och/eller oförmåga att bli "fullvärdiga medborgare" i sina nya hemländer. Tydligen är det lätt att glömma att människan alltid har rört på sig.
Migration är nämligen en avgörande del av vår historia. Man vandrade för att hitta bytesdjur och sedermera för att hitta odlingsbar mark. Nybyggarna - de pionjärer som bröt ny mark i ingenstans - bidrog till vårt segertåg över världen. Vildmarken erövrades och tvingades till underkastelse. Denna iver att erövra och äga har berikat oss men också orsakat mycket lidande och vi har försökt och försöker skapa förutsättningar för att göra samarbete mer fördelaktigt än konflikt. Efter andra världskriget bildades t. ex Kol- och Stålunionen i Europa i ett led i att göra krig olönsamt. Detta 50-åriga samarbete avslutades 2002, men gav upphov till EU, den gemenskap som underlättar för varor, tjänster och människor att röra sig fritt över medlemsländernas gränser. Den globalisering vi är mitt inne i är bara ett nytt led i den utvecklingen. Nationsgränserna har inte längre någon som helst betydelse när vi pratar om ekonomi, kunskap, produktion eller teknologi och den isolationism och längtan tillbaka till monokultur och homogenitet som en del ägnar sig åt är ett futilt försök att upprätthålla en världsordning som inte ens längre finns.
Vad gäller monokultur är det ett begrepp som oftast används inom jordbruket. Om man odlar en och samma gröda på samma jordplätt under flera års tid riskerar jorden att utarmas och skörden gradvis att minska. En större variation på det man sår borgar för bättre avkastning på lång sikt. Trots - eller kanske tack vare - den jordnära kopplingen är begreppet applicerbart på vårt samhälle. Influenser utifrån (nya grödor) gör tillvaron (åkern) mer dynamisk och mindre förutsägbar. Om man sköter sina kort rätt kan utvecklingen bli fördelaktig och samhällsvinsterna (skörden) betydande, men detta kräver planering, helhetssyn och engagemang från den som sköter ruljangsen. Många hävdar att det är där felet ligger. Ingen har tagit ansvaret eller det helhetsgrepp som krävs för att ett sådant enormt åtagande ska lyckas. Oavsett framgång eller misslyckande i detta avseende är kontentan ändå att vi i vilket fall som helst inte hade kunnat behålla vår monokultur. Vi är en del av en värld i förändring och måste förhålla oss till det.
Kanske är det då på sin plats att tänka i termer av just mån-omkultur istället? Att odla mänsklighetens goda sidor kan bli ett mål för oss och framtida generationer. I en tid då vinstmaximering alltid tycks övertrumfa allt annat vore det i sanning ett revolutionerande förhållningssätt. Och vore det inte högst lämpligt att göra ett sådant vägval nu? Nu, när vi lever i en tid då gamla sanningar tenderar att sluta gälla? Revolterna som nu pågår i arabvärlden är delar i en omvandlingsprocess som ingen säkert kan säga vart den kommer att leda. Vi kan bara hoppas att de inte bereder väg för mer lidande, men om ropen efter demokrati tystas av nya krafter som drivs av samma gamla egoistiska begär är det dessvärre precis så det kommer att bli.
Hur kan vi se till att det inte blir så?
Migration är nämligen en avgörande del av vår historia. Man vandrade för att hitta bytesdjur och sedermera för att hitta odlingsbar mark. Nybyggarna - de pionjärer som bröt ny mark i ingenstans - bidrog till vårt segertåg över världen. Vildmarken erövrades och tvingades till underkastelse. Denna iver att erövra och äga har berikat oss men också orsakat mycket lidande och vi har försökt och försöker skapa förutsättningar för att göra samarbete mer fördelaktigt än konflikt. Efter andra världskriget bildades t. ex Kol- och Stålunionen i Europa i ett led i att göra krig olönsamt. Detta 50-åriga samarbete avslutades 2002, men gav upphov till EU, den gemenskap som underlättar för varor, tjänster och människor att röra sig fritt över medlemsländernas gränser. Den globalisering vi är mitt inne i är bara ett nytt led i den utvecklingen. Nationsgränserna har inte längre någon som helst betydelse när vi pratar om ekonomi, kunskap, produktion eller teknologi och den isolationism och längtan tillbaka till monokultur och homogenitet som en del ägnar sig åt är ett futilt försök att upprätthålla en världsordning som inte ens längre finns.
Vad gäller monokultur är det ett begrepp som oftast används inom jordbruket. Om man odlar en och samma gröda på samma jordplätt under flera års tid riskerar jorden att utarmas och skörden gradvis att minska. En större variation på det man sår borgar för bättre avkastning på lång sikt. Trots - eller kanske tack vare - den jordnära kopplingen är begreppet applicerbart på vårt samhälle. Influenser utifrån (nya grödor) gör tillvaron (åkern) mer dynamisk och mindre förutsägbar. Om man sköter sina kort rätt kan utvecklingen bli fördelaktig och samhällsvinsterna (skörden) betydande, men detta kräver planering, helhetssyn och engagemang från den som sköter ruljangsen. Många hävdar att det är där felet ligger. Ingen har tagit ansvaret eller det helhetsgrepp som krävs för att ett sådant enormt åtagande ska lyckas. Oavsett framgång eller misslyckande i detta avseende är kontentan ändå att vi i vilket fall som helst inte hade kunnat behålla vår monokultur. Vi är en del av en värld i förändring och måste förhålla oss till det.
Kanske är det då på sin plats att tänka i termer av just mån-omkultur istället? Att odla mänsklighetens goda sidor kan bli ett mål för oss och framtida generationer. I en tid då vinstmaximering alltid tycks övertrumfa allt annat vore det i sanning ett revolutionerande förhållningssätt. Och vore det inte högst lämpligt att göra ett sådant vägval nu? Nu, när vi lever i en tid då gamla sanningar tenderar att sluta gälla? Revolterna som nu pågår i arabvärlden är delar i en omvandlingsprocess som ingen säkert kan säga vart den kommer att leda. Vi kan bara hoppas att de inte bereder väg för mer lidande, men om ropen efter demokrati tystas av nya krafter som drivs av samma gamla egoistiska begär är det dessvärre precis så det kommer att bli.
Hur kan vi se till att det inte blir så?
Bildkälla: http://www.explodingdog.com/drawing/iwilltakecareofyouwhenyougrowold.gif
Kommentarer
Trackback
