Fröken Giftig

Vi lever i en tid av motsägelser. Storebror erbjuder och uppmuntrar till självbestämmanderätt och individuell frihet med ena handen och kringskär och lagstiftar bort den med den andra. I Stockholms stad har han tagit kommandot över folkhälsan och beslutat om rökförbud under arbetstid. Det innebär att en rökare inte längre har rätt till blosset på rasten. Motiveringen till beslutet är att man först och främst värnar om arbetstagarnas hälsa samt anser att tobak är en ofräsch och illaluktande vana.

Rökning ÄR farligt. Cigaretter är en drog. Det är inget vi behöver tvista om. Människor som röker löper betydligt större risk att få cancer, KOL och emfysem. De kostar vården miljardbelopp varje år. På ytan verkar det kanske därför okomplicerat att förbjuda människor att ägna sig åt detta destruktiva missbruk i anslutning till sin arbetsplats, men fullt så enkelt är det inte. I en debattartikel i Aftonbladet skriver Yasmin Eriksson, Ylwa Liljegren och José Martinez - alla tre anställda inom Stockholms stad - att rökförbudet faktiskt är en kränkning mot människors grundläggande rättighet att fatta beslut om sin egen kropp och hälsa. De tror att ett erbjudande från arbetsgivaren till rökare i arbetsstyrkan om hjälp till rökavvänjning skulle ha genererat ett betydligt mer positivt resultat än detta förbud och dessutom vara mer i linje med den ganska självklara tanken om att vuxna människor själva måste få bestämma över sina liv.

Syftet med förbudet kan alltså tyckas bottna i omsorg, men i grunden handlar det om att arbetsgivaren tar sig rätten att bestämma över sina anställdas livsföring. I och med detta är man ute på etiskt sett minerad mark. Var ska i så fall gränsen dras? Ska den person som lider av svettningar och luktar illa också kunna regleras bort för att vi ska slippa obehaget? Någon med dålig munhygien? Övervikt är också ett stort folkhälsoproblem. Ska en arbetsgivare kunna skapa regler som tvingar den med extrakilon att banta för att få behålla jobbet? Hälsoaspekten är ju trots allt det som har legitimerat rökförbudet, så vad finns det för hinder för att förbjuda andra tecken på mänsklig svaghet och skröplighet?

I likhet med debatten om dödshjälp handlar också detta om vår rätt att handskas som vi vill med våra kroppar. Risken att skapa lagar som slår fel eller missbrukas på ett sätt som lagstiftarna inte kunnat förutse, är alltid överhängande. Detta gäller i ännu högre omfattning förhållningssätt på arbetsplatser eftersom dessa inte alls är lika genomarbetade. Den grå byråkratin kokar därför inte sällan ihop policys - i likhet med denna - som de inte inser hela vidden av förrän de implementeras. Ett rökförbud som förvandlar anställda till barn som ska fostras faller under denna kategori och följden blir garanterat inte tacksamma f.d rökare med käften full av Nicotinell.