Fröken Giftig

Thomas Bodström får skäll av Aftonbladets ledarkskribent Katrine Keilos för att han mitt under valrörelsen väljer att delta i Fångarna på fortet. Hon ifrågasätter hur han utöver detta kan hinna med alla åtaganden med sin advokatbyrå, riksdagsarbetet, deckarskrivandet och bloggandet. Statistik från riksdagen har visat att åtminstone den delen av hans yrkesliv blir synnerligen lidande, men den mediestormen samt debatten kring riksdagsledamöternas extraknäckande i allmänhet blåste upp och bedarrade ganska snabbt. Dock tror jag i fallet Bodström att Kielos är ute i ogjort väder. Jag ska förklara varför.

Säg inte detta till någon, men jag tror att det finns seriösa politiska och yrkesmässiga motiv bakom valet att delta i spektaklet på Fort Boyard. Som varande jurist - och aspirerande statsråd i en eventuell rödgrön regering - behöver herr Bodström naturligtvis få lite nya uppslag till hur kriminalvården i Sverige skulle kunna utvecklas. I rädsla för att alliansen skulle komma på idén först vill han förstås inte skylta med att trippen inte har det minsta att göra med att det är "roligt". Det handlar ju om research. Tänk tanken! Problematiken med överfulla fängelser kunde kanske enkelt lösas med att svenska fångar fick möjligheten att samla nycklar, svara på knepiga gåtor, kräla genom tuber med ormar och spindlar och på hederligt sätt vinna rätten till sin frihet. De dömda som inte hade tillräcklig intellektuell kapacitet för att klara av uppdragen skulle få förbli i fängelset strafftiden ut och lika bra vore väl det. Vad har vi för nytta av sådana dumskallar i ett civiliserat samhälle?

Kielos borde ge den hårt arbetande juristen the benefit of the doubt och sluta klanka ner på någon som uppenbarligen arbetar hårt för att hinna tjäna alla pengar han kan och därmed ge sitt personliga bidrag till den samlade statsbudgeten. Bara en tanke så här i valtider.