Fröken Giftig

Sent på fredagskvällarna sitter Fredrik Skavlan - den senaste stora TV-importen - och småputtrar med mer eller mindre kända gäster i SVT. Hans avslappnade stil påminner lite om den legendariske Michael Parkinson som under decennier intervjuat celebra gäster både på BBC och ITV. Skavlan belönades med två tunga priser vid den senaste Kristallengalan och lovordas för sin intervjuteknik och sätt att möta sina gäster. Men alla lovsjunger inte norrbaggen.

Nyligen kritiserades Skavlan för att vara alltför sexistisk och fokusera på kropp och privatliv - snarare än karriären och yrket - när intervjuoffren var kvinnliga. När den norska finansministern och tillika partiledaren för vänstern besökte programmet fick hon besvara frågor om eventuella plastikoperationer fastän hon samma dag presenterat statsbudgeten och journalisten Åsne Seierstads duschmöjligheter i Afghanistan tilldrog sig mer intresse än det faktiska arbete hon utförde medan hon var där. I Norge har han till och med fått öknamnet "Kåte Fredrik" och varit betydligt mer kontroversiell än han varit i Sverige - hittills. Skavlan själv bemöter kritiken som absurd, kallar sig själv feminist och uppger att han inte har problem med starka kvinnor eftersom han alltid omgivits och fortfarande omges av dem. Han säger sig försöka möta varje individ på hans eller hennes nivå och ställa sina frågor med den utgångspunkten.

Oavsett vilken slags diskriminering det handlar om (pga av kön, sexuell läggning, etnicitet) är den omedvetna kanske den allra värsta, dvs fördomar och förutfattade meningar som är så djupt rotade att man inte ens ifrågasätter dem. Dessa är de som är allra knepigast att bli av med. Ännu svårare blir det när den som utsätts inte själv inser att det är fördomar som projiceras. När det handlar om ett samtal, en interaktion, som i fallet med en programledare i TV blir det ofelbart så att de som ser och hör samtalet tolkar det utifrån sina egna referensramar. Tolkningarna kan vara väldigt olika och påverkas beroende på vilka glasögon man väljer att ha på sig när man gör dem.

Skavlan kan förklara sina professionella intentioner tills han blir blå, men tolkningen av det han gör i TV-studion lämnas ändå alltid till dem som iakttar. Det kan innebära att han trots till synes ädla motiv uppfattas som en simpel mansgris för att han - medvetet eller omedvetet - de facto gör skillnad mellan män och kvinnor eller felaktigt uppfattas som att han gör det. Såvida det handlar om att han verkligen gör skillnad är det också möjligt att han möter individerna på det sätt han tror de vill bli bemötta och inte på det sätt de faktiskt vill bli bemötta. Det hela är en komplicerad process och när allt kommer till kritan finns kanske den objektiva Sanningen om hur allt verkligen förhåller sig någonstans mittemellan - förutsatt att den överhuvudtaget existerar.