Idag är inte en Anna-dag.
För första gången på 58 år har Sverige inte kvalificerat sig till eurovisionsschlagerfinalen. Den blott 18-åriga Idoldeltagaren Anna Bergendahl kommer att få stå som representant för den inte fullt så smickrande hållpunkten i svensk schlagerhistoria. Fiaskot - som medierna kallar det - kanske beror på att vi hamnade i fel delfinal, på att vi valde fel låt från början, på att det lades för lite krut på PR eller helt enkelt för att det fanns för många andra låtar som var bättre.
Efter vinsten i Jerusalem 1999 har framgångarna för Sverige varit blygsamma. Både Lena Ph och Carola lyckades bärga en femteplats, men i övrigt har resultaten varit nedslående. Inte sedan schlagergeneralen själv representerade oss 1992 har vi legat så långt ner i bottenskrapet.
Som vanligt gäller det att hitta syndabockar och Björkman är den som får klä skott för misslyckandet i en tävling som trots alla tidningsskriverier faktiskt bara är en väldigt påkostad lördagsunderhållning där tittarna har mycket (för mycket?) att säga till om. Många har sagt att det är dags att lägga ner hela evenemanget eftersom det överlevt sig själv, eller för att röstningsproceduren handlar mer om att upprätthålla grannsämjan än om att prisa en lyckad komposition. Vi i Norden har förstås kompisröstat i alla tider, men inte förrän länder i öst började med samma taktik började det besvära oss.
Det är helt enkelt bara att ta nya tag nästa år och försöka se det hela för vad det faktiskt är - underhållning. Det handlar - klyschigt nog - inte om att vinna utan om att kämpa väl och än så länge i dessa sammanhang har vi inte skickat ett bidrag som vi inte kunnat stötta med rak rygg när det verkligen gäller. Nu får vi istället heja på de andra svenskarna som anlitats av fiendeläger och på det viset tagit sig till final.
Varför inte allas vår Rhapsody in Robert?
Efter vinsten i Jerusalem 1999 har framgångarna för Sverige varit blygsamma. Både Lena Ph och Carola lyckades bärga en femteplats, men i övrigt har resultaten varit nedslående. Inte sedan schlagergeneralen själv representerade oss 1992 har vi legat så långt ner i bottenskrapet.
Som vanligt gäller det att hitta syndabockar och Björkman är den som får klä skott för misslyckandet i en tävling som trots alla tidningsskriverier faktiskt bara är en väldigt påkostad lördagsunderhållning där tittarna har mycket (för mycket?) att säga till om. Många har sagt att det är dags att lägga ner hela evenemanget eftersom det överlevt sig själv, eller för att röstningsproceduren handlar mer om att upprätthålla grannsämjan än om att prisa en lyckad komposition. Vi i Norden har förstås kompisröstat i alla tider, men inte förrän länder i öst började med samma taktik började det besvära oss.
Det är helt enkelt bara att ta nya tag nästa år och försöka se det hela för vad det faktiskt är - underhållning. Det handlar - klyschigt nog - inte om att vinna utan om att kämpa väl och än så länge i dessa sammanhang har vi inte skickat ett bidrag som vi inte kunnat stötta med rak rygg när det verkligen gäller. Nu får vi istället heja på de andra svenskarna som anlitats av fiendeläger och på det viset tagit sig till final.
Varför inte allas vår Rhapsody in Robert?
Kommentarer
Trackback
