Fröken Giftig

Valet 2010 kommer att bli historiskt. Det är nämligen den första valrörelse där man utnyttjar sociala medier som ett sätt att nå ut till sina väljare. Facebook, bloggar och Twitter är inte länge en angelägenhet för de unga och trendiga utan har blivit ett verktyg för politiker som vill föra fram sitt budskap. Den naturliga följdfrågan är hur väl detta instrument används.

I en artikel i Göteborgs-Posten har Udo Sponberg och Kenny Genborg granskat just detta fenomen och under en tioveckorsperiod följt toppolitiker på Facebook och Twitter. Det visar sig att det inte är några direkta stordåd som utförs av våra folkvalda på nätet. De flesta twittrar och facebookar om ganska vardagliga saker - med andra ord samma slags struntprat som gemene man i regel lägger sin tid på.

När en nära medarbetare till Reinfeldt på Facebook travesterade arbetslinjen genom att berömma det faktum att en invandrarkvinna anställd av ett städbolag uppenbarade sig under en helg för att torka bajs i hans trappuppgång, blev det en signal till andra nätburna politiker att bli mer medvetna om genomslagskraften i vad som kan tyckas vara oskyldiga och oförargliga inlägg. Numera är inläggen i regel slätstrukna, semipersonliga och rätt ointressanta med tanke på att det är människor med stort inflytande som sitter och författar dem. Man undrar vad meningen med det virtuella socialiserandet är om det inte fullt ut används som arena för ett pågående, asynkront, dynamiskt, okonventionellt och framför allt seriöst politiskt samtal.

Vad kan bli konsekvensen om det samtalet till stora delar uteblir och ersätts av detta internetunderstödda skolgårdstjatter? För det första är den uppenbara - redan nämnda - risken att riktiga och viktiga diskussioner om de stora politiska frågorna inte blir av och att ansatserna till dem drunknar i floden av meningslösa statusuppdateringar om mys i soffan eller middagsplaner med familjen. För det andra ska vi inte underskatta betydelsen av att det finns en viss distans mellan de folkvalda och oss. Trots att vi efterlyser politiker som vet hur "vanliga" människor har det och är folkligt jovialiska i rätt sammanhang vill vi inte att de ska visa sig vara alltför lika oss. För är de som vi innebär det att de precis som vi kan vara själviska, intresserade av egen vinning och karriär samt att de kan missbedöma situationer och begå idiotiska misstag. Vi vill inte låtsas om att det är så, för om vi köper det fullt ut - vem ska vi då våga sätta vår lit till?