Fröken Giftig

Jag har ett förflutet inom detaljhandeln. Jag jobbade där först del- och sedan heltid under fyra år innan jag studerade vidare. På somrarna under studietiden återvände jag till min gamla arbetsplats för att kunna betala räkningarna när CSN inte stod för fiolerna. Jag brukar säga hur glad jag är över att jag har lämnat den där karriären bakom mig, men ibland när jag känner mig riktigt låg undrar jag vilka skillnaderna egentligen är mellan att sitta i kassan på ICA och att arbeta som lärare. Jag kan föreställa mig protesterna från de akademiker jag delar vardagen med och naturligtvis inser jag att det finns skillnader. Ibland känns de dock alltför små för att vara värda den kvarts miljon jag lånade från staten för att ta mig dit jag är.

Ett kassabiträde har på ytan väldigt definierade arbetsuppgifter. Hälsa artigt på kunden när denne kommer till kassan, föra varornas EAN-kod förbi avläsaren, väga frukt och grönsaker genom att knappa in ett PLU-nummer, säga vad kalaset kostar och sedan ta betalt på det sätt kunden önskar och ge växel och kvitto tillbaka. Som lärare har jag ett lika tydligt uppdrag. Jag väntar på att eleverna kommer till mig. Jag ska uppträda professionellt gentemot dem när jag möter dem. De kommer med sina kunskaper till mig för att jag ska avläsa dem mot min kunskaps- och erfarenhetsbank, jag säger vad jag vill de ska prestera och när de gör det får de sitt betyg - kvittot på vår lilla transaktion. Okomplicerat kan tyckas, men naturligtvis finns det många bottnar.

"Lärare måste ju handskas med så mycket annat", skulle varje pedagog med självaktning inflika i det här läget. "Du framställer det alldeles för enkelt!" Jodå. Det blir lite förenklat när man schematiserar det på det där sättet men det är värt att nämna att samhällets och våra "klienters" inställning till vårt uppdrag har genomgått en förändring på senare år. Vi verkar ha gått från att vara välutbildade instrument som eleverna kan dra nytta av för att tillägna sig kunskapsstoffet till att vara producenter och förmedlare. Elevernas egen roll i inlärningen har minskat och vårt jobb utmynnar alltmer i att vi ska lära dem - istället för att de med vår hjälp ska lära sig. Istället för skapa kunskap och sammanhang förväntar sig eleverna likt kunder att de ska konsumera kunskap - en syn på kunskapsbegreppet som alltså befriar dem från det egna ansvaret och gör dem till passiva mottagare. Det gör vårt jobb svårare och kraven många gånger orimliga.

Och vi har mycket annat att handskas med under en arbetsdag än ren undervisning. Om arbetet bara handlade om att läsa in sig på ämnet, planera lektioner och sedan utföra dem medan eleverna snällt lyssnade och arbetade skulle det vara ett drömjobb. Lägg dessutom till alla lov vi har och förmånen att själv få disponera 10,5 timmar av arbetstiden på valfri plats. Vem skulle då inte vilja bli lärare? Verkligheten ser förstås inte sådan ut. Det brukar avfärdas som gnäll när vi lyfter att vi är extramammor, kuratorer, psykologer, administratörer, mattanter, städerskor, poliser och sekreterare, men sådan är vardagen. Mycket undervisningstid går åt till disciplinära göranden och låtanden, kopiera nya papper till dem som slarvat bort sina egna, hämta extrapennor och skriva åtgärdsprogram för elever som inte kommer att låta en sådan byråkratiskt välmenad bagatell hindra dem från att använda skolan till fritidsgård och inget annat. Och inför våra medarbetare - och då menar jag inte kollegorna som man nästan aldrig träffar annat än i förbifarten vid kopiatorn - måste vi oupphörligen rättfärdiga vår existens.

Men alla tampas med komplexitet. Kassabiträdet får handskas med en föränderlig arbetssituation, i synnerhet om man arbetar i en mindre butik och inte i de löpandebandinspirerade stormarknaderna. Ibland rycker man in som hjälpreda åt farbröder som har en portmonnä för varje myntvalör och har för krokiga fingrar för att öppna dem, man får förklara utan att vara mästrande för snåla tanter - som inte lever på en liten änkepension - varför man inte kan betala en tia i förskott för tre kiwifrukter och sedan hämta dem en i taget under två veckors tid, man får påminna människor med tre barn som har en saftig månadsnota att nu måste den betalas innan de får handla mer, man måste stålsätta sig emot salongsberusade snusfarbröder som uppför sig som om de vore Guds gåva till kvinnorna, man måste ta betalt av lortgrisar som inte klippt sina nikotingula naglar på två månader och man måste vara servil mot kunder som är otrevliga utan anledning och behandlar en som om man vore mindre vetande. Och listan kan göras längre än så.

Det finns säkert många som motsätter sig analogin ändå. Och de har rätt! För när jag har haft en bra vecka på jobbet och tänker tillbaka på en dag då allt har gått som planerat och jag känner att någon har lärt sig något eller presterat något extraordinärt som de inte ens själva visste att de var kapabla till - då haltar den betänkligt. Ett kassabiträdes relation till kunden är flyktig och behöver inte bygga på förtroende under flera år. En kund som klagar på ett felaktigt pris på hyllkanten kan man tysta med en hittelön eftersom det bara handlar om pengar. En elev som klagar på min prestation eller det betyg jag har satt måste jag bemöta med allt mitt professionella artilleri eftersom det handlar om elevens framtid. Helst av allt ska situationen aldrig uppstå.

Jag är fortfarande glad att jag lämnade detaljhandeln och tog ut ny kompassriktning, men det är inte utan att jag ibland längtar tillbaka till den tid då jag lämnade jobbet i samma ögonblick som dörren slog igen bakom mig.