Fröken Giftig

När våren kommer och snön tinar bort kommer otrevligheterna fram. Påsar med hundbajs som hundarnas ägare inte har orkat bära till latrinen tjugo meter bort, förpackningar, cigarettfimpar, ölburkar och allsköns skräp. Devisen "Håll Sverige rent!" verkar saligen insomnad och det är snarare regel än undantag att se mindre nogräknade individer släppa glasspapper och tomma cigarettpaket där de står, även om papperskorgarna är legio. Det finns ju alltid någon som plockar upp - för eller senare. Och om inte - so what?

Och skräpkulturen sprider sig, även till de mest avlägsna och ogästvänliga delarna av vår planet. Världens högsta berg, Mount Everest, borde vara naturskönt, vilt och orört. Så är icke fallet. I synnerhet den så kallade dödszonen - området över 8 000 meter - är en veritabel soptipp där klättrare under åren har lämnat efter sig trasiga tält, rep, tomma syrgastuber och kamrater som stupat på vägen.

Tjugo sherpor har under våren gjort ett försök till uppröjning. Arbetet är farligt eftersom luften är tunn och temperaturerna låga, men också på grund av risken för laviner och sprickor. Planen är att röja upp så mycket skräp så möjligt och få med sig åtminstone två döda kroppar ner, helst fler. Efterlevande till en del av offren har uttryckt en önskan om att kropparna ska få ligga kvar men eftersom berget är heligt för nepaleserna vill de inte att det blir en begravningsplats. Den senaste i raden som inte kommit levande ner från berget är skotten Peter Kinloch som på väg ner från toppen miste synen, troligen på grund av en hjärnblödning. De andra i hans sällskap kämpade under tolv timmar för att få ner honom till baslägret, men till slut fick de ge upp för att inte också riskera sina egna liv. Peter Kinloch blev kvar 250 meter nedanför toppen och har sällat sig till det övriga skräpet på nepalesernas heliga berg.

Att bergsklättrare inte riskerar livhanken för att bära ner alla tomma syrgastuber kan jag kanske ha förståelse för, men när en fullt frisk person inte kan förflytta sig ett par ynka horisontella meter för att släppa den tomma godispåsen i papperskorgen istället för direkt på marken är det inte utan att det vore frestande att ge denne - och alla andra latmaskar med samma nonchalanta inställning till vår gemensamma närmiljö - en hård spark i arslet.