Fröken Giftig

1991 uppmärksammades Demi Moore för att hon förevigade sin gravidmage på bild i Vanity Fair. Under 90-talet och in på 2000-talet har andra kända kvinnor följt hennes exempel, bl. a Britney Spears och Christina Aguilera. Fotografer säger att det nu är trendigt - inte bara bland kändisar - att avbilda sig komplett med gravidbula. Förut kunde det röra sig om några kunder per år - nu handlar det snarare om några i veckan.

Under historiens gång har allt som haft att göra med graviditet och barnafödande varit en kvinnlig och privat angelägenhet. Kvinnor har närvarat vid förlossningar medan män har varit perifera figurer. För fyra decennier sedan började män bli en del av arbetet kring förlossningen och få en annan delaktighet i graviditeten, även om kvinnan än idag är huvudpersonen. Graviditet och allt som hör därtill har dessutom under senare tid börjat ta mer plats i det offentliga rummet. Det förväntas inte längre av mammor att man ska göra allt för att dölja barnmagen under oformliga bomullstält och mammor med barn håller sig inte hemma utan är ute och rör sig på stan, går på café och restaurang och affärer (inte bara snabbköp) som alla andra. Denna nya inställning till moderskapet har lett till en kraftig motreaktion.

Amanda Widell skriver i sin krönika "Låt oss tala om mammahatet" i Mama om den tydliga irritation man möter som mamma på stan. Alltfler caféer och restauranger undanber sig små barn och barnvagnar, toleranströskeln för barn som skriker i snabbköpsköer har sänkts och det verkar ha blivit mer tillåtet att kasta hatiska blickar mot den förälder som inte får tyst på ett en skrikande baby. På bloggar spyr man oblygt galla över alla "lattemammor" som brer ut sig och förstör fikastunden för andra gäster och i synnerhet unga män verkar ha svårt att hantera förekomsten av mammor med barnvagnar och allt vad det innebär.

Barn hör samhället till, men det är inte alla som är beredda att betrakta eller behandla dem som fullvärdiga människor. Själv är jag inte alls föräldratypen. Jag har ingen hand med barn, har aldrig bytt en blöja trots att jag har tre syskonbarn och jag känner varken det biologiska suget eller den överjordiska längtan efter att skaffa egna.  Varje gång jag hör att någon bekant fått barn tackar jag min lyckliga stjärna för att det inte är jag. Mammor på stan med trilskande telningar fungerar främst som påminnelse om varför jag har gjort det val jag har gjort snarare än som irritationsmoment i min vardag. Som kvinna betraktas man fortfarande med viss misstänksamhet eller till och med misstro när föräldraskapet inte är det som hägrar framför allt annat, men den känslan har jag burit med mig så länge jag kan minnas och att ignorera den för att tillmötesgå omgivningens förväntningar har aldrig föresvävat mig. Jag beundrar dem som trots allt gör valet och sätter barn till den här världen, för om alla resonerade som jag hade vi inte mycket framtid att tala om. Därför vore det rimligt att precis som Widell skriver försöka mötas på halva vägen och göra tillvaron drägligare för varandra. Man kan ju annars fråga sig vem som egentligen tjänar på all den negativa energi som mammahatet bringar?