Fröken Giftig

Jag är inte insatt i palestinafrågan men kan inte låta bli att påverkas och beröras av nyhetsrapporteringen. Jag vet att det är en konflikt som är så infekterad som en konflikt kan bli och att den tog sin början när staten Israel bildades 1948. I varsin ringhörna och står Israel med sina allierade och arabvärlden. En lösning tycks mycket avlägsen och för varje nytt våldsdåd glider parterna längre isär. Hatet triumferar.

Situationen ställdes nyligen på sin spets - igen - när en oberoende konvoj med hjälpinsatser till den för blockad utsatta befolkningen på Gazaremsan hindrades av israelisk militär. Skeppen bordades på internationellt vatten. Människor skadades och åtminstone nio personer dödades. Varför denna - åtminstone påstått - fredliga aktion urartade till ett sådant blodbad är svårt att veta säkert. Aktivisterna säger att israelerna gick till urskillningslöst angrepp medan israelerna kontrar med att det var aktivisterna som först brukade våld och att det hela sedan eskalerade. Ord står mot ord.

Judarna fick - om man förenklar - staten Israel som plåster på såren för det de utsatts för under diasporan, förskingringen. Drömmen om en egen stat hade funnits länge, men mest som en myt snarare än en praktisk strävan när judarna kunnat leva i relativ frihet. Deras situation i Östeuropa var dock alltid svår och därför fanns riklig grogrund för sionismen där. 1948 besannades drömmen, men i detsamma som självständighetsförklaringen uttalades inleddes ett flera decennier långt krig med grannländerna och de araber som fanns i de delar av Palestina som inte ingick i det nybildade Israel.

Att kritisera Israel och deras sätt att hantera konflikten är kontroversiellt eftersom antisemitismkortet spelas ut allt som oftast när så sker. Det judarna utsattes för av naziregimen får inte glömmas, upprepas eller ursäktas. Tyvärr verkar det som att den kollektiva skuld för förintelsen som alla ickejudar tagit på sig har fått Israel att tro att de har obegränsat mandat att utsätta andra för samma typ av diskriminering och blinda våld. Det har de inte. Om de ändå fortsätter insistera på att de har rätten på sin sida kan man undra om Gud fortfarande skulle vidhålla att de är Hans utvalda folk.