Fröken Giftig

Sångtävlingen Idol har vaskat fram en del artistyngel. Det är inte alltid vinnarna som har lyckats etablera sig när Idolstudion släckt ner och den bitska juryn gått hem. Det är faktiskt sällan vinnarna, om man inte räknar lilla Agnes som gjort succé over there. Kontrasten mellan den intensiva uppmärksamheten och tomheten när finalen är överstånden kan inte vara helt lätt för en nykläckt TV-stjärna att hantera. Publiken sviker, de skrikande fansen tystnar och de fina kontrakten uteblir.

Vinnaren av den senaste säsongen, Erik Grönwall, är inget undantag. Den stora publiken har uteblivit. Konkurrensen från andra mer etablerade artister är stor. Grönwall ser dock optimistiskt på framtiden och håller inte med de olyckskorpar som säger att han och nummer två borde ha rest ut på turné direkt för att smida medan det mediala järnet var varmt. Han skyller på dåliga starttider för sina uppträdanden och att de krockat med andra begivenheter, men man kan ändå inte bortse från att det verkar svalt nu. Fasligt svalt.

Många av de unga förhoppningsfulla som inträder på audition har mest sjungit framför spegeln innan de blir juryns kanonmat, även om också finns dem som tragglat runt som trubadurer, gått estetiska utbildningar och mött publik eller varit statister i någon obskyr musikal. Majoriteten är dock de som föds i och med att juryn ger dem sitt godkännande och kommer med på en resa som börjat i i en svettig kö utanför en sporthall någonstans i Sverige. Det exploderar i ett hysteriskt kändisskap som TV4 och medierna underblåser under hela programserien och de utvalda blinkar lika överraskade i strålkastarljuset som ett skrämt rådjur. Sedan vänjer de sig vid uppmärksamheten och när den ohjälpligen tar slut och det verkliga arbetet tar vid sållas agnarna lika ohjälpligen från vetet och sanningens minut kommer.