Sportfånigt.

Ett nytt svensk tennisunder är på väg. Stora rubriker. Hyllningar. Någon måste ju följa i Borgs, Wilanders och Edbergs fotspår. Och nu är han på gång. Robin.

Nu sträcker vi på oss. "Han är svensk". "Han är duktig på tennis." "Han kommer från pyttelandet Sverige, men kan ändå klå en tennisfantom som Nadal". "Titta - vad duktig han är!"  Och så gör vi hela tiden. Hyllningarna vill aldrig ta slut medan Fru Fortuna ler. Det kan gälla fotbollslandslaget, Tre Kronor, eller varför inte damerna i curling? När det går vägen finns vi där. Vi jublar, vi stödjer, vi bär fram.

När det vänder, när turen tar slut och medaljerna och mästerskapstitlarna uteblir finns bara sönderrivna banderoller, konfetti och den sura stanken av förloraröl kvar. Den slagne får ta sig tillbaka till omklädningsrummet bäst han vill. Slicka sina sår och handskas med sin skam. Lägga nya strategier för nästa match, nästa mästerskap och nästa OS.

Vi borde bära kämparna när de inte orkar gå själva och dela förlusten med dem. Först då har vi förtjänat rätten att vara delaktiga i kommande segrar.

Kommentarer
Postat av: eva

Sant!

2009-06-03 @ 17:32:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0