"Ööööh....hörrö...har du en penna?"
Jag har arbetat som lärare på gymnasiet i sju läsår. Jag studerade under fem år på universitet för att få den rätta ämneskompetensen samt den pedagogiska skolning som behövs för att undervisa elever vars nästa steg är att gå ut i vuxenlivet.
Jag har satt mig så mycket i skuld att jag inte kommer att bli kvitt det förrän jag är död.
Jag försöker intala mig hur mycket arbetet ger, hur mycket det betyder att ha kontakt med unga människor och hur berikande det är att hela tiden ställa sin egen livserfarenhet mot deras brådmogenhet och ohjälpliga tunnelseende.
Men det hjälper inte. Inte när jag är trött, utarbetad och önskar mig en gigantisk lottovinst för att kunna ägna mig åt det jag egentligen skulle vilja göra.
De där fem åren skulle förbereda mig för ett viktigt arbete. Betydelsen av mitt arbete kan inte mätas i pengar, men så sker ändå varje dag.
Jag ska undervisa nästan vuxna människor, men mycket av mitt arbete går trots allt ut på att försvara min existens, förse dem med pennor, upprepa likartad information i det oändliga och uppmana dem att inte skräpa ner, klottra på skåpen, grisa i matsalen eller ta med sig sprit till skolan när de tar studenten.
Under början på förra seklet konfirmerades man när man var 14 år och ansågs därefter vuxen. Man skulle börja bidra till familjens försörjning. Barndomen - om den alls hade funnits - var över. En 14-åring skulle inte ens få ett lågkvalificerat städjobb idag. En 14-åring skulle inte heller vilja ha det.
Jag vill inte ha den världen tillbaka. Men jag vill ha tillbaka tanken om att det är självklart att varje människa bär ett ansvar och dessutom borde hysa en önskan om att faktiskt ta det ansvaret.
Även om det bara innebär att ha med sig en egen penna till lektionen.
Jag har satt mig så mycket i skuld att jag inte kommer att bli kvitt det förrän jag är död.
Jag försöker intala mig hur mycket arbetet ger, hur mycket det betyder att ha kontakt med unga människor och hur berikande det är att hela tiden ställa sin egen livserfarenhet mot deras brådmogenhet och ohjälpliga tunnelseende.
Men det hjälper inte. Inte när jag är trött, utarbetad och önskar mig en gigantisk lottovinst för att kunna ägna mig åt det jag egentligen skulle vilja göra.
De där fem åren skulle förbereda mig för ett viktigt arbete. Betydelsen av mitt arbete kan inte mätas i pengar, men så sker ändå varje dag.
Jag ska undervisa nästan vuxna människor, men mycket av mitt arbete går trots allt ut på att försvara min existens, förse dem med pennor, upprepa likartad information i det oändliga och uppmana dem att inte skräpa ner, klottra på skåpen, grisa i matsalen eller ta med sig sprit till skolan när de tar studenten.
Under början på förra seklet konfirmerades man när man var 14 år och ansågs därefter vuxen. Man skulle börja bidra till familjens försörjning. Barndomen - om den alls hade funnits - var över. En 14-åring skulle inte ens få ett lågkvalificerat städjobb idag. En 14-åring skulle inte heller vilja ha det.
Jag vill inte ha den världen tillbaka. Men jag vill ha tillbaka tanken om att det är självklart att varje människa bär ett ansvar och dessutom borde hysa en önskan om att faktiskt ta det ansvaret.
Även om det bara innebär att ha med sig en egen penna till lektionen.
Kommentarer
Postat av: eva
Ja, hur fanken ska vi få våra politiker och andra styrande att ta ansvar för ett helt land , när det finns individer som inte ens kan ta ansvar för en penna och lika illa, inte sköta sin egen tvätt,strykning eller matlagning !
Trackback
