Med sug i blicken.
De odöda har åter invaderat medierna. Twilightserien som bygger på romantrilogin av Stephenie Meyers har vid sidan av TV-succén "True Blood" (också baserade på romaner av en kvinnlig författare och förmodligen den som inspirerat Meyers, enligt somliga) gjort blodsugarna trendiga återigen. Författare som Anne Rice (vars roman "En vampyrs bekännelse" filmatiserades med Brad Pitt och Tom Cruise i huvudrollerna under 90-talet), serien om Buffy Vampyrdödaren (också 90-tal) och John Ajvide Lindkvists succéroman "Låt den rätte komma in" har också bidragit till att denna gren av fantasyträdet har fått ny näring. Vampyren är den mytologiska varelse som fascinerat människor allra mest och att dessutom göra genidraget att blanda in omöjlig kärlek som betydande ingrediens i intrigen är ett ofelbart sätt att säkerställa massornas beundran och vilja att förtrollas.
Vampyrer har under mycket lång tid förekommit i folktron. Ursprunget till myten som den ser ut idag finns det fler teorier om, men den som brukar nämnas handlar om inavlade bybor i det tyska Böhmen. Under medeltiden var byarna i området isolerade och främlingar betraktades med misstänksamhet, vilket gjorde att byinvånarna gifte sig med varandra och mycket sällan fick in nytt blod i populationen. Inaveln ledde till missbildningar och sjukdomar och en av dem var porfyri, ett tillstånd som t. ex innebär att den sjuke inte kan binda hemoglobinet i blodet och därför ser blek ut. Drabbade individer är också överkänsliga mot vitlök, inte tåliga i solljus och förefaller ha större tänder än genomsnittet eftersom tandköttet drar sig tillbaka. Alla dessa kännetecken är typiska för vampyrer som de porträtteras i dagens populärkultur.
Vampyrer sågs under en lång tid som själlösa djur men under 1800-talet upphörde denna föreställning att gälla och istället blev de de intelligenta, smidiga och vackra varelser - som inte åldras och som besitter övernaturlig styrka - vi känner igen från nyare verk i traditionen. Den första fiktiva berättelse där vampyren som varelse spelar en viktig roll är Bram Stokers Dracula från 1897 och inspirationen kom från berättelserna om Vlad Pålspetsaren, en grym medeltida krigsherre i Transsylvanien - en del av Rumänien. Vlad har inte mycket gemensamt med de vampyrer vi ser gestaltas på film idag. Det var Bram Stokers gentlemannavampyr som agerade katalysator och omdanade vampyren till en varelse som mycket väl kan uppträda belevat bland människor, samtidigt som han har förmåga att förvandla sig till fladdermus eller dimma och smyga in i kyska unga kvinnors sovrum om natten för att tappa dem på blod.
Orsakerna till vampyrens popularitet är många, men en avgörande faktor är troligtvis att vampyren är en symbol för den eviga ungdomen. Antirynkkrämer bland 12-åringar, skönhetsoperationer mot minsta ålderstecken och nervgift insprutat i ansiktet är alla företeelser som bevisar hur rädda vi är för åldrandet och döden. Vampyren befinner sig i ett ett kronologiskt limbo där han ser andra åldras, insjukna och dö men själv förblir intakt - precis som varje hollywoodstjärna på fel sida om trettiostrecket skulle önska. Vampyren blir ett föredöme. Han blir ju aldrig gammal och han är faktiskt redan död.
